Straff var det – åtta dar i veckan
LONDON. Man ser det framför sig, eller hur?
Hur Liverpool håller nollan mot Arsenal nästa vecka och sen får möta Fenerbache i semifinalen och sen...ja, grattis till en ny final i Champions League!
Men vi kanske inte ska ha så bråttom?
Nej, vi ska nog inte det.
För Arsene Wenger var 1–1 givetvis en besvikelse, han låg nog vaken och stirrade i taket i natt och tänkte på uteblivna straffsparkar, på märkliga situationer på Liverpools mållinje, på spelare som svek, på frågan om varför Gud och Djävulen och alla världens omständigheter kunde gadda ihop sig mot just honom. Bara så där. Utan vidare.
Den där straffen som Alexander Hleb skulle ha haft när Dirk Kuyt drog ner honom bakifrån kan vi aldrig komma runt. Vi kan diskutera hårdheten i armgreppet och hur lätt Hleb föll och vi kan ha tunnelseende som bara fotbollsfans kan ha och vi kan vara cyniska och påpeka att domaren är holländare precis som Kuyt...straff var det i alla fall. Åtta dar i veckan.
Men förhoppningsvis snuddade också Arsene Wenger under sina nattliga grubblerier vid tanken på om hans eget taktiska omdöme svek på Emirates.
Wenger är möjligen världens bäste tränare/manager, vi är några som är inne på den linjen, men i mitt tycke förlorade han taktikmatchen mot Rafael Benitez i går.
Hleb är bortzonad i ett ingenmansland
Att Robin van Persie inte är i form än för uppgörelser på den här nivån fanns det misstankar om redan innan matchen – han tar för god tid på sig, behöver för stort svängrum för att komma till skott, är helt enkelt inte i kapp tempomässigt.
Sånt är det emellertid lätt att klaga på i efterhand, lika lätt som det är att snacka om Emmanuel Eboues brister på högerkanten. Misstaget med van Persie rättade Wenger dessutom till redan i halvtid, då han kastade in en pigg Theo Walcott (som ska löpa med OS-facklan genom London, hoppas han springer långsammare då).
Vad jag hakar upp mig på är snarare hur han använde sig av den formstarke, snabbe, oberäknelige Hleb.
Vitryssen var bortzonad, styrd ut i ett ingenmansland därute till vänster, klämd mellan Jamie Carragher och en slavjobbande Kuyt på en stark liverpoolkant, och Hleb led...led så vi kände det ända upp på läktarna.
Så blev alltså van Persie utbytt (halvskadad, enligt Wenger) och Hleb fick kliva in i själva spelet, röra om, ta initiativ och söka sina älskade väggpass. Han väckte hela Arsenal.
Rafa Benitez hade då framgångsrikt lekt ”gömma nyckeln” med Wenger i 45 minuter. När så Hleb hittade denna nyckel och gav den till sin manager på silverfat, då ruskade Wenger på huvudet och vägrade ta emot den.
Hleb fick nämligen bara trivas i 20 minuter. Sen tog Wenger ut Eboue, stoppade in Nicklas Bendtner, flyttade ut Walcott till höger och skickade ut Hleb på vänstersidan igen.
Det kan tyckas vara hårklyverier och efterhandskonstruktioner, onödigt felsökande i detaljer, men i mina ögon var det avgörande för hela Arsenals fantasi och genombrottskraft i går. Eller brist på fantasi och genombrottskraft, ska vi säga.
Benitez körde med hockeytaktik
Benitez hade andra saker att tänka på:
Han ställde upp med ett disciplinerat zonspel som nästan fick mig att tänka på ishockey och 1–3–1 när hockeyns styrspel var som mest extremt. Ytorna mellan backlinjen och mittfältet, framför allt patrullerade av mittgubbarna Javier Mascherano och Xabi Alonso, skars av så exakt och djävulskt skickligt att man häpnade – det fanns ingen tid, ingen plats, inte en ledig fläck för Arsenal att krångla sig in där. Vid sidlinjen stod Benitez och dirigerade schackpjäserna med konstiga tecken som handlade om att stå på metern rätt, att styra bort, tränga undan och blockera passningsvägar.
Fråga Hleb, som sagt. Fråga Cesc Fabregas och Mathieu Flamini. När hade de senast så få alternativ att välja på när de fick bollen?
Det är naturligtvis så Benitez måste spela mot Arsenal på bortaplan, men det är en sak att planera det, en annan att genomföra det hela.
Det är lätt för alla att applådera Arsenals bollinnehav i dag och beklaga deras otur (den där situationen med Bendtner var absurd) och snacka om den uteblivna straffen, men vi ska alltså inte glömma hur perfekt Liverpool genomförde den här matchen taktiskt.
Liten fördel Liverpool nu inför returen på tisdag, men i procent går jag inte längre än 51–49. Visserligen har Liverpool en man vid namn Steven Gerrard – hans förspel till målet var grymt – och visserligen har Champions League och Liverpool ett alldeles speciellt kärleksförhållande, men Arsenal har haft cup-kul på Anfield förr. Ni minns 6–3 i Carling Cup och 3–1 i FA-cupen i fjol?