Tomrummet: Elin blir slagen av sin tränare
Sportbladets granskning visar hur barn kränks av tränare
Uppdaterad 2018-11-16 | Publicerad 2018-11-15
Offren är barn, förövarna är deras vuxna tränare.
Sportbladet har träffat unga idrottare som utsatts för våld och sexuella trakasserier av den person som skulle stå deras utövande allra närmast.
De berättar om ett tomrum.
En mörk plats som varken idrottsrörelsen eller rättsväsendet kommer åt.
Elin blir slagen av sin gymnastiktränare.
Eller om det är daskad.
Hon är tio år gammal och har inte riktigt koll på skillnaden.
Först är det konstigt att mamma reagerar så starkt. Elin är ju inte den enda som tagit emot slag av tränaren, det är inte tal om särbehandling. Men mamman tittar henne i ögonen och skakar på huvudet. Det spelar ingen roll hur många som drabbats, det spelar ingen roll hur hårda slagen är, vuxna får inte använda våld mot barn. Mamman kontaktar en äldre gymnast i föreningen för att höra om hon hört rykten eller sett något.
Det är värre än så. Den äldre gymnasten har också blivit slagen av tränaren.
Hitta en ny klubb omöjligt
Mamman vänder sig till Gymnastikförbundet för att få bort den hårdhänta ledaren från barnen. De tackar och för vidare ärendet till sitt regionala kontor.
Sedan uppfattar Elin och mamman att inget händer. Tränaren är också ordförande i klubben och har ingen önskan att peta sig själv. De överväger att gå till polisen men tvekar på om bevisen håller, om det räknas som misshandel, om de är att beredda att riva upp himmel och jord utan att något egentligen förändras.
Att hitta en ny klubb och resa dagligen till en annan stad är inte möjligt. Snart slutar dottern med sin idrott i stället.
4,3 miljoner svenskar söker sig årligen till aktiviteter som idrottsföreningar inom Riksidrottsförbundet håller i. I kväll kommer hundratusentals barn och unga gå till sin träning med ryggsäcken packad. De allra flesta kommer att leka, kämpa och svettas. En slår personligt rekord, en annan hittar en kompis, en tredje lär sig skjuta basketstraffar.
Men en och annan kommer att fara illa. Och av dem kommer en och annan ha svårt att få hjälp.
Inga register – inga döms
För det finns ett tomrum i svensk idrott som ingen riktigt kommer åt. Specialförbunden har sitt ansvar, men menar ofta att de saknar resurser för att utreda svåra fall. Rättsväsendet har sin lagbok, Riksidrottsnämnden har sina stadgar och RF sitt idéprogram, ändå fortsätter vuxna att missköta sig utan påföljd.
Vi har organisationsfrihet i Sverige. Ingen yttre kraft har mandat att rensa upp i vanskötta idrottsföreningar, att plocka bort olämpliga ledare och varna andra om de söker sig vidare.
Hur stort problemet är? Tio eller hundra offer om året? Tusen?
Hopplöst att ringa in.
I vålds- och sexualbrott behöver offentlig statistik kompletteras med ett mörkertal för att få en sanningsenlig bild, men i de här fallen sker allt i mörkret. Inga register förs. Inga fälls.
Det rör sig om tränare som allvarligt trakasserar sina adepter. Fysiska bestraffningar. Överdrivna krav på att försaka vännerna för att träna. Olämpliga smekningar, sms och inviter som är svåra att lagföra – eller aldrig når polisen eftersom barnet är i beroendeställning till den vuxna.
Viktigt med konkreta åtgärder
Barnens rätt i samhället arbetar med trygghetsfrågor i samverkan med idrotten. De har öppnat en stödlinje för att ge idrottsledare stöd och råd. Organisationen ser utifrån samtal med både ledare och utövare att skyddet behöver förstärkas.
I praktiken innebär det att möjligheten för barnet att få upprättelse i princip är obefintlig
Frågan diskuterades på det senaste Riksidrottsmötet. Det var 2017 och idrottsrörelsen beslutade att ta fram en ny etisk kod. Bryter du mot den ska du sanktioneras. Det bestämdes också att en idrottens ombudsman skulle införas och att det verkade behövas någon sorts visselblåsarfunktion där du anonymt kunde tipsa om olämpliga ledare.
Bris generalsekreterare Magnus Jägerskog ser positivt på att frågan aktualiseras, men pekar också på vikten av att idrotten agerar utifrån besluten 2017. Nästa Riksidrottsmöte sker i maj 2019, då behöver något konkret hända.
För tomrummet mellan regelverken leder till att barn riskerar att stå skyddslösa.
– För ett barn som till exempel blir utsatt för mobbning av sin tränare, men där tränaren och föreningen inte anser att det är ett problem, finns i dag ingen möjlighet för den utsatte att kunna få stöd från idrotten centralt. I praktiken innebär det att möjligheten för barnet att få upprättelse i princip är obefintlig och där upplevelsen för barnet blir att hen kränks igen, säger han.
”Behöver mandat att agera”
Bris är positivt till en ombudsman inom idrotten. Den särskilda personen eller avdelningen skulle utifrån tips kunna granska föreningar och vid allvarliga fel förespråka en drastisk åtgärd: att strypa det så kallade LOK-stödet, alltså det aktivitetsbidrag som i princip ingen idrottsförening klarar sig utan.
Ombudsmannen kunde också ha en rådgivande funktion. Förhållandet mellan ledare och barn är komplicerat, så hur vet man när det är rätt att vända sig till polisen? Vad är lagom hård satsning för tolvåringar? Får en ledare vara med i duschen?
– Jag välkomnar en idrottens ombudsman. Men det är samtidigt viktigt att poängtera att det som avgör om det kommer göra någon skillnad är inte att ombudsmannen finns, utan vilket mandat hen får att stödja, agera och meddela sanktioner, säger Magnus Jägerskog.
En annan konkret åtgärd som Bris förespråkar är en slags kontrollfunktion för tränare. Om du i dag anses olämplig i en förening finns ingen kontroll över att du inte blir tränare i nästa.
– Det finns tyvärr för många exempel på hur olämpliga idrottsledare som blivit avstängda i en förening flyttar vidare och fortsätter att utsätta barn i en annan. En samordning från idrotten centralt skulle kunna hindra att det fortgår, säger Jägerskog.
Ombudsman. Tydliga sanktioner om den etiska koden bryts. Någon sorts register eller varningsfunktion. I maj får vi veta hur idrottsrörelsen väljer att agera.
Och under tiden?
Tränarna hånflinade åt honom
Under tiden fortsätter unga att hamna i det mörka utrymmet. En av dem heter Robert och sitter en dag mittemot mig i ett konferensrum. Han hickar.
Robert är sjutton år gammal och anstränger sig för att tala myndigt. För honom började simningen som en lek men blev allvarligare med tiden. Han var ju bra. Träningstålig och muskulös, glad och nyfiken. Snart flyttades han upp till seniorerna och fick två nya tränare, tonen skärptes, längderna blev fler och rekorden kapades. Hick.
Jag vet vad som väntar om de någon gång tappar i utvecklingen men kan inte varna dem.
Gråten är mjuk när den kommer. En stor tår väller över kinden, fångas upp av tröjärmen.
Robert berättar om fotskadan och operationen. De vuxnas tränarnas hånflin när han förgäves bad om en mjuk återkomst, en varsam rehabilitering. Nej du, ska du vara med gäller hårdsatsning.
Och så stegringen: till nästa läger bjöds inte pojken med. Ett pass flyttades till utomhusbassäng, men det glömde ledarna säga till honom. Han blev förolämpad, osynliggjord, kände sig mobbad, men inte av lagkamraterna utan av dem som ansvarade för hans idrottsutövande. Enklaste utvägen vore att sluta, att låta plågoandarna vinna, men det ville han inte.
Jag och Robert pratar länge. Han pressar inte längre tillbaka gråten, orden kommer tätt och tårarna bara rinner.
– Jag vet inte vad jag ska göra, säger han.
”Jag vet vad som väntar dem”
Roberts historia är svår att verifiera. Han vill inte att jag skriver ut hans namn eftersom erfarenheterna redan är plågsamma. Det sista han behöver är omvärldens reaktioner. Han har försökt säga i från internt utan att få gehör.
Av hänsyn till honom kan jag inte ringa klubbens ordförande heller. Det blir för utpekande. Men jag får ett par namn till andra som farit illa i simklubben. Viktoria är ett par år äldre och vantrivdes med favoriseringen. Cecilia grät flera gånger. Marie är vuxen och fick på omvägar höra att flera tonåringar upplevde sig nertryckta och omintetgjorda av tränarna.
– Jag ville undersöka saken och skicka ut en enkät till alla våra aktiva. Den stoppades. Det är som att ingen vill ha svart på vitt vad som pågår, säger hon när vi träffas.
Marie var inte den enda som anade oråd. När simmare efter simmare grät i duschen eller stannade hemma från träning samlade två andra ledare vittnesmål till en rapport. Den skickades till Riksidrottsförbundet. De bad om en genomlysning av de aktuella tränarna och att någon utifrån undersökte varför ungdomarna mådde dåligt.
Där strandade ärendet. Förbundet har varken resurser eller mandat till något sådant. Och de som bestämmer i föreningen har antingen inte hört klagomålen eller avfärdat dem, för tränarna är fortfarande kvar.
Det är inte Robert. Det får räcka nu. Han har förmånen att bo i ett område med andra föreningar och har fått plats i en träningsgrupp han trivs i. En liten seger för honom, men också en flykt från ett problem han hade önskat få vara med och lösa.
– Det värsta är att jag har tränat barn i föreningen. Om några år kommer de att få mina tränare. Jag vet vad som väntar om de någon gång tappar i utvecklingen men kan inte varna dem.