Freddie, steady, Go
Wennman: Glädjebesked för blågult – Ljungberg tillbaka i Arsenalklass
MANCHESTER. Efter 1-0-förlusten mot Aston Villa i går sa West Hams manager Alan Curbishley att ”allt som kan gå på tok drabbar oss nu”.
Vet inte det, precis.
West Ham har en pigg och skadefri Fredrik Ljungberg, det är snarast en bonus.
Man håller ju liksom andan varje gång Freddie spelar numera, det ligger alltid en ny skada och lurar nånstans i den där kroppen som fått så mycket stryk under tio säsonger i Premier League.
Men i går spelade han 90 minuter för andra matchen i rad och jag kan inte påminna mig att jag sett honom i bättre form på ett helt år.
Freddie började starkt i Arsenal förra hösten, var sen skadad i två månader, gjorde comeback (och mål) mot Bolton i februari, skadades igen, skrev på för West Ham i somras, spelade i ligapremiären – och så var det dags för sjukskrivning igen.
Klev fram när det började gnissla
Man kan lugnt påstå att en stor del av fotbollsexpertisen undrade vad Hammers ägare Eggert Magnusson sysslade med när han skrev treårskontrakt med en ständigt skadad 30-åring – och dessutom gav honom drömlön.
Precis när det började gnissla och gnälla bland bänkraderna på Upton Park gjorde Freddie i alla fall en godkänd insats mot Arsenal förra helgen – och en ännu bättre på Villa Park i går.
Det är naturligtvis ingen tröst för West Hams fans, som hellre skulle se att det dras in lite fler poäng i ladorna.
Men för en sån som Lars Lagerbäck i Sverige måste det ha varit strålande nyheter att se sin landslagskapten ha så mycket spring i benen som i går.
Ljungberg fick slita ont på sin högerkant, särskilt när Olof Mellbergs Aston Villa kom in i ett offensivt ”stim” i första halvlek. Men han lyckades ändå på nåt märkligt sätt hålla både kollen bakåt, utföra ett konventionellt ytterjobb med bra inlägg – och dra iväg på sina egna, speciella små utflykter i djupled mitt i banan.
Det krävs ett jädra kutande och bra vilja för att orka med sånt, särskilt eftersom bollen inte kommer som på beställning längre, så som den gjorde när han spelade med en viss Dennis Bergkamp förr om åren.
Hela Villa är lite mysko
Finns det några good news i West Ham för tillfället så är det i så fall att Fredrik Ljungberg är tillbaka i ”Arsenal-form”, sugen och inspirerad. Hammers får nytta av honom framöver.
Och Mellberg?
Bra han också på sin högerbacksplats, trots ett par mystiska nickar. Å andra sidan är hela Villa lite mysko, ibland spelar Gabriel Agbonlahor och de andra flyfotade med en bredd, en fart och en finess som får dem att se ut som ett världslag. Några minuter senare kan allt bara upplösas och försvinna.
Bedårande föreställning
Villa tappade 4–1 till 4–4 mot Spurs senast efter just en sån mini-kollaps, och det hade kunnat bli nåt liknande i går när West Ham tog över efter paus. Är det en konditionsfråga har Martin O´Neill en del att förklara.
Ska vi tala mer om fart, finess och gäng som ser ut som världslag så satt jag själv på Old Trafford i går.
En fotbollsdag i oktober blir inte bättre än så.
Tidig kick off, varmt nog för att sitta i kortärmat, 75 300 på läktarna, härlig stämning (som det kan bli under tidiga lördagsmatcher) – och ett Manchester United som spelade upp en bedårande föreställning på Drömmarnas Teater.
Jag talar då om andra halvlek, då Sir Alex beordrade tempohöjning och United kom ut och sprang sönder Wigan.
0-0 i paus och en smågrinig match med ideliga skador och avbrott blev till slut en 4-0-fest efter en offensiv uppvisning av framför allt Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney och Carlos Tevez. Alla som säger att Rooney och Tevez är för lika i spelstilen (jag har själv varit tveksam) bör kanske ha i åtanke att bra spelare alltid trivs med bra spelare, det fanns tecken i går som tydde på att det där kan bli en rätt dödlig kombination.
I dag: Liverpool-Tottenham.
Det kan bli bye-bye Martin Jol – eller en rätt ådragen snara runt Rafa Benitez hals.