Alfelt: Publiken visste inte riktigt vad de hade betalat för att få se
GÖTEBORG. Alexander ”The Mauler” Gustafsson sa att han besegrade framtiden.
Fast svensk MMA:s stora framtid är fortfarande han själv.
AK fighting championship 3 bjöd på en lysande show inför en fullpackad The Theatre. Boxning, thaiboxning, MMA, ljusshower och artisteri i rappt tempo.
Vi bjöds på tre comebacker som tog tre segrar.
Men vi vet inte om vi får se tre fortsättningar?
Sanny Dahlbeck, den spektakuläre thaiboxaren var tillbaka och imponerade stort efter sitt två år långa uppehåll på grund av ett benbrott. Han grät glädjetårar i ringen efter sin vinst och lovade att vi ska få se mycket av honom i framtiden.
Mikaela Destiny Södersteen Laurén (i fortsättningen kör jag för enkelhetens skull med hennes inkörda Laurén som enda efternamn) var laddad och dominant mot inte alls ofarliga mexikanskan Paty Ramirez.
Svenskmatch kittlar
Mikaela kommer att ta upp sin karriär igen och med sin bakgrund är hon möjlig utmanare till varenda världsstjärna i den konkurrensfattiga toppen av damboxningen. Dessutom kittlar en titelfajt mot Patricia Berghult. Svenskmatcher av klass är alltid intressanta.
Alexander ”The Mauler” Gustafsson försökte med ett par bentag, men som väntat hände inte speciellt mycket i no gi-supermatchen, vilket betyder att det var en grapplingmatch där slag och sparkar inte är tillåtna. Man ska använda sig av brottning, jiu jitsu, judo. No gi betyder att man inte har på sig en gi, den morgonrockliknande dräkt som används i de asiatiska kampsporterna.
The Mauler valde ändå att uppträda i t-shirt, vilket kanske berodde på lite fåfänga. Med 110 kg på vågen är det ingen deffad superstjärna vi hade fått se.
Jag är övertygad om att alla i den stora publiken inte riktigt visste vad de hade betalat för att få se. Grappling är njutning för de MMA-insatta medan den stora massan, som verkligen är mycket intresserad, vill se feta knytnävssmällar och effektfulla sparkar. Ändå verkade absolut ingen besviken i lokalen. Mat, dryck, snyggt arrangemang plus det viktigaste – att få se och vara nära superstjärnan Alexander Gustafsson verkade räcka mer än tillräckligt.
Skyhög status i USA
Det finns en stjärnstatus runt Alex som är svår att förklara. Han kom in i helt rätt tid när MMA blev rumsrent och en världsföreteelse. Proffsboxningen kämpar fortfarande för att ta tillbaka de marknadsandelar som årtionden av förbud stal från sporten medan MMA kändes nytt, farligt och spännande.
Alexanders legendariska match mot Jon Jones i Toronto blev det slutliga klivet upp till en nivå som bara Zlatan Ibrahimovic har matchat under samma verksamma period. The Maulers status i exempelvis USA har varit skyhög.
Så varför ska han inte fortsätta? Han är bara 33 år. Han är inte skadad. Han har tryggheten i en familj. Och framförallt, när man pratar med honom känns det att han har suget kvar. Han vill fortfarande bli bäst i världen.
Förmodligen är det enda vettiga att kliva upp till tungvikt. Han har storleken för det och han skulle även med fler kilo att bära på bli en av de snabbaste i viktklassen. Plus att han i grunden är en boxare med vad det innebär av fördelar i stående fighting.
UFC tvekar nog inte om att i så fall ganska snabbt ge honom chans till en ny titelfajt mot Daniel Cormier.
UFC-presidenten Dana White har alltid gillat Alexander och framförallt ser UFC att det finns stjärnor i vartenda land där de kan placera sin business i.
Dana White fullkomligen älskar dessutom Daniel Cormier som idrottsman och människa. Att locka med en prestigefylld returmatch skulle kunna vara ett sätt att få 40-åringen att förlänga sin karriär lite grand.