Niva: Finns bara en positiv sak att säga
Det går att skriva dussintals negativa omdömen om Manchester Uniteds insats mot Burnley, medan det egentligen bara finns en positiv sak att säga.
De vann.
Gör det så att pluskolumnen väger tyngre?
Först som sist är det ju några saker som bör skrivas.
Det är en väldigt användbar egenskap att ta fler poäng än prestationerna egentligen berättigar. Det är verkligen inte dumt att ligga trea i ligan trots att spelet hackat under nästan hela säsongen. Och det är sannerligen rätt behändigt att vinna med 3-1 när det faktiskt känns som att motståndarnas insats var bättre.
I slutändan är det väl så det blir när man samlat på sig klart mycket skickligare spelare än de flesta konkurrenterna, om man har möjligheten att betala mer för Ángel Di María vid ett enda tillfälle än vad Burnley sammanlagt kunnat spendera på transfers under hela sin 133-åriga historia.
Just Di María avgjorde den här matchen med ett precist inlägg och en straffixarrush, men utöver de punktprestationerna var det svårt att analysera fram så värst många positiva saker med Manchester Uniteds spel.
Under den första halvleken blev de konsekvent tillbakatryckta av ett frejdigt och framfusigt Burnley. Det aluminiumfärgade (?) bortalaget var rappare, ettrigare – och framförallt oerhört mycket tydligare.
Inte mycket individuell briljans
Manchester United tycktes spela med handbromsen ofrivilligt nedtryckt.
När den gamla ryske idrottsinnovatören Anatolij Tarasov fick i statligt uppdrag att skapa en sovjetisk ishockeymodell så vände han den idrotten ut-och-in. Det var inte längre spelaren med puck som skulle styra spelet – det var istället spelarna utan puck som dikterade anfallen.
– I Kanada så är fyra spelare beroende av en man. Men i vår ishockey kan en spelare förlita sig på fyra andra.
I sina doktriner skrev Tarasov om ”en ishockey med vingar”, ett snabbflytande spelsätt som utgick från automatiserade åkningar utan puck.
Nu ska jag verkligen inte sitta här och överanvända en parallell till sovjetisk 1950-talshockey, men det var en liknelse som satte sig i huvudet samtidigt som jag ännu en gång satt och såg Manchester United sirapsspela sig igenom den här förstatimmen.
Det är inte alltid så enkelt som att laget som ”vill mest” är laget som löper flitigast och bäst. Minst lika mycket kretsar krig att veta när man ska löpa, hur man ska löpa – och inte minst hur man kan förvänta sig att lagkamraterna kommer att löpa.
Budget-Burnley har inte så värst mycket individuell briljans, men de har en sjujäkla kollektiv tydlighet. När den första spelaren är på väg att få bollen har den andra, den tredje och den fjärde redan sprintat iväg mot sina förutbestämda ytor och oftast slås sedan passningen utan att leverantören ens behöver fundera.
Stjärnglittrande Manchester United fungerar på rakt motsatt sätt. Spelarna är alltjämt så förvirrade av vad Louis van Gaals filosofi egentligen innebär att de måste improvisera fram en ny lösning i varje enskilt spelmoment.
Enda som betyder något
Varje gång bollhållaren gör sin mottagning behöver han först titta upp för att lista ut vart tusan medspelarna kan tänkas hålla till just den här gången, och därefter är han oftast tvingad till antingen en lång bolltransport eller en poänglös sidledspassning.
Det här är naturligtvis inte tanken, tvärtom, men just nu har Manchester United fastnat i ett trevande sökande som gör summan av laget mindre än de enskilda delarna.
Någonstans blir det såklart bakvänt när segrar gång efter annan följs av långa haveriutredningar. Frågan blir såklart ifall ett par Chris Smalling-nickar spacklar över alla de där skönhetssprickorna, om inte slutresultatet ändå är det enda som betyder något,.
Och svaret? Det måste nog bero på om det är truppens kvalitet eller tränarens effekt som utvärderas.
I nuläget är det är det individuell skicklighet och någon sorts nedärvd vinnarkultur som gör så att Manchester United hänger med i toppen. Det är inte Louis van Gaals filosofi.