Stinas ilska efter finalfallet
Publicerad 2018-01-13
DRESDEN/STOCKHOLM. Stina Nilsson jagade årets tredje sprintseger – men föll efter en situation med lagkamraten Anna Dyvik i finalen.
Efteråt var hon så arg att hon inte ens ville förklara vad som hänt.
– Då får ni kolla på reprisen, säger Stina Nilsson.
Det blev dubbelt svenskt i sprinten i Dresden med Hanna Falk före Maja Dahlqvist.
Men det kunde varit ännu bättre om inte sprintdominanten Stina Nilsson fallit bort från ledningen efter att ha kört ihop med Anna Dyvik under andra halvan av loppet.
– Jag är ganska arg, konstaterade hon i SVT.
Men på frågan över vad som låg till grund för fallet var Stina Nilsson fåordig.
– Ni får kolla på reprisen. Det var någon jag var intrasslad i.
– Jag hade en plan och kände mig stark och trygg i att vara trea så det var tråkigt att ramla, säger Nilsson.
Den ”någon” som Stina pratar om var alltså Anna Dyvik – som var kluven efter loppet.
– Det är ju sjukt, jag trodde absolut inte att jag skulle åka min första världscupfinal här. Men jag är fan lite besviken över att det blev som det blev, att jag höll på att krångla.
”Tänkte neeej Stina”
Vad hände med Stina?
– Jag åkte där jag åkte, men så var det dåligt med plats och Stina fick ingen plats och försökte kliva in mot mig. Jag försökte till och med hålla in min skida eftersom jag såg att det var Stina – men det räckte inte. Jag tänkte till och med ta tag i Stinas stav för att försöka rädda henne, jag tänkte ”neeej, Stina!”.
Pratade ni i målgången?
– Ja, hon sa att det var lugnt, jag ville liksom inte göra något fel.
Det kostade även Anna Dyvik en chans på pallen.
– Jag blev stressad, det stämde inte över knölen. Jag blev vinglig, det är fan!, säger Dyvik.