Dvärgmusen Vinci

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-06-29

I går blev han uppäten med hull och hår - men en vacker dag kanske ingen kommer åt honom

LONDON

Det är inte lätt att vara dvärgmus i en värld av rovdjur.

Se bara på den lille gynnaren på bilden här. Om han inte gömde sig i en av Wimbledons uttjänta tennisbollar skulle han bli uppkäkad av något större och starkare.

Det lär inte hjälpas, men dvärgmusen påminner rätt mycket om Andreas Vinciguerra.

Inte bara för den spetsiga nosens skull, utan just för att han förskräckt ser sig omkring i en miljö fylld av stora, grymma, farliga motståndare.

Andreas Vinciguerra, 20, blev uppäten med hull och hår, i tre raska tuggor, av marockanen Younes El Aynaoui i går.

En dvärgmus har inte mycket att sätta emot en bjässe som har Magnus Larssons kropp och Mark Messiers ansikte, inte när bjässen dessutom jagar bäst på gräs.

Det positiva är dock att både musen och Vinciguerra troligen går mot en strålande framtid.

Storbritanniens minsta däggdjur, vägandes bara sex gram i vuxen ålder, är starkt utrotningshotat. Det finns bara en liten koloni kvar i södra England och en på kusten i Wales.

Tre svenskar är kvar

Men tack vare några av Wimbledons 36 000 begagnade tennisbollar finns det hopp - det görs ett litet hål i bollarna och sen placeras de ut på käppar någon meter över marken.

De obegripligt små dvärgmössen kan krypa in och bygga bo, utan att fåglar och läbbiga vesslor kan komma åt dem.

En vacker dag kanske ingen kommer åt Andreas Vinciguerra heller. Talangen finns där, stor och obestridlig, och kan han tuffa till sig, skaffa en hårdare serve och en säkrare volley kan han bli nästan lika bra på gräs som på grus.

Det vore kul om han hade den målsättningen, ty riktigt bra svenska grässpelare börjar också bli ett utrotningshotat släkte.

Vi har tre man kvar i tredje omgången, hockeyfantasterna Thomas Enqvist, Jonas Björkman och Magnus Larsson. Alla tre har imponerat hittills och den som bör nå längst är En-qvist, som sopade banan med den grinige fransmannen Stephane Huet i går (6-2, 7-6, 6-1).

Han går mot Wayne Black, Zimbabwe, i nästa match och överlever han den väntar hans mardrömsmotståndare Jevgenij Kafelnikov i åttondelen.

Något säger mig att Enqvist kan ta honom den här gången. Det känns så.

Men ryssen tycks ha ett otroligt självförtroende. Jag lyssnade på honom under en presskonferens i går och tyckte han var på gränsen till stöddig.

- Jag är 27 år nu, det är dags för mig att sätta min stämpel på den här turneringen, sa han.

Kafelnikov är ute efter att vinna Wimbledon. Det vore trevligt om han stupade på en svensk på vägen.

Annars famlar Wimbledon fortfarande efter en någon slags profil i år. Det behövs en manlig eller kvinnlig super-babe eller en präktig skandal för att sätta fart på tillställningen.

Första regnavbrottet...

Eller åtminstone en jättedödare. Storbritannien var nära att få en när 256-rankade Barry Cowan gjorde en kanonmatch mot Pete Sampras i onsdags, och aldrig har väl en förlorare fått så enorma hyllningar som Cowan fick i gårdagens brittiska press.

Men han är ute, precis som den unge amerikanske servebombaren Taylor Dent (son till australiensaren Phil Dent). I fjol tog Taylor första set mot Andre Agassi, i går smällde han till med 6-1 i första mot Lleyton Hewitt. Det blev till sist 6-3 i femte set till Hewitt, men det var en härlig match och ett bevis på att vem som helst kan slå vem som helst (nästan) på gräs.

Under torsdagen kom också de första rejäla regnavbrotten.

Presenning på, presenning av, presenning på igen. Precis när man lämnat sin plats för att ta skydd kom solen tillbaka och då hade någon annan snott stolen.

Det löjliga var att det kunde regna på en bana och vara fint väder på en annan, lite längre bort i området. Det var som scener ur en Tati-film när folkskaran vimsade hit och dit.

Man borde sitta som en dvärgmus i en tennisboll och bara sticka ut huvudet då och då.

Följ ämnen i artikeln