Agneta lyste upp hela OS sommaren 1984
Mats Wennerholm minns Agneta Andersson
Uppdaterad 2023-10-09 | Publicerad 2023-10-08
Agneta Andersson är borta bara 62 år gammal.
Jag kan knappt ta in det.
Mina dagar med Agneta och de andra kanotisterna vid Lake Casitas i Kalifornien sommaren 1984, är fortfarande ett av mina starkaste idrottsminnen.
De dagar hon blev OS-drottning.
Det är den bilden jag får i huvudet när jag får det sorgliga och nästan chockartade beskedet att Agneta har lämnat oss.
Den solbrända 23-åring som stod där med sitt bländvita leende och visade upp de två OS-gulden på stranden i Lake Casitas.
Ska man beskriva ren och skär lycka så är det bara att titta på den bilden.
Och så fortsatte det.
Det blev totalt sju OS-medaljer och hon var länge Sveriges mest framgångsrika kvinnliga olympier, innan hon blev passerad av Charlotte Kalla under OS i PyeongChang 2018.
Agneta satsade allt på kanotsporten, trots att det inte den flashigaste av idrotter och uppmärksammas vart fjärde år ungefär.
Hon hade sponsorer så hon kunde satsa på heltid, men mycket mer än så var det inte.
Det blev inget över.
Men hon var alltid beredd att betala priset för den sport hon älskade.
Fick inte alltid den uppmärksamhet hon förtjänade
Hon hoppade till och med av gymnasiet för att få mer tid att träna och hon hade en viljestyrka som fick henne att hålla på i över ett decennium
Jag var med även i Atlanta 1996, då hon paddlade hem OS-guldet i K2 tillsammans med Susanne Gunnarsson, det som gav dem ett delat bragdguld.
De två tjejerna som hittat tillbaka till varandra efter år av ständiga bråk och uppträden som blivit 90-talets största idrottssåpa.
Att de till sist hamnade i samma kanot och paddlade hem ett OS-guld tillsammans blev det perfekta slutet.
För båda.
Det var tolv år efter genombrottet i Los Angeles och Agneta hade blivit 35.
Det är inte alla som kan skryta med en så lång och framgångsrik karriär, men efter det där OS-guldet drog hon upp kanoten för gott och en av idrott-Sveriges mest framgångsrika karriärer var över.
Agneta fick inte alltid den uppmärksamhet hon förtjänade, men jag har sällan stött på en mer vältränad och målmedveten idrottare.
Det slog nästan gnistor om henne.
Men för att gå tillbaka till de där magiska dagarna i Kalifornien.
De dagar Agneta lyste upp hela OS.
Kanottävlingarna gick vid den natursköna Lake Casitas några mil norr om Los Angeles och det var strålande sol, klarblå himmel och kalifornisk ökenhetta.
Agneta var ett av Sveriges största OS-hopp och eftersom kanoten gick nästan sist av allt i hela spelen var pressen enorm.
Märkligt att hon inte fick bragdguldet då
Sveriges OS hade så långt nästan enbart handlat om missade guld och en hel hög OS-silver och brons.
Men som hon motsvarade förväntningarna.
Först tog hon OS-guldet i K1 500 meter, sedan i K2 tillsammans med Anna Olsson.
Och hon var på väg mot ett fjärde guld i K4, då ett misstag gjorde att Rumänien kunde smita förbi på de sista metrarna.
Så nära var hon ett skriva ännu större historia.
Och plötsligt satt hon där på stranden och åt lunch med Kungen och Silvia och var hela Sveriges hetaste idrottare.
Det var också de enda två OS-guld en rekordstor svensk trupp tog under spelen 1984, där det blev totalt elva silver och sju brons.
Det var märkligt att inte Agneta fick bragdguldet det året.
Nu gick det till Gunde Svan som tagit två OS-guld i vinter-OS i Sarajevo.
Agneta har berättat att det blev ett stort tomrum när hon slutade, att det var svårt att anpassa sig till ett liv utan dagliga träningsscheman och en full tävlingskalender.
Jag kan förstå det.
Det är aldrig lätt att lämna den sport man älskar och som i det här fallet tagit all hennes tid och uppmärksamhet i nästan 20 år.
Men Agneta hann skriva in sig i en idrottshistoria där hon kommer att leva vidare för evigt.
En av våra absolut största olympier genom tiderna.
