Hade slagit United med honom i laget

Patrik Brenning

Dokument: Världens bäste spelare som aldrig vann något

Hade Prestons North Ends staty fått liv hade de slagit Manchester United.

Problemet är att Tom Finney inte spökar vid Deepdale.

Världens bäste spelare som aldrig vann något har istället återfötts i Barcelona.

När publiken strömmade till Preston North Ends hemmaarena Deepdale på måndagen för FA-cupmötet med jätten Manchester United passerar de en fontän vid namn ”The Splash”. I ett vattenbad står han, Tom Finney, som en replika på en klassisk bild från en regndränkt match på Stamford Bridge 1956.

”Fantastisk i vilken tidsålder som helst”

Preston hade behövt honom på planen istället men i lördags var det exakt ett år sedan Finney avled, 91 år gammal.

– Tom Finney hade varit fantastiskt i vilket lag som helst, i vilken match som helst och i vilken tidsålder som helst. Till och med om han spelat i i en överrock, har förre lagkamraten Bill Shankly beskrivit.

– Den typen av spelare kan räknas på en hand. Pelé, Maradona, Best, Di Stefano – och Tom Finney, har engelske legendaren Sir Stanley Matthews en gång sagt.

Att Tom Finney var briljant råder det ingen tvekan om. Problemet var bara att han inte bara var världens kanske bäste fotbollsspelare. Han var också världens kanske mest olycksamma spelare. För trots 187 mål på 433 matcher för sitt älskade Preston och 30 mål på 76 landskamper för England vann yttern aldrig någonting.

När ligan såg ut att vara hemma förlorade han med 0,099 av ett måls marginal. När cupen var en armlängd bort tvingades han spela skadad. Och de tre VM han deltog i förstördes av en usel tränare och en flygkatastrof som kostade tre nyckelspelare livet.

Förlorade inte på 2,5 år

Finneys karriär försenades också till en början av andra världskriget. Engelsmannen körde pansarvagn av modellen M3 Stuart i såväl Egypten som Italien och var på den segrande sidan vid den lyckade offensiven i Argenta i norra Italien, 12-19 april 1945.

Finney höll samtidigt fotbollen vid liv med arméns lag i Nordafrika innan han en dag fick ett brev från hemlandet.

– En officer gav mig ett telegram från FA (Engelska fotbollsförbundet). Jag kunde knappt ta in det. Där stod jag, en fotbollsspelare utan någon rutin och stationerad i ett annat land, och fick veta att jag skulle få chansen att spela för mitt land. Det var helt otroligt.

Debuten i en träningsmatch mot Schweiz slutade med förlust men sedan vände det.

– Det tog 2,5 år och 15 landskamper innan jag fick uppleva hur det kändes att förlora igen. Jag kommer ihåg hur vi slog Portugal i Lissabon 1947 med 10-0, och de var bra på den tiden. Vi slog också ett fantastiskt italienskt lag med 4-0 när vi spelade ut dem fullständigt.

1950 var det sedan dags för den första VM-turneringen efter krigets slut. Tom Finneys England var en av favoriterna men världsmästerskapen skulle trots tre försök aldrig bli ytterns turnering.

– 1950, 1954 och 1958 hade England spelare för det men systemet fungerade inte. Vi var naiva rent taktiskt. Det förändrades först när Alf Ramsey tog över som förbundskapten och det var ett av mitt livs stoltaste ögonblick när han, min tidigare lagkamrat, ledde England till VM-guldet 1966. Det var en fantastisk dag för vårt land.

Tre spelare dog i katastrofen

Då hade Finney hunnit avsluta sin spelarkarriär. Sista VM-insatsen blev i Sverige 1958 när engelsmannen satte en straff på Sovjets legendariske målvakt Lev Yashin – med fel fot!

– Jag skadade mig tidigt i matchen men fortsatte ändå. Det fanns inte en chans att jag skulle kliva av. Vi låg under med 1-2 när vi fick en straff och jag skulle slå den mot Lev Yashin. Han var en otrolig talang – som var extra bra på att rädda straffar – och stod där som en skräckinjagande figur helt klädd i svart. Så jag bestämde mig för att använda min högra fot, den svagare, eftersom jag visste att han sett mig slå några straffar med min vänstra. Och jag gjorde mål. Jag lurade Yashin!

– Tyvärr blev det min sista VM-insats. Jag missade matcherna mot Österrike och Brasilien på grund av skadan. Jag var desperat över att få spela mot Brasilien med Pelé, Didi and Garrincha, tre av mina hjältar. Men det var inte bara jag som var besviken. Jag tror att vi hade kunnat lyckas mycket bättre i VM om det inte hade varit för katastrofen i München. Vi förlorade tre av fyra Manchester United-spelare, bland annat Duncan Edwards som kunde ha gjort ett lika stort avtryck som Pelé i den turneringen.

Sex år innan Englands VM-guld hade Tom Finney också avslutat sin klubblagskarriär. Trots lukrativa anbud från bland annat Italien hade yttern blivit sitt Preston trogen. Men inte heller där blev det någon titel.

Förlorade med 0,099 av ett mål

1952-53 ledde Finney Preston Noth End till tre raka vinster i ligaspurten och klubben hade titeln i sin hand när endast Arsenals avslutande match mot Burnley återstod. London-klubben, som var tvåa i tabellen, hamnade i underläge direkt men vände på matchen med tre raka mål och höll till sist undan till en 3-2-seger.

Det räckte till ligaseger för Arsenal då tabellen avgjordes genom dåtidens praxis att dela antalet gjorda mål med de insläppta. Det skilde 0,099 av ett mål till Arsenals fördel. Historiens jämnade titelkamp i engelsk fotboll.

12 månader senare fick Tom Finney ytterligare en chans att bryta sin titeltorka. Preston var framme i FA-cupfinal mot West Bromwich Albion och hela England förväntade sig att Finney mer eller mindre på egen hand skulle utmana WBA. Men yttern stod för en blek insats när titeln gled honom ur händerna bara för att i efterhand avslöja att han spelat finalen skadad.

Hur kan då en spelare som aldrig vunnit någonting få stå staty? Sanningen är att Tom Finney faktiskt vann något. Det kanske viktigaste av allt. Det engelska folkets kärlek.

Ingen varning på 510 matcher

Den stilige yttern hade aldrig något brinnande driv att gå över berg för att vinna. Han spelade fotboll av andra skäl. Under karriärens totalt 510 matcher fick han aldrig en enda varning. Dave Whelans historia från ett möte med Finney beskriver kanske engelsmannens inställning allra bäst.

Året var 1962 och Whelans Blackburn skulle möta Preston North End.

– Jag gjorde comeback i den där matchen på Deepdale och vem skulle jag ställas mot, om inte Tom Finney? Det var min första match efter 2,5 år borta på grund av skada och jag skulle möta världens kanske bäste högerytter. Men Tom Finney var den perfekta gentlemannen. Han utmanade mig inte en enda gång i matchen. Jag tog bollen från honom tre gånger och när vi klev av planen frågade jag honom varför han inte försökte. ”Du har haft otur, grabben, och jag tänker inte köra över dig. Jag vill att du ska lyckas i dagens match och får tillbaka din plats i laget”. Jag kommer aldrig glömma det. Han är och förblir den perfekta gentlemannen.

Många som var med där och då vill, trots att Tom Finney förblev titellös, hålla engelsmannen bland historiens allra bästa spelare. Tillsammans med namn som Pelé, Maradona, Cristiano Ronaldo och Leo Messi. Spelare som vunnit mer eller mindre allt.

Tog skottkärran och gick till nästa jobb

Förre Manchester United-managern Tommy Docherty tror dock att Finney i detta nu håller på att ta igen för alla de där missade titlarna. Detta i form av en liten argentinare i Barcelona som bara saknar ett VM-guld i sitt prisskåp.

– Leo Messi är en återfödd Tom Finney. Han påminner mig om honom med hans attityd och sättet han spelar på. Du ser aldrig honom inblandad i några osmakliga saker och du hör honom aldrig kritisera någon. För mig är Messi en återfödd Finney. Han var en diamant och om jag som manager skulle få välja vilken spelare som helst genom historien till mitt lag skulle det vara Finney.

Likheter finns också vid sidan av planen. Även Finney hade problem med sjukdomar i sin ungdom och mätte som 14-åring bara 145 centimeter. En historia väldigt lik Messis som flyttade till Barcelona för att få råd med tillväxthormoner. Men det är samtidigt tydligt att de två levde i helt olika tidsåldrar.

Finney tjänade 20 pund i veckan som fotbollsspelare och jobbade heltid i sin familjs rörmokarfirma. När det var dags att lämna träningen var det inte heller i någon skrytig sportbil Finney färdades.

– När vi kom ut på parkeringen efter träningen hade Tom alltid sin skottkärra där. Det var bara direktörerna som hade bil på den tiden. När Tom var klar med träningen tog han helt enkelt sin skottkärra till nästa rörmokarjobb, säger Tommy Docherty.

Källor: BBC, The Guardian, Fifa.com, FA.com, The Mirror.