Laurén: Jag blev deprimerad efter Let´s dance

Stefan Alfelt

SUNDSVALL. Förlusten mot Klara Svensson blev tung.

Men den riktiga käftsmällen fick Mikaela Laurén av svenska folket när hon röstades ut ur Let´s dance först av alla.

– Det blev väldigt mycket känslor. Är jag inte populärare än så? Tråkigt att jag inte fick visa mitt riktiga jag, säger Mikaela.

helskärm

Mikaela Laurén berättar att hon mådde så dåligt att hon gick in i en depression efter Let´s dance.

– Det var tuffare att åka ur Let´s dance än att förlora matchen mot Klara. Det kändes så orättvist. I Klaramatchen kände jag att Klara boxades bättre den dagen. Hon var värd vinsten. Jag är ingen dålig förlorare, jag var bara väldigt besviken på mig själv.

– I boxning försöker jag tänka framåt. Gör om, gör rätt. I Let´s dance finns inga fler chanser. Det är once in a liftetime. Jag förtjänade inte att åka ur och då blev det så otroligt tungt och tråkigt att inte få vara med längre. Jag hade sett det som en chans att visa vem jag verkligen är och inte bara rollen man går in i inför matcher när man kan vara kaxig och skapa rubriker för att boxningen ska få ta plats.

”Fanns ingen väg tillbaka”

Även om det var Klara Svensson som trissade upp snacket inför deras match var det Mikaela som öste ur sig de flesta och grövsta provokationerna gentemot sin motståndare. Mikaela tog den i boxningssammanhang klassiska rollen som den onda och lät Klara plocka enkla poäng som den goda i tidningsläsarnas och tv-tittarnas ögon. Allt för att skapa intresse.

Let´s dance var Lauréns möjlighet att visa att hon trots tuff uppväxt i förorten, fängelsetiden och kaxigheten är en bräcklig och i grunden genomsnäll tjej, men folket hade redan dömt henne.

– Man säger att man kommer in i Let´s dancebubblan med ett bra gäng med många skratt och det finns ingen verklighet utanför. Plötsligt bara försvann det och det fanns ingen väg tillbaka. Det kändes otroligt tungt efter att man fyllt dagarna med dans och skratt i en otrolig gemenskap.

Reaktionen blev våldsam.

– När jag väl åkte ut kände jag att kroppen var helt färdig både fysiskt och psykiskt. Kanske var det ändå tur att jag åkte ut för jag hade kunnat gå in i väggen rejält om jag fått stanna kvar. Så jag får nog egentligen tacka svenska folket och domarna för att jag åkte ur så tidigt som jag gjorde.

”Jag grät för ingenting”

– Jag hade hoppats på att få vara med många veckor till. Den kapaciteten hade jag dansmässigt och jag lär mig saker otroligt snabbt, men jag blev övertränad. Förberedde mig ändå samtidigt för en VM-match och boxningen är det viktigaste men fick lägga mer tid på att lära mig dansen. Går jag in i något gör jag det helhjärtat för att bli bra. Det tog mer energi än vad som var bra för mig då.

Symptomen och varningssignalerna fanns där men Mikaela har under hela sin idrottstid valt utvägen att jobba ännu hårdare för att ta sig vidare när något tar emot.

Let´s dance är ingen idrottstävling. Inte ens en danstävling. Det är en popularitetstävling maskerad till tv-underhållning och insikten om att svenska folket tror henne vara som den provocerande kaxiga bad girl-roll hon spelat blev den värsta magsugaren hon fått.

– Hela veckan efter att jag åkt ut var jag så otroligt låg. Jag grät för ingenting. Kunde börja storböla på träningarna. Och jag sov. Elva-tolv timmar i sträck. Ändå var jag trött. Jag hade ingen energi, hittade ingen glädje. Såg inte fram mot VM-matchen.

– Jag hade sparringläger med fem bra tjejer men hade ingen lust alls. Bara bet ihop och såg det som ett jobb. Åkte dit, gjorde min sparring och sen åkte jag därifrån. Jag som normalt är en väldigt social tjej som känner att jag måste underhålla alla runt omkring mig.

Vill gå VM-match inom kort

Hon sökte hjälp hos en idrottspsykolog som hon fortfarande kontaktar vid behov.

Mikaela har fyllt 41. Toppidrottare blir äldre och äldre men klockan tickar.

– Jag kommer att få min VM-match men om den inte blir av före sommaren så vete fan. Då kommer musten att gå ur mig. Hur ska jag orka att hålla humöret uppe och satsa stenhårt ifall det inte blir match förrän i september?

Hanna ”La Amazona” Gabriels, Costa Ricas världsmästare för WBO och WBA i superweltervikt är redan kontaktad för match ifall Mikaela tar tillbaka sin WBC-titel.

– Mitt drömscenario är att ta tillbaka WBC-titeln i början av juni. Möta Gabriels i början av hösten och sen boxa mot Klara i slutet av året. Då får jag till fyra matcher i år, varav tre är stormatcher, säger Mikaela.

Som först dock måste besegra Kita Watkins på lördag och det ska hon göra. Amerikanskan som fått hoppa in som ersättare för polska WBC-världsmästaren Ewa Piatkowska i en match som nu inte gäller annat än att undvika förlust har 14 förluster och bara sju segrar.

– Varje match är en risk, men så kan man inte tänka, säger Mikaela som känner sig i absolut toppform.

Hon har tagit sig ur depressionen men är förändrad.

– Det värsta jag vetat är människor som inte får saker gjorda. Som kan sitta i soffan och bara titta ut. Jag har haft jättesvårt för att inte göra någonting men sen jag åkte ur Let´s dance har jag tagit bort jättemycket ur mitt schema och sett till att inte fylla i hålen igen utan skapat mycket egentid och bara tagit det lugnt. Det är ju jätteskönt.

”Kan bli min bästa tid”

Hon längtar efter barn och vet att hennes ålder kräver att det sker snart men först vill hon avsluta sin andra idrottskarriär efter simningen i stil.

– Jag ser det här året ut men skulle det avslutas med att jag vinner över Klara och ser en möjlig match mot Cecilia Brækhus nästa år kommer jag självklart att fortsätta.

Idrottskarriären är ändå snart över och sen måste hon bygga upp något nytt igen.

– Det oroar mig även om jag varit med om det en gång tidigare, när jag slutade simma. Jag har byggt upp mitt varumärke inför framtiden och jag tror att det kommer att lösa sig. Jag försöker att inte tänka så mycket framåt. Blir bara stressad av det. Jag tror att det kommer att falla sig naturligt på plats. Jag är en krigare. Jag löser problem och har alltid tagit de jobb som krävts.

Tidigare ville hon bli boxningspromotor efter karriären, men inte längre.

– Det är för mycket jobb och för lite pengar. Svårt att lita på folk i den här branschen. Svårt att få sponsorer. Enormt mycket jobb. Alltid. När jag gjorde egna galor var det mest för att jag ville boxas själv. Det var belöning nog för mig att få gå match.

Så en vardagsmatch och fyra stora fajter till under ett drygt år framöver vore den ultimata avslutningen på en sprakande karriär.

– Det är kanske inte så lång tid kvar för mig men det kan bli min bästa tid, säger Mikaela Laurén.