Bank: Det är en dröm som låter alla andra fortsätta drömma

MOSKVA. Vi har hört allt om hur länge England väntat, vi har hört deras berättelser, gud ska veta att vi hört deras sång.

Nu är väntan över, det är andra som sjunger nu, på andra språk.

Nogomet dolazi kući. Fotbollen är på väg någon annanstans.

Natten är på väg in, Luzjniki-stadion ligger som ett glödande kol i Moskva-mörkret, och hela långa kvällen tillhör de som vunnit.

Ivan Perisic har gått upp i en nickduell som Kieran Trippier struntat i. Mario Mandzukic har sett chansen först av alla, borrat in bollen i bortre gaveln och tagit med sig allt han ser in i extasen. Reklamskyltar, fotografer, lagkamrater? ALLA TILL FINAL.

Och sen då?

Kroatien kommer att minnas det här i ett par dagar. England kommer att minnas det för alltid.

Det är en missuppfattning att segrar definierar fotbollskulturer, väldigt ofta är det ju precis tvärtom. England har burit alla sina episka nederlag som kedjor om halsen, Kroatien har väntat tjugo långa år på att få slutföra det som den förra genigenerationen var så nära att göra 1998.

De hade Frankrike i brygga i semifinalen, tills Lilian Thuram (ett mål på fem säsonger i Parma) gjorde två mål på tjugo minuter. En död dröm i rött och vitt.

De såg det här, varenda en av dem

I veckan berättade Mario Stanic om ett tjugo år gammalt sår som aldrig läkt.

– När jag hör någon prata om Frankrike, när jag hör någon tala franska, så får jag fortfarande lite ont i magen.

Jag hoppas att han mår bättre nu.

98-generationen klev ut från planen, ut till tränarbänkar eller upp på kontoret. 

Davor Suker har blivit ordförande i fotbollsförbundet, Zvonomir Boban är vice generalsekreterare i Fifa. Slaven Bilic och Igor Stimac har varit förbundskaptener. Och målvaktskatten Dražen Ladić är här, som assisterande förbundskapten.

Sedan vände allt

Jag vet att de såg det här, varenda en av dem.

De såg nästa fantastiska generation spelare från deras fantastiska lilla fotbollsland släppa in en Tripper-frispark direkt, och hamna i underläge för tredje slutspelsmatchen i rad. De såg Zlatko Dalic – vilken resa han har gjort, sedan han tog över ett trasigt lag med ryggen mot väggen i höstas – ge bort en första halvlek där Kroatien spelade utspriddHawaii-fotboll med ett lag han själv kallat ”slitet” inför match.

De såg att, antar jag, absolut inget som talade för en vändning.

Och sedan vände allt.

Dalic gjorde inga märkliga saker. Perisic lite högre, Mandzukic lite mer ambitiös i arbetet med att skära av uppspel. England blev stört, och påminde oss om att de faktiskt är ett väldigt oerfaret lag med en väldigt tung historisk last att bära. 

Det var som att allt ramlade in över dem då.

De slog ifrån sig så fort de fick bollen, rena rensningar eller försök till avgörande passningar. De släppte bollen utan att visa sig för att få den tillbaka. Och plötsligt var Luka Modrics böljande hår det enda man såg där ute på mittfältet.

Ett inlägg från Vrsaljko, en hög fot av Perisic, kvitterat och en chans till att ta klivet in i en förlorad dröm.

Skälet till att vi älskar den här turneringen

Och det är väl av det här enkla skälet vi älskar den här förbannade, förtvivlade turneringen. När alla pengar rullar åt samma håll och samma klubbar gör upp om samma titlar så finns det fortfarande en landslagsfotboll där sådant här kan hända.

Frankrike har haft världens mest välrenommerade akademisystem. Tyskland har renoverat hela sin fotboll i ett mångmiljardprogram. Spanien har sina tiotusentals utbildade tränare. England uppfann sporten och har alla pengar i världen. Och om vi ska jämföra: Sverige har dubbelt så många invånare som Kroatien och en historia av ordning och reda.

Men Kroatien har det här.

De har ett lag där nästan alla spelare känner varandra från Dinamo eller Hajduk, de har ett land som trots kaos, slitningar och svagt ledarskap kan producera talang som den här, intelligens som den här, moral som den här.

Ju räddare England blev, desto bättre blev Kroatien. 

På söndag har de en träff med sin historia

Harry Kane var blek, Henderson rörde knappt bollen. Sterling? Trött och utbytt. Det spelade liksom ingen roll att Kroatien tvingats till sin tredje raka förlängning. De har inte förlorat förut, de tänkte inte förlora nu. Modric trippade runt i all sin manifesterade briljans, Perisic och Mandzukic ryckte och drog, inläggen kom från både höger och vänster, och när det behövdes så stod giganten Vrsaljko och räddade John Stones-nickar på mållinjen.

Här fanns ingen Lilian Thuram som kunde skicka in omöjliga mål med fel fot.

Här fanns bara Perisic som vann sin duell, Mandzukic – den ende spelare som Pep Guardiola offentligt valt att såga för hans usla personlighet – upptäckte en duell innan England ens såg att den fanns.

2–1 till Frankrike 1998. 2–1 till Kroatien 2018.

På söndag har de en träff med sin historia igen, men först har de en kväll att ta hand om.

Den här generationen har i sex-sju år fått höra att de har allt de behöver för att ta sig hit, nu har de verkligen gjort det också. Nu sitter de här nere på gräset, framför sitt folk, med sina söta små barn och sina schackrutiga flaggor.

Fyra miljoner invånare, en VM-final. Det är en dröm som låter alla andra fortsätta drömma.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.