Niva: Så bottenlöst och oursäktligt usla
En gång i tiden såg jag fram emot att se landslaget spela fotboll, att kvalificera sig för mästerskap.
Ikväll konstaterar jag att det fortfarande finns rätt stor chans att Sverige går till EM.
Min första tanke är: ”Tyvärr”.
Hur illa kan det egentligen bli? Hur många olika sätt kan ni hitta för att göra oss besvikna?
Räcker det inte med de gamla och välkända så ser ni tydligen till att komma på nya och förgrovade.
Jag trodde verkligen att inget kunde göra mig mer uppriven än ytterligare en felbalanserad matchupptakt, och ett tidigt baklängesmål för tionde gången.
Nu får jag lov att konstatera att jag hade fel.
Det fanns ännu lägre djup att sjunka till. Det gjorde mig faktiskt ännu mer fotbollstraumatiserad att tvingas konstatera att det numera räcker med att kasta ett knippe vanliga inkast för att få det blågula korthuset att kollapsa.
En gång, två gånger. Mål och målchans. Tre gånger, fyra gånger. Mål och målchans.
Värsta jag upplevt
Behrang Safari skickades i exil efter misslyckat kast i Amsterdam. Vad borde då hända med landslagsledningen som tillät lika grova misstag fyra gånger om här i Solna?
2-0 till Österrike. Sedan blev det värre.
Tiominutersperioden mellan Österrikes andra mål och halvtidsvilan kan ha varit de absolut värsta jag överhuvudtaget upplevt som svensk landslagssupporter.
Vi var så usla. Så bottenlöst och oursäktligt usla.
Var och en för sig sprang spelarna in i livsfarliga återvändsgränder och lämnade ifrån sig bollarna. Andreas Isaksson slajsade upp en skevspark på läktaren och publiken buade. Erkan Zengin slog en djupledsboll till icing och publiken buade. Österrike skapade chans på chans på chans, tills Sverige till sist räddades av halvtidsvisslan och publiken buade.
Pinsamt. Plågsamt.
Men vafan, det var tydligen helt okej och i sin ordning. Vi tog en liten pauspustning, och sedan så skickade vi ut samma svenska skräphög igen.
Det är fullt möjligt att jag förträngt haveriet i Holland, men jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag sett ett svenskt landslag såhär rätt igenom vedervärdigt tidigare.
Zlatan var iskall
Vi mötte inte vice-världsmästarna den här gången. Vi mötte ett lag som inte kvalificerat sig för ett mästerskap av egen kraft på 18 år.
Kollektivt sett finns det ju varken struktur eller tanke – ett långlivat faktum som verkligen skenade ikapp oss ikväll – och individuellt var de allra flesta insatserna direkt provocerande.
Mikael Antonsson och Andreas Granqvist var stirrigt stapplande säkerhetsrisker, medan varken Sebastian Larsson eller Martin Olsson satte en position på hela matchen. Albin Ekdal och den totalt misslyckade Kim Källström steg åt sidan och lät det österrikiska mittfältet promenera igenom precis som det ville. Erkan Zengin hade inte ett rätt. Zlatan Ibrahmovic var både ointresserad och iskall.
Hade det inte varit för Andreas Isaksson hade det här blivit 6-0 eller 7-0, och här och nu känns det verkligen som om det varit lika bra ifall slutsiffrorna varit mer rättvisande. Kanske hade vi haft lättare att start om efter den här skövlingen ifall vi direkt kunnat börjat bygga nytt från Ground Zero.
Men vart tar vi vägen nu? Exakt vad är det tänkt att vi ska göra av detta?
Erik Hamrén kommer varken avgå eller sparkas så länge EM-cykeln ännu pågår, så den tanken får vi rätt och slätt lov att hänga av oss i minst ett par månader till.
Bisarrt nog är det ju så svårt att missa det här mästerskapet att det alltjämt är fullt möjligt – kanske till och med troligt – att vi kan snubbla oss förbi ett svagt play off-motstånd.
På så sätt är inte förlusten det mest allvarliga. Sverige kan fortfarande gå till EM.
Det värsta är att det fullständigt känns som att det kvittar.
Så jävla roligt är det inte att bli förödmjukad. Visste vi det inte förr så vet vi det definitivt ikväll.