”Behöver bli bättre på att lyfta varandra”

Hedvig Lindahl i stor intervju med Erik Niva om kvinnorna som inspirerat henne genom karriären

Uppdaterad 2019-06-26 | Publicerad 2019-03-08

När det svenska landslaget spelar rekordlandskamp mot Tyskland kommer numren på spelarnas tröjor att se annorlunda ut.

De kommer att utgöras av bilder på kvinnor som påverkat dem, som inspirerat dem – och som kan hjälpa dem att nå ännu högre höjder framöver.

Förebilder kan bygga karriärer, förändra samhällen, rädda liv.

Här förklarar Hedvig Lindahl hur och varför.

Inför träningslandskampen mot England i november hade det svenska landslaget en sorts workshop på spelarhotellet i Sheffield.

Uppgiften var av den där typen som kan vara både väldigt enkel och oerhört omfattande, beroende av hur den angrips. Spelarna skulle nämna ett antal kvinnliga förebilder inom några olika fält; idrott, kultur och samhälle.

De flesta av dem stannade vid sisådär ett halvdussin namn. Någon nöjde sig med två eller tre stycken.

Hedvig Lindahl slutade inte förrän hon skrivit ner namnen på 15 olika förebilder – och efteråt förbannade hon sig själv för flera andra som hon glömt, beundransvärda kvinnor som såklart också borde ha varit med.

– Det var en uppgift som gjorde mig väldigt... entusiastisk. Från början var vi uppdelade i olika diskussionsgrupper, men jag sprang runt bland alla de andra borden för att höra vilka de tänkte på och pratade om. Jag ville liksom inte missa något.

Varför kändes det så viktigt?

– Samhället i stort är ju verkligen inte bra på att prata om kvinnor som gjort väldigt bra grejer – och vi kvinnor är faktiskt inte heller särskilt bra på att lyfta varandra. Om vi kan bidra till att göra det känns det väldigt rätt. Vi kvinnor behöver bli bättre på vår egen storytelling, på att lyfta människor som är värda att nämnas för att kunna inspirera andra.

Inför lanseringen av landslagets nya förebildströjor tillbringar jag en halvdag med Hedvig Lindahl på Chelseas träningsanläggning i Cobham utanför London.

Före och efter förmiddagsträningen – medan hennes 5-årige son Timothy letar Lego under bordet i coachrummet – ägnar vi oss åt en sorts förlängning av den där workshopen i Sheffield.

Vissa av personerna hon berättar om är såna som fått plats på landslagströjan, medan andra främst har en personlig betydelse för henne själv.

För det svenska landslaget utgör de kvinnliga förebilderna numera tröjnumren på deras ryggar. För Hedvig Lindahl fungerar de även som en sorts karta över hennes liv och karriär.

Pernilla Wiberg och Magdalena Forsberg

Alpin skidåkare respektive skidskytt

Hedvig Lindahl växte upp i Marmorbyn, en sörmländsk by med drygt 300 invånare en mil utanför Katrineholm.

Fotbollen fastnade hon för redan som 4-åring, men det skulle dröja många år innan den sporten gav henne några kvinnliga förebilder. De fanns på andra håll, inom andra idrotter.

– Som 10-åring hade jag fortfarande aldrig sett riktig damfotboll. De fotbollsaffischer jag hade på väggarna var väl på typ Ryan Giggs, det jag kollade på var Tipslördag med pappa. Första gången jag kommer ihåg att jag såg damfotboll var 1995, när jag var 12 år gammal och VM gick i Sverige. Jag kommer ihåg Ulrika Kalte på mitten, och Kicki Bengtsson som slog långa bollar längs med kanten... Men första gången jag såg Damallsvenskan live var jag 17 år gammal, och det var när jag såg Malmö FF eftersom jag skulle skriva på för dem. Det var enda anledningen till att vi faktiskt åkte upp till Stockholm och gick på en match. Så jag hade inga förebilder bland damfotbollsspelarna – jag visste inte vilka de var.

Vilka idrottskvinnor inspirerade dig istället?

– Främst Pernilla Wiberg och Magdalena Forsberg. Det var två som jag såg upp till. Båda var ju grymma på sina respektive idrotter – men också alltid så glada och så snälla. De var som två storasyrror man ville. Jag tänker ”smajl” om båda dem, de gav mig alltid energi genom tv-rutan. Själv är jag ju sällan glad, alltid superseriös och morrig, så jag borde kanske tänka på hur viktig den här glädjen var för mig när jag var liten och själv släppa lite på allvaret.

Sara Damber

Sara Damber

Social entrepenör

Den 6 april spelar det svenska damlandslaget för första gången någonsin match på den nya nationalarenan. När Hedvig Lindahl då springer ut för att möta Tyskland inför rekordpublik gör hon det på en arena som fått sitt namn tack vare en annan av hennes förebilder.

Som 19-åring grundade Sara Damber antimobbningsorganisationen Friends, driven av att själv ha utsatts för mobbning under skolåren. Sedan dess har hon även sjösatt organisationer som Reach For Change och Youth 2020, som på olika sätt arbetar för att förbättra livet för utsatta barn.

– För mig är det en inspiration att hon jobbat så hårt mot något hon vill förändra i samhället. Jag tror att Friends som organisation har räddat väldigt många liv.

Hedvig Lindahls egna skolår var socialt okomplicerade. Hon var fotbollstjejen som fick gratisstatus genom att vara bra på idrott. Lite konstiga byxor som genererade någon syrlig kommentar ibland, men det var mer eller mindre allt.

För henne har de jobbiga åren kommit senare, och bakvänt nog har omklädningsrummet ibland varit en plats som skapat större osäkerhet än klassrummet någonsin gjorde.

– Det har gått upp och ner för mig i alla fotbollsmiljöer. De sena tonåren i Malmö var jättetuffa. När jag flyttade dit hade jag bott med en av mina bästa kompisar i Eskilstuna, och i Malmö satt jag istället själv i en liten etta och kände mig så jävla ensam. Och landslaget har verkligen varit en miljö där jag stundtals har känt mig både missförstådd och utanför. Dels var det under de tidiga åren, dels under till exempel EM 2009, då jag mest satt ensam på rummet och spelade tv-spel. Idag är det bättre i och med att jag är en mer stabil människa med familj, som inte har samma behov av bekräftelse som jag hade då.

Att känna sig utanför är en jobbig känsla.

– Otroligt jobbig. Och de människor som direkt kan komma in i ett rum och en grupp och bara känna sig avspänd och bekväm är jag både imponerad av och avundsjuk på. Vissa blir bästisar efter två dagar, medan jag kan spela ihop med en lagkamrat i fyra år utan att ändå komma henne särskilt nära. Jag har svårt att snabbt bli trygg i en grupp, det krävs nästan att någon kommer fram till mig och verkligen säger: ”Du är okej, du får vara här”.

I perioder har Hedvig Lindahl tagit hjälp av en mental rådgivare. En uppgift hon fick med sig ut i livet och in i omklädningsrummet var att själv välja låt på musikspelaren, som ett sätt att ta sig en egen plats där.

– Just det har jag verkligen haft jättesvårt med. Så fort jag slagit på en låt har jag känt att alla tittat på mig och dömt mig: ”Nu är jag inte okej i deras ögon”. Det har varit en sån där trigger som kunde få mig att bli obekväm och osäker. Och även om det blivit bättre finns en del av den där osäkerheten kvar, och kommer nog aldrig att försvinna. Jag måste klara av att leva med den.

Snart ska dina barn in i sina sociala sammanhang. Tänker du mycket på det?

– Jag och min fru har ju pratat om det. Hon är mycket bättre på sociala koder än vad jag är, vet hur man ska göra för att passa in. Jag är the socially awkward one, medan hon förklarar: ”Nu måste du säga såhär för att det ska funka på den här middagen, och nu måste vi kanske köpa de här kläderna till Timothy för att han ska passa in”. Jag har lärt mig att förstå vad hon menar. Som förälder kan man både hjälpa och stjälpa ett barn med hur man presenterar honom eller henne. Så är det ju. Om man inte skaffar någorlunda rätt kläder och om man inte förklarar lite kring hur olika sammanhang fungerar – då kan det gå snabbt att halka undan socialt. Det tycker jag ju är helt hemskt och önskar att det skulle försvinna, men så kommer det knappast att bli.

Stina Wollter

Stina Wollter

Kroppsaktivist

Stina Wollter är en mångsysslare som genom åren använt sig av så gott som alla kulturella uttryck. I Hedvig Lindahls liv har hon gjort avtryck som programledare i radioprogrammet Karlavagnen – där hon själv har en dröm om att hoppa in som vikarie – men framförallt i rollen som så kallad kroppsaktivist på Instagram.

– Jag känner nästan att det är fel uttryck – för hon vill ju bara vara sig själv – men hon är för skön, med sina underbara danser och allting... Hon skapar ett hål i universum där alla bara kan vara som de egentligen är. Med tiden har jag tvingats inse att jag själv är ganska ytlig, lever i en värld där jag bara ser väldigt vältränade människor hela tiden. Och omedvetet har jag nog påverkats av det där i min kroppsupplevelse, jag behöver den där påminnelsen om att normen inte är att se ut som oss.

Har du själv kommit undan kroppshetsen som vältränad elitidrottare?

– Jag antar det, för jag har dessutom turen att kunna äta vad jag vill. Vetemjöl och socker byggde denna vackra kropp... När jag var yngre levde jag på bullar. Då det stod bullfat hemma hos mormor eller farmor åt jag lätt tio stycken. Och fortfarande är jag den som äter mest i laget – samtidigt som jag rör mig minst eftersom jag är målvakt – utan att fluktuera särskilt mycket i vikt ändå. Så ja, jag har kommit undan, inte behövt tänka så mycket på den här stora, stora problematiken som drabbar väldigt många.

Idag tappar idrotten allt fler utövare, allt tidigare – och det riskerar givetvis att bli ett folkhälsoproblem. Hur ser du på era möjligheter att vara förebilder i det sammanhanget?

– Vi har väl en möjlighet att visa upp värdet av att vara vältränad – men samtidigt också visa att det går att vara elitidrottare med balans. Går jag till mig själv hade jag inte orkat vara den här som liksom väger 40 gram kolhydrater varje dag. Jag käkar McDonald's minst en gång i veckan, man måste få slappna av lite. Häromdagen lade jag upp en bild av mina doritos på Instagram: ”Ja, jag äter det här – so what?!”.

På senare tid har du publicerat inlägg som fått mig att undra om du blivit vegan.

– Nej, men hemma har vi provat på en sån här vegansk matkasse, som överraskat mig väldigt positivt. Och viljan att göra det kommer väl egentligen från Greta Thunberg – som verkligen borde ha varit med på den här listan över våra förebilder. När vi spikade namnen hade hon inte riktigt slagit igenom ännu, men häromsistens såg jag en intervju med henne och hennes pappa och kände bara... Gud, det är bråttom nu. Där sitter mina två barn, där sitter Nathan och där sitter Timmy – och vad lämnar vi till dem?

Eva Dahlgren och Efva Attling

Eva Dahlgren och Efva Attling

Musiker respektive formgivare

För drygt 23 år sedan blev Efva Attling och Eva Dahlgren bland de första berömda svenska kvinnorna att registrera partnerskap.

Hedvig Lindahl var bara 12 år gammal då och ägnade inte särskilt mycket kraft åt att reflektera över HBTQ-frågor. Däremot har hon i efterhand förstått både den symboliska och den faktiska betydelsen av att kändisparet blev offentliga med sin kärlek.

– De var modiga. De vågade tidigt stå för sin kärlek, för vilka de egentligen är.

Att göra det kan vara en mindre eller större sak beroende på vem man är och vilket liv man lever. Hur var det för dig?

– Den inre acceptansen tog lång tid. Jag hade min första relation med en tjej när jag var 21, och flera år senare frågade en av mina gamla lagkamrater från Tunafors om jag kunde komma och prata på ett lokalt Pride-event i Eskilstuna. Jag blev bara... ”Hur fan kan hon fråga mig?”. Då var jag inte redo whatsoever, ville absolut inte ha något att göra med den miljön. Det var denial, denial, denial – förnekelse. Jag accepterade inte vem jag var. Det tog säkert fem, sex år innan jag höll en annan tjej i handen på stan. Då var jag så himla kär, då var det bara: ”Jag skiter i vilket, det är vi två mot världen”. Och det var väl kanske det jag behövde. Jag hade svårt att acceptera mig själv, tänkte att det inte var det normala sättet att leva. Jag var tvungen att kämpa mot samhällets förutfattade mening om vad en tjej skulle göra med sitt liv. För min fru var det mycket enklare: ”Jag insåg att jag gillar tjejer, och sedan var det inte mer med det”. Nähä... okej. Men de flesta av oss är ju så indoktrinerade runt man och kvinna, så det är skönt att det finns saker och personer att spegla sig i för att få en annan syn på alla könsroller numera.

Jag inbillar mig att det kan vara ett läge i livet där det betyder mycket att kunna titta på andra som gått före på stigen. Var det extra viktigt för dig med förebilder här?

– I Katrineholm fanns det två tjejer som var ”the gays”. De förde sig som aktivistflator, hade rakat hår och... utåtriktad klädsel. Jag hade väl svårt att relatera till dem, jag var ju bara den här vanliga fotbollstjejen som var kär i killar under tonåren. Men där har ändå damfotbollen varit bra. Man fattade ju hur det var med Pia Sundhage, när jag var i Malmö så var Lena Videkull och Elisabeth Leidinge tillsammans och när jag kom med i landslaget fanns det de ur den äldre generationen där som också levde med kvinnor. Så det har alltid funnits folk, alltid funnits någon där. Men ändå var det jävligt svårt för mig, av någon anledning. Normen från samhället var så stark. Egentligen borde det ha varit hur enkelt som helst.

Laleh

Laleh

Musiker

Om vi börjar med själva artisteriet? Då kommer vi ganska långt redan där. Hedvig Lindahl har gillat Laleh i många år, lyssnat på hennes musik och uppskattat hennes scenframträdanden.

– Hela hennes person är ju direkt från hjärtat – och sådan vill jag också vara. Jag skulle önska att vi alla sprang runt här på jorden avskalade och äkta, och så fort det märks att någon är på det sättet är det så jävla inspirerande. Allt blir mycket lättare då. När Laleh sjunger och förmedlar sitt verk så känns det som att allt kommer direkt från hjärtat. Hon ÄR bara, skiter i alla genres och är så jävla cool. En gång fick jag läge att prata med henne, och jag vara bara såhär: ”Du måste få veta hur jävla bra du är, hur mycket du inspirerar mig!”. Henne skulle jag kunna skriva ett långt crazy fanmail till.

Men signifikansen runt Laleh tar ju inte slut där. Alla som följt Hedvig Lindahls karriär vet att framgångskurvan länge tycktes riskera att hackas sönder av motgångar och besvikelser. Hon gjorde kostsamma misstag i både VM 2011 och OS 2012, misstag som i sin tur ledde till både saklig kritik och till väldiga vågor av fullständigt oresonligt hat.

De här åren tog hårt på henne – kunde ha knäckt henne – men istället för att sjunka djupt ner i en depression lyckades Hedvig Lindahl häva sig själv upp ur mörkret.

Sommaren 2016 räddade hon Sverige hela vägen fram till en OS-final på Maracanã-stadion i Rio de Janeiro, och genom hela turneringen hade landslaget Lalehs ta-över-världen-anthem ”Goliat” som signaturmelodi och kampsång.

Skulle någon göra en film om Hedvig Lindahls liv och karriär skulle den säkerligen kulminera på Fotbollsgalan samma höst, där hon stod på scenen med tårar i ögonen och armen om Laleh. Hon hade vunnit Diamantbollen redan året innan, och skulle strax göra det igen.

Hon hade visserligen inte fått lyfta OS-bucklan, men hon hade erövrat både branschens bekräftelse och folkets kärlek.

– Jag blev ju jätteberörd när vi stod på scenen på Fotbollsgalan. Och jag tror att det var för att... Efter Rio kände jag att jag hade kunnat sluta – utan att allt varit ett fiasko. Hade inte det hänt hade jag till väldigt stor del känt: ”Vad har jag sysslat med under alla de här åren? Samlat på mig en massa landskamper, spelat en massa VM...? Äh. Visst, någon silvermedalj här och någon bronsmedalj där, men ärligt talat... Vafan har jag hållit på med?”. Det hade varit så jag hade utvärderat mig själv.

Det är att vara väldigt hård mot sig själv.

– Men det är utifrån hur mina ambitioner har varit, och hur min personlighet är. Jag har aldrig kört... mainstream. Och det är bara att erkänna att jag stundtals varit väldigt frustrerad när det kommit fram nya stjärnor inom damfotbollen från ingenstans och direkt fått värsta statusen: ”Woho, vi är så stora, alla älskar oss!”. Vafan...?! Jag har grindat i så jävla många år, och har fortfarande bara 14 000 följare på Instagram... Nämen, fattar du? Om man bara håller sig till hantverket som damfotbollsspelare så kommer man fan ingenstans. Man behöver vara rolig eller käck eller slänga av sig kläderna eller... Jag vet inte. Men med allt som hände efter Rio blev det någon sorts kvitto på att jag kan köra min stil och göra min grej och spela min fotboll – och att det kanske ändå räcker.

För prick ett år sedan kom så det slutgiltiga erkännandet. Framröstad av andra spelare över hela världen tog Hedvig Lindahl plats i spelarföreningen Fifpros världselva.

Tidigt i karriären hade hon formulerat målet om att bli världens bästa målvakt – och nu hade hon formellt utsetts till det. Hon hade tagit över världen, precis som Laleh sjöng om.

– Men vet du vad jag tänker om det? Jag känner att jag bara vann för att Hope Solo slutade, för att det inte gick att rösta på henne längre. Året innan var jag tvåa, och nu vann jag eftersom hon hade lagt av.

Men vafan – hon hade ju slutat! Tror du att Cristiano Ronaldo nedvärderar sina egna utmärkelser eftersom han inte tävlar mot Pelé eller Maradona?

– Nä, jo... Men då vann jag på något sätt ändå inte för att jag hade varit så jävla bra. Det känns som att jag fuskat lite, och jag kan inte släppa den tanken. Men om jag vinner igen, om jag gör det före Sarah Bouhaddi i Frankrike eller Almuth Schult i Tyskland eller någon av alla de här unga jävlarna som vill komma upp... Då har jag vunnit på riktigt. Då kan jag vila.

Tina Nordlund

Tina Nordlund

Fotbollsspelare

När Umeå-yttern Tina Nordlund – idag Tina Lovesan – vann Diamantbollen år 2000 så inledde hon sitt tacktal med en spetsig syrlighet om hur kul det var att få synas i tv för en gångs skull.

– Det var en beundransvärd sak att göra, och på ett sätt har själva sammanhanget nästan blivit lite ironiskt såhär i efterhand. Numera tycker jag faktiskt att Fotbollsgalan är något som vi kan vara väldigt stolta över, idag skulle jag faktiskt säga att det ser ganska jämställt ut. När jag sitter på galor här i England blir jag ju mörkrädd i jämförelse. Vi har en intern gala i Chelsea, och Fran Kirby fick något pris eftersom hon är en jättestor stjärna inom damfotbollen som gjort en jättebra säsong. Men så fort det var överstökat så sa konferenciern: ”And now to the main event”. Kom igen, varför säger du ens så? Men såna grejer noteras inte ens här, så i den mån vi ska jämföra attityder utifrån såna här galor har Sverige kommit väldigt långt.

Att besöka Hedvig Lindahl på Chelseas träningsanläggning är speciellt. Det Roman Abramovitj-finansierade området är gigantiskt – 30 fullstora planer ryms på de nästan 60 hektaren – men damlaget är isolerade i ett rätt litet och avskalat hus i utkanten.

Herrspelarnas faciliteter har de i praktiken inte ens tillträde till.

– Häromsistens behövde jag använda några grejer i herrlagets gym, och då fick jag bara tillåtelse att gå dit före klockan åtta på morgonen eller efter klockan fem på eftermiddagen. De andra tiderna fanns det minsann en risk att någon herrspelare kanske kunde vara där. Jaha, okej.

Lindahl fortsätter:

– När jag kom in här så pratade de ju fortfarande om ”First team” och ”Ladies Team”. Men någon gång hade jag suttit och tänkt på spelarbussen, och sa till tränaren när jag gick av: ”Emma, vi borde inte säga såhär, vi borde verkligen förändra retoriken internt, annars kommer vi aldrig att närma oss någon form av jämställdhet”. Och sedan dess har de ändrat. Nu har den nya vd:n infört böter för alla som pratar om ”First Team” respektive ”Ladies Team” eller ”Womens Team”.

Gäller det även Eden Hazard?

– Jag hoppas det.

När Hedvig Lindahl själv fick möjligheten att hålla tal på Fotbollsgalan valde hon en annan väg än den Tina Nordlund tagit före henne och den som Nilla Fischer skulle slå in på senare.

Snarare än att prata om orättvisor uttryckte hon tacksamhet gentemot familjen, lagkamraterna och alla de andra som hjälpt henne under karriären.

– På ett sätt får jag väl erkänna att det var lite av feghet. Både Tina och Nilla gjorde något modigt, pratade om något väldigt obekvämt när de flesta vill höra något helt annat. Men sedan är det väl även det här att jag verkligen vill vara känd som fotbollsspelare. När någon ser mitt namn vill jag att associationen ska vara: ”Målvakt”. Inte expert eller debattör eller aktivist eller något annat.

Hedvig Lindahl är väldigt många olika saker – en person med en väldigt innehållsrik identitet – men när allt kommer kring vill hon verkligen bli definierad som målvakt.

Det är så hon vill bli bedömd, och med tiden är det så hon vill bli ihågkommen.

– Nu borde jag till exempel göra en Youtube-kanal med mina tips, ta ledartröjan inom mitt eget område. Men det som gör mig lite rädd är... att det finns män som kan det här bättre än jag gör. Och tyvärr tror jag på ett sätt att det är sant – att det faktiskt gör det – eftersom vi alltid fått skiten bland de coacher som blivit över. Så är det. Saker som jag lärt mig av mina tränare kan vara mycket sämre än sånt som andra lärt sig av sina.

Samtidigt är det väl en skillnad på att vara dammålvakt och herrmålvakt. Ni har andra fysiska förutsättningar, får anpassa ert spel efter det – och där finns det väl knappast någon som kan hantverket bättre än dig?

– Nä, där borde jag vara någon sorts benchmark, riktmärke. Och jag har varit så frustrerad under alla år: ”Varför är det ingen som kommer och filmar vad jag kan? Varför är det inte mig man visar för Elsa, 14 år?”. Hon ska inte kolla på David De Gea, för hon kommer aldrig kunna göra samma sorts räddningar som honom. Hon ska kolla på mig istället – men ingen jävel har brytt sig om att ge henne möjligheten att göra det. Så nu är jag väl alltmer inne på att göra det själv, investera i det.

Att avstå för att någon snubbe kanske kan något annat än det du kan – det ligger inte riktigt i linje med allt annat vi pratar om.

– Nä. Men jag är väl fortfarande lite rädd för... misslyckandet, kanske. Men kommer jag inte förbi den tanken... Då slutar jag – och så kommer ingen att komma ihåg mig, då är jag glömd inom fem år. Så känns det. Alltså måste jag göra ett stort splash ännu en gång, jag måste fan göra det igen. Jag måste tro på att både jag och laget kan göra en ännu bättre turnering än OS 2016, att vi faktiskt kan vinna turneringen. Och sedan ska jag göra alla de där Youtube-kanalerna och förverkliga alla andra projekt jag tänkt på för att lämna ett avtryck efter mig. Och sedan kan jag kanske vara nöjd.

Annika Sörenstam

Annika Sörenstam

Golfare

I maj 2003 blev Annika Sörenstam den första kvinnan på nästan 60 år att delta i en av männens tävlingar på PGA-touren i golf. För Hedvig Lindahl var det något som väckte tankar hon fortfarande inte kunnat släppa.

– Det är min stora dröm att själv spela för ett herrlag. Av alla idrottskvinnor jag sett upp till är väl Annika den som är mest historisk, som gjort något som verkligen kommer att stanna kvar. Och jag är fortfarande jättesugen på att göra det hon gjorde. Jag hoppas bara att jag inte är för gammal.

För drygt fyra år sedan var Lindahl på vippen till att göra ett seriöst försök att slå sig in i herrfotbollen. Hade inte Chelsea hört av sig till henne kanske hon hade hört av sig till ett IK Sleipner istället.

– Ja, jag var väldigt inne på det innan jag kom hit. Jag kom aldrig riktigt så långt att jag pratade direkt med lag och klubbar, men jag har pratat om det med folk i branschen som varit väldigt positiva. Men då hade jag i alla fall velat hamna på svensk Division II-nivå. Nere i Division III är det lite för dåligt med träning, lite för oseriöst. Och då var jag väl å andra sidan lite osäker på om jag skulle ta plats i ett Division II-lag, även om jag verkligen tror att jag hade haft en chans att konkurrera ut en herrmålvakt på den nivån om bara miljön var rätt.

Om du verkligen vill tror jag säkert att det går att göra. Om inte annat finns det alltid någon klubb som ser det krassa marknadsvärdet här.

– Så är det kanske. Alla herrlag kan se det här som en efterlysning från mig: Jag letar efter er! Vill ni ha mig är det är bara att ni hör av er.

Hedvig Lindahl och Caroline Jönsson

Caroline Jönsson

Fackföreningsföreträdare

Som målvakt tog Caroline Jönsson silver i både VM och EM – men likafullt är det ändå tiden efter den aktiva fotbollskarriären som Hedvig Lindahl värdesätter mest.

Som aktiv inom den svenska spelarföreningen drev hon fram det första kollektivavtalet i världen för kvinnliga fotbollsspelare – och sedan gjorde hon om det på global nivå. När hon engagerade sig i den globala spelarunionen Fifpro krävde hon att kvinnor också skulle få möjligheten att bli medlemmar, vilket faktiskt inte blev tillåtet förrän i december 2014.

– Det måste skrivas böcker om Caroline, och vad hon gör för oss. Att hon såg till att kvinnor får vara med i det internationella spelarfacket är historiskt på riktigt, och jag skulle fan säga att det är tack vare Caroline Jönsson som vi ser hela den här revolutionen som nu pågår inom damfotbollsvärlden. Hon har berättat för mig om hur det gick till när hon gick med på att engagera sig inom Fifpro, om motkraven hon ställde på kvinnligt medlemskap och stora enkäter bland damfotbollsspelare och ordentligt representation inom vår egen organisation. Och nu har hon ju för fan genomfört allt det där! Hon ger sig inte, extremt envis.

Karismatiska ledarfigurer och förebilder i alla ära, men all verklig och bestående förändring har väl egentligen alltid utgått från organisering och mobilisering.

– Ja. Det var ju det som hände i vårt avtalsbråk med Svenska Fotbollförbundet också, att vi började organisera oss. Och det kommer att bli större än så. Numera stöttar Fifpro oss på ett sätt som är helt enormt, och de har fått oss att prata och samarbeta internationellt. Om inte Fifa snart gör en riktig, ordentlig satsning på damfotbollen – om de inte ser till att gapet till herrfotbollen minskar snarare än att bli större – så tror jag att det blir en internationell strejk bland oss. Delvis organiserad av Caroline Jönsson. Och jag tror ju att vi sedan kommer att skämmas för den här tiden om 20 eller 40 år, eller hur länge det nu tar innan historien givit oss rätt.

Ingrid Löfdahl Bentzer

Ingrid Löfdahl Bentzer

Tennisspelare

För ett par år sedan gick den före detta tennisvärldsettan Victoria Azarenka fram till Ingrid Löfdahl Bentzer och tackade för sin status, för sin ekonomi och egentligen hela sitt liv. Hon tackade för den kamp som Ingrid Löfdahl Bentzer var med och drev på 1970-talet.

Det var då som svenskan var med om att grunda Women's Tennis Association – den fristående organisationen där hon blev sekreterare och Billie Jean King ordförande – ett skeende som bland annat dramatiserades i Hollywood-filmen ”The Battle of the Sexes”.

– Hon bor här i London, och när jag först blev introducerad för henne var det precis när vi höll på och fajtas med fotbollsförbundet. Och då berättade hon hur det gick till när de såg till att kvinnliga tennisspelare skulle få samma ersättning som män för att delta i Grand Slam-turneringarna. Hon var drivande på mötet tillsammans med Billie Jean King, och berättade om hur de låst dörren för att ingen skulle kunna gå ut innan de var överens. En SÅ stark kvinna med så mycket energi som inte tog någon skit.

Här finns väl en jämförelse att göra och kanske en slutsats att dra. Inom tennisen finns inte alls den här fixeringen vid att jämföra damer och herrar, och inte heller någon större skillnad i vare sig status eller ekonomi.

– Det är väl mest högst uppe i toppen som det är någorlunda jämlikt, men absolut... Spelar du tennis som liten flicka går det ju att ha nån typ av realistiska drömmar om att en dag bli jättekänd och jätterik. Och så är det ju fortfarande inte riktigt för oss.

Men om Ingrid Löfdahl Bentzer sysslat med fotboll... Eller om Caroline Jönsson verkat på 1970-talet...

– Precis.

Mia Törnblom

Mia Törnblom

Föreläsare

Det finns en hel del människor som har svårt för Mia Törnbloms positivpackade budskap om självkänsla och självförverkligande, men det finns förmodligen ännu fler som blivit innerligt inspirerade av henne. Hedvig Lindahl tillhör dem.

– Hon har vågat stå upp för att hon varit heroinist, och delat med sig av en riktig mörk tid i sitt liv. Och så har hon verkligen en härlig energi som man smittas av. Som mer introvert kan jag bli imponerad av en sådan person, en sådan som verkligen kan förändra ett sammanhang och en grupp enbart med sin personlighet. Hon kliver in i ett rum och bara äger det. Hon har både ett sånt självförtroende och en sådan förmåga att förmedla det: ”Du kan! Gör det bara!”. Jag skulle nog behöva prata med henne om den här Youtube-kanalen jag tänker göra: ”Skit i gubbarna – bara kör!”.

Det riktades en hel del kritik mot att hon plötsligt utsågs till mental tränare för landslaget.

– Och det fanns nog en del substans i den kritiken. I längden behövs det nog något mer, och nu har vi fått in Rasmus Wallin-Tornberg som fotbollspsykologisk rådgivare. Han är mer kompetent inom KBT och såna grejer, pratar på ett lite mer detaljerat sätt. Mia gjorde en hel del nyttiga feedbackövningar och sånt också, men hennes huvudgrej var väl det här med energiboosten – och efter ett tag blev nog det lite för mycket av samma sak. Men det är väl egentligen inte hennes insats som landslagsledare som gör att jag har med Mia Törnblom här, utan det är hennes sätt att bevara framåtandan genom livet.

Matilda Brinck-Larsen

Matilda Brinck-Larsen

Flyktingmottagare

Egentligen uppmanade Svenska Fotbollförbundet landslagsspelarna att hålla sig borta från politiska personer när de nominerade sina förebilder, men Matilda Brinck-Larsen var ändå det allra första namn som Hedvig Lindahl kom att tänka på.

Hennes mångåriga engagemang för ensamkommande flyktingbarn – delvis med fotbollen som hjälpmedel – ledde häromåret till att hon grundade frivilligorganisationen Agape för att hjälpa dem.

En politisk handling? Hedvig Lindahl ser det snarare som ren humanism.

– Matilda Brinck-Larsen är en riktig vattendelare i frågan om de afghanska flyktingbarnen, och på så sätt gränsar hon väl kanske till att vara politisk. Men i mina ögon gör hon precis den typen av saker som borde innebära att hon går till historien. Hon vågar följa sitt hjärta och sin inre drivkraft, oavsett vad folk säger. Just nu känns det som att hon är ganska ensam i opinionen, men ändå vågar hon stå på sig. Jag vet ju att hon har fått väldigt mycket hat, men när vi träffas brukar jag säga: ”De kommer att skriva böcker om dig”. Hon vågar stå upp för ett mer medmänskligt samhälle, och jag tycker att hon är väldigt, väldigt modig.

Strax efter att den stora flyktingströmmen nått Sverige hösten 2015 så åkte Hedvig Lindahl, Lotta Schelin och Kosovare Asllani till transitboendet i Kortedala som Matilda Brinck-Larsen hade ansvar för på den tiden.

– Det här var långt innan jag hade läst Magda Gads rapportering om kvinnosynen i Afghanistan, så jag hade inte en tanke på att de kanske skulle tycka att det var konstigt att vi var kvinnor som spelade fotboll. Vi körde bara på, och det gick hur bra som helst. Det var några som att och spelade FIFA, så vi bara: ”Visst vet ni att ni kan spela som oss?”. Sedan ville de ha selfies och autografkort och var väldigt... på. ”Kosse” blev nästan lite skärrad och kröp upp närmare mig, så jag fick hålla undan lite eftersom jag är större och halvt kunde funka som någon sorts bodyguard. Men vi var ute och kickade med dem på gården, och det var jättetrevligt. Det fanns någon jätteung kille där som följde efter och ville bli sedd – berättade att han förlorat sin familj på flykt – och jag tror att han mest uppskattade det mänskliga mötet.

Det här är alltjämt frågor som delar Sverige. I valdistriktet där Hedvig Lindahl växte upp fick Sverigedemokraterna 26,1 procent av rösterna vid riksdagsvalet i höstas.

– Jag kommer ju från landet. Jag har haft konflikter med kompisar som gått till SD för att de fått för sig att det finns invandrare som hotar deras döttrar, jag har släktingar med åsikter som jag inte alls håller med om. Men jag vill vara människan som säger ifrån. Även om folk kanske inte tycker att jag är den lättaste att ha på en middagsbjudning ska de i alla fall veta var de har mig. Jag har ganska starkt rättspatos inom mig. Jag vill vara tjejen som ställde sig med knuten näve framför nazisternas demonstrationståg.

Marie Lindberg

Marie Lindberg

Musiker

Ett bra tag har gått sedan Melodifestivalen 2007, men Hedvig Lindahl minns fortfarande hur den fick henne att känna. Det som rörde henne var hur en lärarinna från Munkedal tog sig hela vägen till Globen med en helt egenskriven låt.

Marie Lindberg hade vare sig marknadsföringsapparat eller scenshow – det enda hon hade var en röst, gitarr och en förmåga att berätta med musik.

– Vem du än är och vad du än vill göra så kan det faktiskt gå ifall du bara vågar testa. Det som var så underbart med Marie Lindberg var ju att det räckte med bara en fin låt och en fantastisk röst – det behövdes inte en sticka ut-personlighet. Och funkar det för henne så borde det väl kunna funka för vem som helst med drömmar och talang...?

Själv har Hedvig Lindahl ett kluvet förhållande till sociala medier och personligt varumärkestänk. Egentligen hade hon helst velat slippa tänka på allt det där, men samtidigt inser hon att det kanske är nödvändigt.

– Jag har själv börjat en kurs som heter Social Brand Lab. Såhär på VM-året tänkte att jag skulle lära mig hur man får alla de där följarna i alla de där jävla kanalerna.

Hur går det då?

– Äh, jag vet inte. Jag kom till något som heter Modul 2, men då var jag tvungen att ta en paus. Men jag har fått lära mig att var sjätte bild man tar tydligen ska vara en selfie, så att följarna vet vem de kommunicerar med... Men nä, jag vet inte om jag tycker om det så mycket. Jag tycker att det är viktigt för mig att få vara... jag. Jag är så gammal nu, jag orkar inte spela något spel. Häromdagen lottade jag ut några matchbiljetter till Sverige-Tyskland. Jag var nyduschad, håret var helt stripigt, jag hade knappt något smink... Det gav mig knappast några nya följare, men kanske kunde jag hjälpa någon som är 13 år och ska sminka sig varje dag i skolan, någon som kan tänka: ”Ja, hon är då inte skitsnygg jämnt”.

För Marie Lindberg räckte det rätt långt med enbart musiken. Hur långt räcker det för dig med bara fotbollen?

– Inte tillräckligt långt. Ska du få något betalt för det måste du vara snygg och lite spännande och komma från rätt land. Att komma från Sverige och vara lite alldaglig – det har inte lett till ett skit. Så är det, lite krasst. Ett tag var jag så jävla bitter, ville verkligen inte att unga småtjejer skulle följa i mina fotspår. ”Det är inte värt det”, kände jag. ”Akta er, för det är verkligen inte värt det”. Jag hade slitet så mycket, men inte tjänat några pengar och fått så mycket skit. Jag hade ändå varit bäst i Sverige i många år – men det ledde ingenstans.

Hade du investerat din energi och din målmedvetenhet i en civil karriär hade du ju haft en helt annan ekonomisk situation som 35-åring. Har du förlikat dig med det?

– Nej, inte helt. Jag är fortfarande lite bitter. En vanlig Svensson har mycket bättre förutsättningar att leva sina liv än vad vi kommer att ha när jag är färdig med fotbollen. Vi vänder ju på punden här, och det är enbart för att jag valde en bransch som inte betalar någonting.

Dagny Carlsson

Dagny Carlsson

Bloggerska

99 år gammal gick Dagny Carlsson en datorkurs, och fyllda 100 startade hon en blogg. Nu ska hon snart fylla 107, men bloggar oförtrutet vidare.

I början av året blev hon påkörd av en bil, men återhämtade sig så snabbt att hon fick permission från sjukhuset för att närvara på premiären av dokumentärfilmen om hennes liv: ”Dagny – om jag sätter mig ner nu så dör jag”.

– Så jävla ball är hon.

Både hennes liv och hennes blogg kan få en att fundera på vad man vill få ut av sitt eget liv. Är du nöjd med var du befinner dig just nu?

– Om vi pratar på en sådan nivå – om vad vi egentligen ska uppnå med allt vi gör – så är det bästa fotbollen givit mig förmågan att hantera känslor. Förmågan att hantera livet. Jag har varit med om saker som skapat väldigt starka känslor i mig – ibland riktigt dåliga känslor – men någonstans har jag ändå hittat en metod för att bli en lugn människa. Och förutsättningarna kommer ju alltid att vara olika. Vissa är nio år gamla och har förlorat hela sin familj i någon annans krig, andra går kanske igenom ett helt liv utan att ens få känna såna saker som jag fått i fotbollen. Men för egen del är jag i alla fall... okej med det mesta. Jag har hittat den där inre acceptansen, det är inte så mycket som får mig att verkligen känna mig illa till mods eller osäker. Och att hitta den harmonin har nog varit en typ av livsmål för mig.

Fotbollen borde givit dig mycket mer pengar, men om fotbollen i alla fall hjälpt dig att få ihop dig själv...

...så är det den största gåvan. Och när jag tänker på det sättet är det ju väldigt lätt för mig att liksom sluta fred med fotbollen.

Fotbollstjejen från Marmorbyn blev bäst i världen och hittade harmonin i livet någonstans på vägen. Nu vill hon skicka en tanke och en tröja till de kvinnor som givit henne inspiration, energi, förutsättningar och vägledning – samtidigt som hon är medveten om att hon själv är en person som det är lätt att se upp till numera.

Idag skriver många unga tjejer och killar ner hennes namn när de ska lista sina idoler.

– Ända från allra första början har jag alltid velat vara en förebild. Jag har också alltid tänkt: ”En dag kommer vi damspelare att vara välkända, folk kommer att veta vad vi håller på med”, så jag har försökt att verkligen tänka på att mitt track record ska vara värdigt en förebild. Det är verkligen något som jag har tänkt på. Och nu är jag stolt över att kunna säga att vi nog är i positionen där fler ser oss, hör vad vi säger och ser hur vi beter oss. Jag minns hur det är att vara en ung tjej med ambitioner som fick otrolig energi och inspiration av att träffa en förebild, så jag försöker ta tiden att ge tillbaka.

När jag sitter med någon ny landslagsspelare om 15 år och frågar vad hon eller han uppfattade för egenskaper i sin förebild Hedvig Lindahl – vad hoppas du att svaret blir?

– Autentisk. Inspirerande. Inkluderande. Det är väl det.

Hedvig Lindahl och hennes förebilder

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.