Wennerholm: Farväl till två stjärnor och en ny föds

Susanna Kallur och Emma Green avslutar karriärerna

BELGRAD. Inne-EM här i Belgrad blir ett långt farväl till två av svensk friidrotts största damstjärnor.

Både Sanna Kallur och Emma Green gör sin sista tävling.

Men något säger mig att det kommer att födas en ny.

Som Bianca Salming.

Hon har alla förutsättningar att bli en ny favorit. Om hon nu inte redan är det.

Och inför sitt första senior­mästerskap ser hon inga gränser. Hon satsar på ett nytt juniorvärldsrekord och det går inte att vifta bort det som en hopplös fantasi. Möjligheten finns om allt stämmer. Hon har talangen. Hon har alla verktyg.

Och stämmer det inte, vilket är det troligaste, kommer jag ändå att älska hennes rättframhet och tuffa mål­sättning.

Det behövs.

Samma energi som i Air Canada Centre

Hon är ett av svensk friidrotts största framtidsnamn och jag minns när en 19-årig Carolina Klüft gjorde sitt första seniormästerskap vid inne-EM i Wien 2002.

Det blev hennes stora genombrott med ett EM-brons och juniorvärldsrekordet 4 535 poäng. Men den gången var Carro nästan ett år äldre än Bianca. Det är värt att komma ihåg. Nu är det ett av de rekord som Bianca Salming kommer att jaga här i Belgrad.

Jag har träffat på henne flera gånger sedan hon var liten, eftersom jag följt pappa Börje Salming i hälarna. Då trodde jag aldrig att jag skulle sitta och intervjua henne en dag.

Och jag glömmer aldrig en eftermiddag i Toronto, då hon och brorsan Rasmus var med pappa Börje Salming i ett folktomt Air Canada Centre.

Han satt och pratade med sin gamla lagkompis Darryl Sittler där på läktaren och jag försökte hänga med, sam­tidigt som jag kastade oroliga blickar upp mot övre läktaren där Bianca och Rasmus klättrade på väggarna. Bokstavligen.

Till slut klickade det till i högtalarsystemet och en vaktmästare larmade om att Air Canadas läktare inte var någon klättervägg. Då vaknade Börje och röt till.

Men den energi som Bianca utstrålar är densamma i dag.

Känslorna har gjort Kallur till en av de största

Jag vet inte var det ska sluta. Det vet däremot Sanna Kallur och Emma Green. Två tjejer som inte bara hyllats för sina idrottsliga framgångar.

Emmas regnbågsfärgade naglar vid VM i Moskva 2013 gav henne fler rubriker än någon medalj hon tagit. Det blev en bild – och ett ställningstagande –  som spreds över hela världen.

Och Sannas känslomässiga resa har vi alla tagit del av. Hennes sätt att visa känslor och aldrig dölja hur det känts där innerst inne. Tårar, skratt, glädje. Det har gjort henne till en av de största.

Men ingen av dem kommer att ha en chans här i Belgrad.

Sanna har bara fart nog att ta sig till en semifinal på 60 meter häck om inget radikalt hänt den senaste veckan och Emma är inte i närheten av en prispall.

Men jag gillar ändå att de är här och får ta farväl inför den stora publiken.

Det är de värda.

Det lär bli någon eller några svenska medaljer i alla fall. Inne-EM är det ”lättaste” mästerskapet och Sverige har tagit medalj i alla inne-EM sedan 1985, förutom i holländska Den Haag 1989.

Det är 13 raka just nu och jag tror inte den raden tar slut här i Belgrad. Senast i Prag 2015 tog Michel Tornéus guld i längd med Andreas Otterling med på prispallen som trea. Angelica Bengtsson tog bronset i stav och hon är en av de största svenska medaljfavoriterna nu också.

Sedan har vi en våg av unga löpare på medeldistans som kan ta medalj. 

Kalle Berglund på 1 500 meter och naturligtvis Lovisa Lindh på 800 meter.  Ingen riktigt tung favorit, men många ut­manare. Det brukar sluta som lyckligast då.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.