”Jag ändrar mig inte för att någon säger att jag ska göra det”

Per Bohman

Går för skytteligatiteln - och SM-guldet

I Kalmar ansågs han nonchalant och misslyckad.

I Djurgården avfärdades han som en tråkig människa.

I Norrköping?

Där går Sebastian Andersson för skytteligatiteln – och SM-guldet.

I en söndermedialiserad samtid finns inget mer provocerande än någon som inte ställer upp. Som vägrar underkasta sig medielogiken. Som inte firar passionerat framför kamerorna, eldar på läktarna med yviga gester, har ett animerat minspel under matcherna eller är svulstigt publikfriande i intervjuer.

Sebastian Andersson vill bara vara en fotbollsspelare som utför sitt arbete. En inställning som inte har vunnit honom mängder av beundrare genom karriären.

Den då 21-årige Sebastian Andersson kom 2012 – efter att ha dominerat i superettan för Ängelholm – till Kalmar FF som en av svensk fotbolls absolut hetaste unga spelare. Ett rykte som förpliktade, menar Henrik Rydström, som vid tiden var lagkapten.

– Vi hade en bild av honom som en stark targetspelare och skarp i boxen. En David Elm eller Ricardo Santos. Vi ville ha det spelet av Sebastian, men bollarna gled liksom bara av honom.

Rydström brukade be Andersson att bara ställa sig framför motståndarnas mittbackar och böka loss med hela sin tyngd, men...

– Han testade väl någon gång, kände att ”det går inte” och så gav han upp. När han väl kom till en målchans var det som att han blev lättad bara av att få i väg bollen.

”Gav inte rätt verktyg”

I Kalmar kände många att Andersson inte klarat omställningen: från stjärna i superettan till en otacksam roll som truppspelare i allsvenskan.

– Vi gav honom kanske inte rätt verktyg. Det var som att han inte förstod vad vi ville att han skulle göra. Det blev en ganska grå tid hos oss. Vi kände ju nånstans, särskilt efter vissa träningar där han varit en killer i straffområdet, att ”fan, den här killen har ju något”, men att vi inte fick fram det är ju ett underbetyg för oss i Kalmar.

Det negativa tugget bubblade snart upp. Andersson ansågs lite till mans som dryg, nästan nonchalant – eftersom skåningen ofta såg ut att helt sonika ge upp ute på gräset när spelet inte gick hans väg.

– Det blev halvdant på planen. Han trodde inte på sig själv, och då såg kroppsspråket nonchalant ut. I alla fall för folk utanför laget. Vi i den innersta kretsen förstod ju att han bara saknade självförtroende, och att det är en bra kille.

Han hade inget vinnande sätt, direkt. Påverkade det inställningen till Andersson bland fansen?

– Definitivt. Det är lättare att vara som jag. Mer streetsmart. Man säger saker som man vet får upp känslorna hos fans och journalister. Och är så där allmänt utåtagerande på planen med ett tydligt, engagerat kroppsspråk som visar om man är arg eller ledsen. Jag tror att Sebastian helt enkelt är lite blyg och inåtvänd, och att det kan tolkas som nonchalans.

”Då gick jag ner mig”

Anderssons egen förklaring till misslyckandet i Kalmar?

– Jag förväntade mig att spela mycket, och direkt. Det blev inte så, och då gick jag ner mig, in i mig själv. Jag hade fel inställning, och kan inte skylla allt på tränaren (Nanne Bergstrand). Jag fick inte vad jag förväntade mig och kunde inte hantera det.

Efter tre relativt menlösa säsonger i Kalmar FF skickades Andersson vidare till Djurgården för att kickstarta karriären. En sejour som, rent poängmässigt, måste betraktas som godkänd efter 13 mål på 22 allsvenska starter (och 13 inhopp).

Ändå var det något som inte stämde. Det var visserligen inga problem med spelare och ledare, men däremot med supportrarna. Sebastian Andersson var helt enkelt inte... omtyckt. Han blev en hackkyckling.

Återigen handlade det om kroppsspråk, karisma och karaktär. Kvaliteter som fansen ansåg att Andersson var totalt renons på. Han såg emellanåt hängig ut på planen, firade ibland inte sina mål – och vad än värre är i supportrarnas synvinkel – vägrade be om ursäkt eller acceptera att han över huvud taget gjorde något fel.

– Jag vill inte synas. Jag är inte sån som person, som bjuder till eller tar plats. Jag vill alls inte stå i centrum utanför fotbollen, det är inte min grej.

”Jag skiter i det spelet”

Under tiden i Djurgården kände Andersson att han förväntades vara någon annan, att han skulle agera populistiskt och publikfriande. Liksom sälja sig själv och sin personlighet.

– Jag har tänkt på det. De vill ha en person som tar en massa plats och dansar framför klacken när man gör mål. En massa ståhej. De vill ha allt det där.

Efter ett par matcher tog Pelle Olsson honom åt sidan. Tränaren antydde att det kanske inte var helt populärt att inte fira sina mål, men att Andersson fick göra som han kände.

– Jag läste själv inget av kritiken, men Pelle pratade med mig. Sa att jag inte skulle försöka tänka på det, och han ville väl bara mitt bästa, säger han och fortsätter:

– Det blev ju rejält med kritik. Det var alltid något fansen störde sig på med mig. De ville ju att jag skulle bete mig annorlunda, men jag vägrade göra det för någon annans skull. Jag sket väl i det.

Är det inte svårt att stå emot?

– Jag är ingen person som håller på och showar och dansar. Så nej: för det kommer inte naturligt att vilja synas.

Det verkar bli en allt viktigare del av fotbollen: spelarnas personliga varumärke?

– Jag skiter i det där spelet. Ju mer folk eftersökte det, desto mindre ville jag vara en del av det. Jag vill inte ge någon det där, det blev bara tvärtom då för mig. Jag ändrar mig inte för att någon säger att jag ska göra det.

Många menar att det är viktigt att bjuda till, och sprida en hajp kring laget och matcher. Hur ser du på det?

– Alla kan inte det, men visst är det viktigt att vissa hjälper till och ordnar uppmärksamhet. Det behövs, absolut. Men jag är inte sån. Jag söker ingen uppmärksamhet. Så här: jag bjuder inte till på beställning, för det kan man inte kräva av en spelare.

Ändå är det som att Sebastian Andersson har levt upp i IFK Norrköping, mästarlaget som köpte in honom sent inpå den allsvenska seriestarten. Kroppsspråket är mer levande, citaten vassare och han visar mer känslor på planen.

– Det är för att ingen kräver något av mig här i Norrköping. Då kommer allt på planen, och utanför den, mer naturligt.

Med sina elva mål har han varit en starkt bidragande orsak till att ”Peking” hakat på MFF i guldstriden trots tappen av Emir Kujovic och Christoffer Nyman.

Han är inte en lika tung targetspelare som Emir Kujovic, men nästan. Han är inte lika sylvass som Nyman i djupledsspelet, men nästan. Totalt sett bidrar han därför med livsviktiga forwardsegenskaper för Jens Gustafssons manskap.

– Viktigast för en fotbollsspelare är att känna förtroende. Att man trivs med spelare och ledare. Att veta att du kommer få flera chanser att prestera, inte bara en enda match. Det har jag fått i Norrköping.

”Behöver ha tålamod”

Samtalet glider in på Djurgårdens två anfallare: Michael Olunga och Mathias Ranégie. Två spelare som fansen ville skeppa åt helvete i våras, men som under hösten varit ett av seriens bästa anfallspar.

– Man behöver ha tålamod med spelare. Jag menar: Olunga är ju stekhet nu. Att han blev totalsågad tidigare säger en hel del. Det krävs förtroende – från alla – under en längre period.

Hur kommer det sig att du kunde leverera direkt i Norrköping?

Sebastian Andersson nämner först spelidén – som han menar är tydlig, men också flexibel då spelarna får uttrycka sig fritt på planen.

Det andra skälet: tränaren Jens Gustafsson.

– Jag trivs fantastiskt bra med honom. Han är så öppen, kan ta kritik från spelarna, skämtar och pratar med alla. Han är prestigelös och alla känner sig sedda. Jens är så avslappnad och inte inne i tränarbubblan, så man kan prata med honom om vad som helst.

Han uppskattar också möjligheten att alternera djupledslöpningar med ett mer klassiskt targetspel.

– I Djurgården var det så strikt. Man skulle löpa ner mot hörnflaggan, inte riktigt min grej, och markera i defensiven. Det är friare tyglar i Norrköping. Roligare att spela fotboll, helt enkelt. Man blir inte sågad om man inte följer spelidén till hundra procent.

Vad är hemligheten bakom att Norrköping kan hänga med i guldstriden, trots alla spelartapp?

– Vi tar in spelare på rätt positioner, och som också passar i spelidén. Samtidigt är Daniel Sjölund och Andreas Johansson extremt bra på att visa de nya spelarna vad de ska göra på planen.

Det är som sagt ingen sång- och dansman vi talar om. Inför intervjun bad jag fyra–fem fotbollsmänniskor i Anderssons närhet att bidra med något oväntat om honom: en anekdot, egenhet eller något överraskande.

När jag sedan vittjade nätet var det ett magert resultat: ingen kom nämligen på någonting.

Förbundskapten Janne Andersson nöjde sig med att – fem–sex gånger över telefon – konstatera att ”Sebastian är en jävla bra rejäl kille med fajtingattityd”.

Kanske behöver man inte heller kräva mer än så? Sebastian Andersson gillar att spela fotboll, skoja med sina två döttrar i lekparken samt umgås med lagkamrater och andra familjefäder som Daniel Sjölund, Jon Gudni Fjoluson och Andreas Johansson. Han har kanske ingen sprakande personlighet, men är vänlig, sympatisk och lojal.

– Jag vill jobba för laget. Inte sväva i väg eller leka stjärna.

Det är inte det sämsta.

Norrköping möter AIK på bortplan i dag 17.30

Personfakta

Namn: Sebastian Andersson.

Ålder: 25.

Född: Ängelholm.

Längd: 190 centimeter.

Vikt: 85 kilo.

Klubbar (som senior): Ängelholm, Kalmar, Djurgården och Norrköping.

Aktuell: Möter i dag AIK på Friends med sitt guldjagande IFK Norrköping.

Totalt antal starter i allsvenskan och s­uperettan: 97.

Totalt antal mål i allsvenskan och ­superettan: 44.