”Reagerat på hur många svenskar som fått det”
Världens första dopningsombud om standardstraffet: Fått för lite råd och hjälp på vägen
Uppdaterad 2023-11-13 | Publicerad 2023-11-12
Jenny Franssons hopplöshet väcker fyra år senare reaktioner.
Världens första antidopningsombud, svenska Anna Thorstenson, pekar nu ut vanliga misstag när idrottsutövare inte får tillräcklig rådgivning.
– Jag har själv reagerat på hur många som fått standarstraffet på fyra år i Sverige.
Internationella antidopningsbyrån Wada har identifierat idrottarens utsatta position som en svaghet i dagens antidopningssystem.
Sedan ett halvår tillbaka arbetar nu svenska Anna Thorstenson deltid som världens första antidopningsombud. Hennes roll är att ta emot och svara på frågor från utövare.
– Det har funnits ett väldigt stort behov för idrottsutövare att kunna kontakta någon när de råkat ut för en dopningsförseelse, säger Thorstenson.
Juristen Thorstenson beskriver samtidigt en rad svårigheter med systemet.
Hon pekar dels på att makten samt lagstiftande och dömande organ ofta inte är separerade inom idrotten (i Jenny Franssons fall fanns till exempel såväl utredaren som åklagaren och dömande instans alla på Riksidrottsförbundet – något som sedan dess förändrats). En situation som gör att idrottare kan dra sig för att kontakta sitt eget förbund, eller antidopningsorganisation, vid ett positivt test.
Dessutom påtalar hon en olycklig tolkning som kan ligga till grund för att utövare dömts onödigt hårt.
Så även i Sverige.
”Inte förstått reglerna”
Anna Thorstenson har tittat på flera svenska dopningsdomar och hennes slutsats är att flera av de som blivit dömda kanske hade kunnat reducera avstängningen om de bara förstått systemet – eller fått bättre hjälp att förstå det.
– I min värld är det inte alltid nödvändigt att få fyra års avstängning (som gäller för den mest allvarliga kategorin substanser). Då har antingen idrottsutövaren verkligen inte förstått reglerna eller så har de fått för lite råd och hjälp på vägen för att hitta en sannolik förklaring och källan till den förbjudna substansen.
Hon beskriver hur en dopningsutredning efter positivt test genomförs i flera steg. Det allra första är att idrottaren måste bevisa hur han eller hon fått i sig den förbjudna substansen.
Det är ett krav för att sedan kunna fastställa en nivå av avsikt och därmed kunna få en reducerad avstängning.
Men det måste inte, som i en vanlig domstol, ställas bortom rimligt tvivel. Kraven i en antidopningsprocess inom idrotten är i själva verket betydligt mildare än så.
– Det första steget måste du kunna bevisa med en sannolikhet över 51 procent.
Idrottarens version behöver alltså inte vara helt styrkt. Det räcker att den är sannolik, så länge det finns ett orsakssamband mellan förklaringen och de fakta som presenteras.
– När du kunnat bevisa källan ska du se på avsiktlighet. Har du haft för avsikt att dopa dig? Och det är här jag reagerar, säger Thorstenson och fortsätter:
– Om utövaren kan bevisa källan och att de inte gjort det här avsiktligen för att förbättra sin prestation, utan snarare av oaktsamhet eller misstag, då är standardavstängningen nere på två år. Där tycker jag att idrottsutövare bör få hjälp att förklara om de faktiskt inte avsiktligen dopat sig.
Men om du inte hittar källan når du aldrig steg två?
– Nej, precis.
Thorstenson understryker därför betydelsen av att idrottaren får hjälp av en kompetent person som med kritiska ögon kan söka efter alla tänkbara förklaringar.
– Det är samtidigt ganska få fall där du faktiskt inte hittar källan, just eftersom bevisbördan inte är 100 procent utan snarare 51. Det ska vara sannolikt. Men jag har också märkt att många som jobbar inom antidopning trots allt anammar straffrättsprincipen bortom rimligt tvivel. Det är ett problem.
Brottaren Jenny Fransson hävdar fortfarande att hon är oskyldig, och hittade aldrig källan till sin dopning. Därmed blev det inte möjligt att reducera avstängningen på fyra år.
Till sin hjälp under processen hade Fransson en fysiker, något som ifrågasatts av experter.
Anna Thorstenson reagerar också på den hjälp idrottsutövare generellt får under dopningsprocesser.
– Det är av yttersta vikt att vara väl representerad. Ditt ombud ska vara juridiskt kunnig och insatt i antidopningsregelverket. Man ska självklart ha vetenskapliga experter som kommer med yttranden, men själv processen ska drivas av en juridiskt kunnig person inom antidopning.
– Tyvärr ser man dock ofta att idrottare har dålig rådgivning i den här processen. För systemet är extremt komplicerat. När du får den typen av brev som innehåller information om ett positivt dopningsresultat är det rena grekiskan även för oss jurister. Det är inte konstigt att idrottarna tycker att det är svårt, och klart är att många inte får optimalt stöd under dopningsprocessen.
Anna Thorstenson presenterar en konkret förändring som hade förbättrat dopningssystemet framöver: Att inrätta en pool av idrottsjurister som i ett inledande skede av en utredning arbetar ideellt med idrottare som testat positivt.
– Ett annat förebyggande arbete som hade kunnat underlätta förståelsen av det komplicerade antidopningssystemet är också att publicera besluten. Tyvärr gör inte Sverige det och det är inte helt i linje med Wada-koden. Min åsikt är att det dessutom hade kunnat skapa en bättre förståelse hos allmänheten för vad som hänt och varför en idrottare får en viss avstängning. Nu hänger det bara fritt i luften och det gör det svårt för utövarna att försvara sig när de redan hängts ut som dopade i media.
”Förstår du systemet kan du klara dig utan”
Legendariske dopningsjägaren Arne Ljungqvist reagerar också på den orättvisa som uppstår när idrottare måste finansiera sitt eget försvar. Något som får konsekvensen att mer välbeställda sportidoler kan betala enorma utredningsapparater, samtidigt som mer okända utövare i mindre idrotter lämnas ensamma.
Ljungqvist efterlyser ett svar från Wada i frågan, och de skriver till Sportbladet att det inte vore praktiskt eller finansiellt genomförbart för dem att tillhandahålla juridisk hjälp till utpekade idrottare.
För den idrottare som vet var den ska vända sig menar Anna Thorstenson dock att det redan finns viss finansiell hjälp att få.
Thorstenson pekar bland annat ut att idrottens skiljedomstol (Cas) har subventionerade avgifter för att anmäla och sedan även tillhandahåller en fond där idrottare kan söka medel till sitt försvar.
Vid vissa tävlingar (som OS) och inom vissa antidopningsorganisationer (som den amerikanska) tillhandahålls också advokater som arbetar ideellt med dopningsfrågor.
– Om du bara får hjälp att förstå systemet kan du dessutom klara dig utan advokat ganska långt. Jag skulle kanske inte gå till Cas utan advokat, men med tidig och korrekt rådgivning från antidopningsombud eller en antidopningsorganisation kan flera processer avslutas utan skyhöga kostnader och långa avstängningar.
Thorstensons förhoppning är att kunskapen nu ska öka. Därmed kanske idrottsutövare, istället för att känna sig orättvist behandlade, också kan uppleva att deras rättigheter faktiskt beaktats.