Bank: 20 saker som är viktigare för Milan

Imponerar gör de inte, glittrar gör de inte heller, men vet ni vad AC Milan gör sedan Zlatan Ibrahimovic vände hemåt?

De vinner.

I väntan på allt annat är det inte helt oväsentligt.

Historien är en cirkel, som bekant.

Det var här det började, för sexton år sedan öppnade Zlatan Ibrahimovic dörren till den italienska fotbollen med ett monstermål i Brescia.

Sedan dess har han gjort ligamål (Gazzetta dello Sport räknade ut det i veckan) i 69 olika städer, världen över. Nu var han tillbaka, för att liksom bekräfta det där som alla vill se: han har skakat liv i Milans motor, rullat ut klubben på vägen mot europaplatser.

Zlatans återkomst har fått Stefano Pioli att gå tillbaka till 4-4-2, och en lite enklare fotboll.

”Det är ett spelsystem som gör att du kan hålla laget kort i spelets båda faser, som gör att du kan pressa motståndaren och utnyttja kanterna på bästa sätt” har han sagt.

Historien är en cirkel

Eller, han skrev det för arton år sedan, i sin master-uppsats i tränarutbildningen på Coverciano. Jag vet faktiskt inte varför jag sparat den där uppsatsen, som handlar om samarbetet på kanterna, men Pioli tränade Chievos primaveralag då, och skrev att han valt 4-4-2 eftersom det passade lagets kvalitéer bäst.

Historien är en cirkel, 2020 passar det Milan.

Nu hade de alla chanser i världen att vända säsongen, vinna tre raka för första gången i år, få vind i seglen fram mot derbyt om ett par veckor. Cellinos dysfunktionella Brescia borta… det skulle väl gå?

Kanske det. Kanske inte.

Ibrahimovic spelade fram Franck Kessie fint efter en halvminut, stack fram en boll till Rafa Leão efter en minut, men det som kanske sa mest om matchen hände ytterligare en minut senare.

Leão och Ibrahimovic hade, förstås, fått Pioli-order om att försöka styra bort Brescias uppspel från tonårsgeniet Sandro Tonali. När en boll gled förbi tog Zlatan en tjugometerrush defensivt, som för att undvika en klar och uppenbar fara.

Sandro Tonali föddes den 8 maj år 2000, samma dag som Sportbladet. Han är exakt hälften så gammal som Zlatan Ibrahimovic, och han är ungefär dubbelt så intressant som någon av Milans spelare 2020. I alla fall om man räknar de som verkligen spelar. Krunic och Rebic sitter på bänken och Paquetá ville inte ens åka med laget till matchen i kväll.

Kan säga så om hela Milan

Så Milan malde på en växel, via Theo Hernandez på vänsterkanten oftast och via Castillejo på en Brescia-stängd högerkant… nästan aldrig. Ibrahimovic fick iväg en fin nick mot två backar, han missade öppet mål från sex meter på ett inspel från Hernandez, men det såg inte ut som en kväll för honom.

Han var inte skarp före paus, knappt delaktig efter paus.

Man skulle kunna säga samma sak om hela Milan.

Simon Kjaer skulle visa att han är mittbacken de behöver, Hakan Çalhanoglu skulle visa varför Ante Rebic ska sitta kvar på bänken – de lyckades verkligen inte.

Ett kortreferat av tio minuter mitt i andra halvlek:

Torregrossa saxsparkar tätt utanför, Bisoli pressar Donnarumma till en fotparad, Torregrossa gör 1–0 men döms bort för offside, Torregrossa skjuter och Donnarumma räddar, Torregrossa skjuter igen och Donnarumma räddar igen.

Brescia är förstås alldeles för bra för att slåss för livet, men här slog de slag efter slag mot Milans solarplexus, och vore det inte för Donnarumma hade det här varit avgjort där och då.

Tonali flanerade runt och styrde spel, resten av laget (Sabelli, frmför allt) sprang på allt och vann det mesta.

Men de vann inte matchen.

Kan sin Muhammad Ali

Zlatan Ibrahimovic kan sin Muhammad Ali, han vet att det går att vinna med rope-a-dope, att låta motståndaren slå sig trött innan man slår tillbaka. En långboll från Çalhanoglu, ett ryck, Zlatan plockar ner bollen och spelar in, och en nyinbytt Rebic (ordinarie från och med nu, visst?) trycker in 1–0 i nät.

Imponerande? Nej.

Rättvist? Vad är rättvisa.

Betydelsefullt? Kanske.

Jag är ju övertygad om att det finns tjugo saker som är viktigare för Milans framtid än att ta en Europa League-plats i vår. De behöver renovera, de behöver ägarstadga, de behöver få in en konsekvens i de sportsliga besluten, och de behöver bli en miljö som kan locka intressanta spelare (exemplet Paquetá är ett problem för dem).

Men tills vidare kan de inte göra så mycket mer än att 4-4-2-stapla sina trepoängare, bygga lite självförtroende, få lite vind i seglen fram mot derbyt.

Och till det har de alltjämt en 38-åring som vet en del om hur man gör.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.