Med den här truppen ska de inte ha en chans
Sverige är bäst på allt i i årets JVM.
Men är man bäst då det verkligen gäller?
Det avgör allt och jag lutar åt ett tårfyllt slut.
Men fel sorts tårar.
Tyvärr.
Jag trodde jag skulle komma till ett festklätt Pardubice, men årets JVM-stad är bara en grå, trist och iskall kuliss till den blågula framgången.
Pardubice ser ut precis som jag minns gamla Tjeckoslovakien och svenskarnas hotell är byggt samma år som Leif Boork misslyckades vid VM i Prag 1985. Den gång Sverige gjorde sitt sämsta VM på 37 år.
Tre Kronor har rest sig sedan dess, men Småkronornas hotell har inte fått någon större ansiktslyftning.
Att det är JVM i stan märks bara på flaggstängerna utanför Cez Arena och att man plötsligt äter frukost bordet intill Jhonas Enroths mamma.
Ute viner vinden och det är sådär fuktigt iskallt i luften som det bara kan vara i Centraleuropa i början på januari.
Minus tre känns som minus 40.
Den solbränna jag hade kvar från Sydafrika gav upp redan under första dagens promenad till arenan.
Pigmentet fick en chock och kröp under skinnet, redan innan jag vek in på första tvärgatan.
Nu är jag mitt vanliga bleka jag igen.
Men en dag med Småkronorna och Pär Mårts fick mig faktiskt att tina upp ganska snabbt.
Det här JVM:et har inte alls blivit som jag väntat mig.
Jag trodde det här skulle vara ett mellanår och att sedan explosionen skulle komma med en bas av de duktiga 89:orna.
Mårts – en man med humor
Det är en utveckling som startades av Torgny Bendelin, som faktiskt vände skutan och fick in en annan attityd och ett annat elittänkande bland svenska juniorer.
Pär Mårts är inte sen att påpeka det och har tagit ytterligare ett steg med sin speciella ledarstil.
Mårts kan ju upplevas som en knastertorr magister, men den bilden ljuger ganska mycket.
Bakom hans strama yttre finns det både humor och värme och jag undrar om inte det är några av de mest underskattade tillgångarna hos en bra coach – eller idrottsledare överhuvudtaget.
Nu är Mårts humor rätt speciellt och det enda som avslöjar att han skämtar är ett litet skevt leende, som lika gärna kan tolkas som tandvärk.
Men han har en förmåga att få spelarna med sig.
Även om han blev riktigt arg på träningen igår och röt till så det ekade i hallen, så förklarade han direkt varför han var förbaskad.
På ett mycket pedagogiskt sätt.
Har inte råd med felpass
När det blev lite för lekfullt, lite för små marginaler och intensiteten sjönk i närkamperna –?då satte han ner foten.
Det man gör på träning, det gör man på match.
Och några felpass har inte svenskarna råd med mot Ryssland.
Ett blixtsnabbt kontringslag som bara väntar på misstag och sedan vänder spelet med förödande skadeverkningar för motståndarna.
Pär Mårts har dragit parallleller till friidrottarna inför JVM. En sport där alla har som målsättning att sätta personliga rekord i mästerskapen och där Mårts tycker att hockeykillarna ska ha samma individuella mål.
Det är lite mer svåröversatt på en hockeyspelare som inte är mätbar på samma sätt, men grundtanken är rätt.
Svårigheten är att få alla att sätta pers samtidigt och jag vet inte om Mårts överskattat friidrottarna en aning där.
Av de 27 svenskarna som var med i VM i Osaka – en något övertalig hockeytrupp –?satte fem personliga rekord.
Susanna Kallur (100 häck), Carolina Klüft (sjukamp), Johan Wissman (400 m), Erica Mårtensson (400 häck) och Mattias Claesson (800 meter).
Det räckte till en svensk medalj, men det var ett VM-guld (Carro).
Och fem personliga rekord av Småkronorna kan också räcka.
Men då måste det vara rätt spelare som sätter dem.
Och en av dem måste absolut vara målvakten Jhonas Enroth.
Jag får Väsby-vibrationer av det här svenska laget.
Väsby var ju den senaste (och förmodligen sista) sannsagan i svensk hockey, då förortslaget gick upp i elitserien 1987.
Mot alla odds.
Det bara flöt på för Väsby, puckarna studsade rätt och till slut var man ett osannolikt elitserielag trots en spelartrupp som sa något helt annat.
Men jag tror Sveriges JVM-dröm tar slut i dag.
Det är den känsla jag har efter att ha sett ryssarnas träning och fått intrycket att Sveriges grupp var den svagaste den här gången.
Att det blir USA–Ryssland i final.
Men jag hoppas innerligt att jag har fel.