Vilken käftsmäll!

Simon Bank: Real Madrid är ett sorgligt gammalt ringvrak

TROMSÖ

Dream Team-Los Galácticos - det var som att se Muhammad Ali gå upp mot ett sorgligt gammalt ringvrak.

Barça dansade.

Barça slog.

Och hörde ni något som sprack på Camp Nou så var det inte Henrik Larssons vänstra knä. Det var Real Madrids självbild.

Alla som läser det här var inte födda när Ali var som störst. I ärlighetens namn var inte alla som skriver det här födda då heller.

Men säg så här, då: det 145:e mötet mellan Barcelona och Real Madrid var som ett avsnitt ur serien Gustaf, med Madrid som den slöa katten och Ronaldinho som den energiske, evigt lycklige jycken Ådi.

Det räckte med att se Camp Nou klätt i blått och rött och gult före matchen - 92 000 pappersark, en historia - för att förstå tyngden i matchen.

I fjol var arenan tyst som en bättre begravning, eftersom ingen i Barcelona trodde på något annat än förlust. I år kokade hela Avenida Diagonal.

Det var en stad som trodde.

Och mest av alla trodde Ronaldinho, den lycklige Dinho, som bad till Gud före avspark.

Om någon behövt Gud så var det väl Michel Salgado.

Ronaldinhos levande geni dansade pagoda (hans favoritsamba) över Madrids stackars högerback, som till slut fick använda tröjdragningar, fasthållningar, kaststjärnor och ishackor för att inte bli helt utskämd.

Det var, förstås, det tydligaste exemplet på skillnaden mellan lagen.

Men inte det enda.

Inte ens det tyngsta.

Camp Nou har Europas största gräsplan, men i första halvlek använde spelarna bara en tredjedel av den. Båda lagen tryckte upp sina backlinjer, och utrymmet för att spela mittfältsspel var mindre än Decos handflata.

Öppningen skulle komma, som de ofta gör, genom ett ögonblicks briljans eller klumpighet.

Entré: Roberto Carlos.

I alla tidigare tillfällen i matchen hade både Barças och Madrids försvarare spelat med ovanligt stora säkerhetsmarginaler, Puyol visade flera gånger sin defensiva spelförståelse och räddade Barça.

Carlos gjorde tvärtom. Avvaktade, chansade, spelade osäkert. Iker Casillas var inte bara sent ut, han kom dessutom fel till bollen (han är vänsterfotad) och så var det bara för den underbare Eto'o att öppna sitt paket.

Efter det målet, det definierande målet, var det lika roligt att se Barça som det var plågsamt att se Real Madrid.

Vad höll de på med egentligen?

Barcelona spelar alltid med tre anfallare, det ger många spelalternativ om man släpper dit vårdade uppspel (särskilt om en av de tre är en brasse som ser ut som Ådi på lekhumör). Precis där syntes skillnaden mellan lagen.

Vi brukar berömma Henrik Larsson för hans lojalitet, hans otroliga arbete både defensivt och offensivt. Han var enorm i den delen i går också. Eto'o är precis likadan. Jag har sett Eto'o spela vänsterback, och göra det perfekt. Han arbetar stenhårt. Barcelona ställde alltså upp med tio spelare som spelade aktivt försvarsspel (Ådi vet inte riktigt vad försvar är).

Real Madrid spelade med sju aktiva försvarare, och fyra som i bästa fall spelade positionsspel. De må ha sina Galácticos, de må ha sina Zidanes y Pavónes - men i går hade los Merengues inget lag.

Det måste man ha mot Barcelona. Det var så Sevilla vann.

Vilken käftsmäll, vilken total förnedring.

Domen kommer att vara hård i Spanien i dag. Var det här slutet på en era för Madrid? Var det beviset på att Barcelonas nya Dream Team är färdigt och klart?

Nä. Varken eller.

Barça har vunnit lika lite som Madrid har förlorat. Men den 20 november 2004 slog de knockout på ett rostigt ringvrak, och de gjorde det med en fantasifull dans utan minsta tvivel.

Jag tror att de nöjer sig med det just för tillfället.

Simon Bank