”Som att säga fuck you till sjukdomen”

Malin Wahlberg

Shahrzad Kiavash var nära döden – genomförde ett triathlon med amputerade ben

Blodförgiftningen tog hennes ben, livslust och hopp.

Tre år efter att Shahrzad Kiavash var minuter från döden trotsade hon smärta, odds och tvivel och genomförde ett triathlon.

– Det här var mitt sätt att säga: ”du tog mina ben, men inget mer”. Det här var min revansch, säger 31-åringen.

Shahrzad Kiavash korsar mållinjen, sträcker armarna i luften och kramar sin personliga tränare Kajsa Andersson. De kan inte hålla tårarna tillbaka längre.

En tre år lång resa mellan hopp, förtvivlan, liv och död, är över.

Shahrzad är i mål och känslorna är kluvna.

– Det är vemodigt. ”Nej, nu är det slut” och ”ja, nu är det äntligen slut”. Jag tror mest att jag är tacksam. På sista varvet började jag fundera. Allt flashar framför ens ögon. Allt man varit med om, allt det jobbiga, alla gånger man funderat på att ge upp. Jag ville ta livet av mig och om jag hade gjort det hade jag aldrig fått göra det här. Då blir man ganska ödmjuk för livet och sitt öde, säger hon.

Kollapsade på golvet

Shahrzad var 28 år gammal den dagen i mars 2012 när allting förändrades på några timmar. Den dagen när gränsen mellan död och överlevnad var lövtunn. 

Hon hade precis avslutat ett träningspass när hon började känna sig sjuk. Hon hade ont i magen på ett sätt hon aldrig tidigare haft, orken var som bortblåst och hjärtat slog snabbare än det skulle.

Ambulanspersonalen kunde konstatera en skyhög puls och andningssvårigheter när de kom. Men de trodde bara att det var stress.

När Shahrzad kollapsade på lägenhetsgolvet morgonen efter hade hon hög feber, en fruktansvärd huvudvärk, svårt att andas och prickar över hela kroppen.

Den gången förstod ambulanspersonalen allvaret. De röda prickarna var ett tecken på akut blodförgiftning, orsakad av meningokockbakterier. Shahrzad fördes i ilfart till sjukhus samtidigt som lungor, njurar och hjärta var nära att ge upp.

Det var en kamp mot klockan. Läkarna gav henne fem till tio procent chans att överleva. Skulle hon göra det skulle det inte bli utan men.

Under några sekunder slutar Shahrzad hjärta att slå. Men hon kommer tillbaka.

Det skulle dock ta 13 dagar innan hon vaknar igen.

Det var ett mirakel, men kroppen hade tagit stryk. Shahrzad överlevde, men benvävnaden dog. Inte ens 40 operationer kunde rädda hennes ben.

Runt hela banan har stödet varit enormt. Såväl publik som medtävlande har stöttat, peppat och imponerats. En ung tjej vid målet berättar för sin pappa: "Alltså pappa, vi såg Shahrzad Kiavash. Det var så coolt. Det var gåshud och nära till tårar”, säger hon och demonstrerar hur håret reser sig på armarna.

Bestämde sig för att ta sitt liv

När Shahrzad dryga timmen senare korsar mållinjen är det många som kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Shahrzad har precis simmat 1 500 meter, cyklat fyra mil och sprungit en på sina proteser i den gassande solen över Stockholm.

– Simningen var jättekämpig. Det var skvalpigt och vågigt. Riktigt tufft. Sen kom cyklingen och då drog jag bara iväg. Jag kom in i bubblan. Men löpningen, det var kämpigt från första steget.

Hon har fått skavsår av sina proteser och fått stanna två gånger för att plåstra om benet.

Hon har varit medveten om att hon inte har samma förutsättningar som alla andra, men försökt att inte låta de negativa tankarna slå ner henne.

Det var nära att de gjorde det ett halvår efter sjukdomen. Hon hade ont, kände sig som en belastning och blev deprimerad.

Hon bestämde sig för att ta sitt liv. Men hennes lillebror stoppade henne i sista stund.

Det blev vändningen och starten mot målet.

Nu står hon där. Hon har trotsat smärta, tvivel och odds. Hon har hejats fram av familj, vänner och flera tusen personer hon aldrig har sett förut.

Shahrzad Kiavash är framme.

– Jag tycker fortfarande inte att det som hände mig är rättvist och jag ville inte att det skulle bli så. Inte för att jag tycker att någon förtjänar det, men jag hade verkligen inte gjort något för att förtjäna det ödet. Att allting skulle tas ifrån mig inom loppet av några timmar. Det här var mitt sätt att säga "du tog mina ben, men inget mer". Det här var min revansch. Jag kan fortfarande göra ett triathlon eller bestiga ett berg eller what ever. Vad som helst, man behöver inte måla in sig i ett hörn. Det är mitt sätt att visa att du inte bestämmer över mig, säger hon och fortsätter:

– Jag brukar säga: "det gick inte som jag ville, men det gick bra ändå”. Att nå det målet som jag satt upp för mig själv, det var som att knyta ihop säcken och säga ”fuck you” till sjukdomen jag fick. Det var en väldigt mäktig känsla och att få göra det med Kajsa som hittade mig när allt var som värst, det gör det ännu större.

Hur har den här resan varit?

– Som allt annat. Skitjobbigt-bra, skitjobbigt-bra. Men man kan väl säga att vi nådde något slags klimax i dag. Att sätta upp ett mål och fullfölja det trots att oddsen är emot en...

Satsar mot Paralympics

Bland det första Shahrzad sa när hon korsade mållinjen var: ”jag behöver ett nytt mål”, och faktum är att det redan finns. Nästa sommar i Rio gör Paratriathlon debut i Paralympics. Det är en variant av triathlon och perfekt för Shahrzad som förälskat sig i idrotten.

– Jag har lärt mig allting från scratch. Jag älskar simningen, jag älskar cyklingen. Löpningen jobbar jag på. Triathlon är fortfarande det jag vill göra, säger hon och fortsätter:

– Det (Paralympics) är absolut något vi har funderat på, men vi behöver sätta oss ner och kolla lite. Man kommer inte bara med, man måste kvala in och sånt, så vi måste fundera lite.

Shahrzad sitter lutad mot en vägg i Gamla Stan och pustar ut.

– Det har varit en berg- och dalbana av känslor. Från att i början av dagen vilja kräkas och tvivla på sig själv, till att leverera. Det är bra. Jag är nöjd. Nu vill jag bara ha en kall öl.

Hon har haft ett leende på läpparna sedan hon korsade mållinjen.

Det sitter kvar när vi skiljs åt och hon säger:

– Vi kanske ses i Rio.