Mer padel åt barnen! Bort med småpåvarna!
Kristoffer Bergströms nyhetsbrev vecka 11
Publicerad 2023-03-16
Vi måste rensa upp i sportens styrelserum.
Vi måste tillgängliggöra golfen och starta padelklubbar för barn.
Mest av allt måste vi främja den moderna femkampen.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!
Jag skriver det här nyhetsbrevet på 05.21-tåget mot Malmö. Min hjärna är haggis, en smaklös klump av inälvor, men jag har lovat redaktören att lämna texten innan vi anländer till Skåne.
Hej kära brevläsare, jag heter Kristoffer och är professionell tyckare.
Titeln skvallrar om min tveksamma självbild, min önskan att bli hörd. Att jag vill eller åtminstone accepterar att min åsikt lyfts upp över andras. Det gör mig vedervärdig.
Eller ja, ibland trivs jag.
Vill fläka ut tomheten
När hela Hockeysverige sprang åt samma håll och hyllade Modos avstängning av en filmande spelare kritiserade jag det arbetsrättsliga i åtgärden. Och ifrågasatte om principen – att inte nöja sig med befintliga rättsinstanser såsom domare och disciplinnämnd – är rätt väg att gå. Varför straffar inte Modo en kille som crosscheckar fult också, är de likgiltiga inför den sortens överfall?
Jag hade nog fel i min text, men den bar ändå på originella stråk. Den bröt mönstret, vilket kan duga.
Den här morgonen är läget värre. Jag är en tågåkande proffstyckare som inte tycker ett jota. Jag vill beredas utrymme för att få fläka ut min tomhet.
För att tysta den inre klagokören börjar jag prata med damen bredvid på tåget, en silverhårig kvinna i rödrutig skjorta. Tänker att jag ska fördriva tid.
Hon är på väg ner för att träffa sitt barnbarn, närstudera den lilla ungens utvecklingssprång, de grumliga ljuden och planlösa viftandet med fingrarna.
Hoppas få en högernia
Allt hon missade med sina bebisar, beklagar kvinnan med en diskret svordom, för att hon jobbade så mycket under den perioden.
– Barnbarnet är vänsterhänt. Så jag hoppas det blir en högernia.
Sportreferensen överrumplar mig. Jag frågar om hon är handbollstokig, men kvinnan skakar på huvudet. Finanssektorn. Numera pensionär med några smärre styrelseengagemang kvar. Hon är gammal golfare och mannen modern femkampare. Sonen hockeyledare.
Vi lyssnar på varandra ett par timmar över rälsens basgång. Och det slår mig att hon vore mer lämplig än jag för att skriva veckans brev, för hon tycks förvisso lika morgontrött, men hennes haggis innehåller åtminstone lite kryddpeppar.
Cilla heter hon. Cecilia.
Hon beklagar att karriärister och machiavelliska gubbar tagit plats i förbundens styrelserum. Tecknen skönjs överallt, i RF och SOK, i skid- och fotbollsförbund, i småpåvarna som sitter ute i regionerna. De proppar upp de demokratiska processerna genom att bara häcka på sina poster, inte lyssna, inte föra klubbarnas talan.
Missförstånd om elitidrott
Själv var hon på väg in i golfen, men avråddes av en vän. Där kör man fast bland alla slipsar.
– I Skottland, utanför de finaste banorna, är en klubbstuga en container. Eller ett hörn av puben. Slår man snett pliktar man ett slag ungefär där bollen flög ut. Så måste det kunna vara. En runda måste kunna gå att spela på en och en halv timme, säger hon.
Om elitidrott påpekar hon att ett missförstånd råder. RF bryr sig mest om bredd, vilket är nyttigt, men elitverksamheten kan inte lämnas vind för våg. En fäktare får ingen lön, en brottare lever ofta nära existensminimum, det hämmar alla långsiktiga träningsupplägg. I Danmark och Norge är uppbackningen större, ute i Europa är den mångdubbel.
– Min man höll på med modern femkamp och har startat en stiftelse för att sporten ska leva vidare. Men Hasse märkte också att det saknas en 90-konto för den som vill stötta idrotten, så han startade ett. Alla pengar ska gå direkt till SOK som fördelar dem vidare, så nu åker han runt i landet och försöker hitta finansiärer men det är förtvivlat svårt.
Vi tröskar igenom storstädernas problem med att hitta engagerade ledare, damfotbollens utbredning, padelns bekymmer med att staga upp den uppblåsta verksamheten underifrån, med att starta idrottsföreningar och locka med barnen.
– Nyckeln är att utnyttja obekväma tider där hallarna står obokade.
I höjd med Lund inser jag att vi borde byta yrke. Cilla borde stå med bestämd min och bära allvarliga glasögon. Hon borde med sylvassa texter picka hål på uppblåsta ballonger i Idrottssverige.
Och jag?
Jag borde vara pensionär som åker runt och gullar med bebisar, för det är jag kanonbra på.
Tips!
Det finns en särskilt sorts genre som enbart Marcus Leifby behärskar. Han åker i ett åbäke till fordon med ett åbäke till hockeypensionär. Hans senaste exempel, mötet med Arto Blomsten, var kanonbra. Men det bräcker inte turen han tog med en L70-traktor i Boden.
Chaufför den gången?
Ja, se efter själv.
Ta hand om dig. Åk tåg om du får läge,
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!