Tredje länken – på fel sida spelplanen
Uppdaterad 2018-07-24 | Publicerad 2016-06-18
Källströms leende när kompisen plötsligt dyker upp
Kim Källströms blick söker av rummet innan den fastnar på ett välbekant ansikte.
Sedan spricker 33-åringen upp i ett stort leende.
När en av svensk landslagsfotbolls starkaste generationer tackar för sig gör de det med sin gamle mittfältsgigant på fel sida mediarepen.
Vägs ände närmar sig. Vid förlust mot Belgien i gruppavslutningen tar Sverige inte bara avsked av EM. Svensk fotboll tvingas också säga farväl till en generation som dominerat landslagsfotbollen under 2000-talet.
Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström och Andreas Isaksson samt sedan tidigare Johan Elmander och Christian Wilhelmsson.
Stort leende
Redan innan fredagens förlustmatch mot Italien blickade Kim Källström både framåt och bakåt. Framåt mot nyckelmatcherna i EM som blir Källströms sista i landslaget. Bakåt mot uppväxten i Sandviken, genombrottet i den franska ligan – och mot Pontus Farnerud.
För efter att 33-åringen slagit sig ner på presskonferenspodiet gjorde hans blick den vanliga genomsökningen av rummet. Där satt de bekanta ansiktena från den svenska pressen, de hemtama franska representanterna och de tillfälliga besökarna från Italien. Samt framför dem alla Kims gamle kompis från tiden när drömmarna fortfarande bara var just drömmar och hela karriären låg för Källströms fötter.
Kim sprack upp i ett stort leende och flinade mot Pontus Farnerud med en pojkaktig min. Som om de i samma ögonblick förde en dialog ingen annan varken kunde höra eller förstå.
– Jo, men herregud. Vi har spelat hur mycket som helst tillsammans. Det är framförallt Kim och Isaksson som jag känner bäst, och Zlatan då, som jag spelat mest tillsammans med, säger Farnerud.
”Hade ett fantastiskt lag”
Källström är tillsammans med Andreas Isaksson och Zlatan Ibrahimovic de sista resterna av det som tidigt pekades ut som en gyllene svensk generation. En årgång som en gång i tiden leddes framåt av Pontus Farnerud.
– Vi hade ett fantastiskt lag. Oftast spelade jag, Källström och (Tobias) Linderoth centralt på mitten. Fast vi misslyckades med att ta oss till EM då (2002). Vi missade i kvalet mot Belgien när jag blivit skadad och inte kunde vara med. Men vi hade stora förhoppningar då för vi hade ett grymt lag.
Vem var största stjärnan då?
– Det var väl Kim, han hade ju slagit igenom lite och fått sig ett namn. Jag var redan i Monaco då så det är klart att man också fick lite uppmärksamhet. Sen var det Zlatan så klart. Det var i samband med att han blev klar för Ajax också tror jag och hade slagit igenom hemma i Sverige. Sedan hade vi många. Chippen (Christian Wilhelmsson) var också där, Nisse (Johansson) och Rade Prica. Elmander var nog också med där en hel del. Det var många bra spelare.
Faktum är att Pontus Farnerud vid den här tidpunkten var den svenske spelare med allra flest ögon på sig. Den intelligente mittfältaren hade slagit igenom i Landskrona Bois och redan som 18-åring lämnat svensk fotboll för Monaco. Farnerud fanns också med i landslagstrupperna till VM 2002 och EM 2004 men tvingades från bänken se sina kompisar Källström och Ibrahimovic dundra fram på den internationella scenen.
”Såg direkt på Zlatan”
Vem skulle du själv säga hade störst potential i ert U21-lag?
– Jag (haha). Nej, men det är klart man såg direkt när Zlatan kom fram, kanske inte att han skulle ligga på den här nivån men man trodde att han hade möjlighet att ta sig ganska långt. Sedan var det framförallt de offensiva spelarna som var riktigt, riktigt bra. Men jag trodde inte att Chippen skulle bli så framträdande, ha så många landskamper som han har och få den karriär han haft. Han kom in rätt sent i U21 också så han hade en lite senare utveckling.
Pontus Farnerud fick själv en imponerande karriär med avtryck på den riktigt stora scenen i framförallt Monaco, Strasbourg och Sporting Lissabon. Men när landskamperna summeras står 36-åringen på elva efter att elitkarriären avslutats i IFK Göteborg 2013.
Samtidigt har Kim över 100 landskamper. Var var vägskälet för dig tror du?
– Det är svårt att säga men någon gång när Zlatan och Kim kom in i landslaget. Jag hade ett år i Monaco där jag fick spela lite mindre, kom utanför landslaget och hamnade lite längre bak i kön där. Efter det var det svårt att ta sig förbi de spelarna igen. Det var just då Kim tog sin chans och kom in i landslaget.
Hur små marginaler är det?
– Det är så imponerade med de spelarna som tar sig hela vägen och lyckas vara kvar där så länge och leverera både i klubblag och landslag. Det är svårt att säga hur mycket det skiljer, hur små detaljerna är, men jag har känt att under en viss tid har jag kunnat hävda mig med de bästa spelarna i Europa. Som när jag spelade i Champions League men det har inte varit under en längre period. Samma sak när jag spelade i Portugal. När jag väl spelade i Sporting i Champions League och i ligan så kände jag att jag hävdade mig med de spelarna men jag spelade inte 50 matcher per säsong. Jag var både avbytare och spelade några från start. Just kontinuiteten och att kunna göra det under längre tid hade inte jag. Jag var inte tillräckligt bra.
”Det är Kim värd”
Därför sitter Pontus Farnerud nu bland rader av stolar och journalister som expert i svenska TV4 istället för på podiet bredvid Kim Källström. Det är också med dubbla känslor 36-åringen återigen finns nära ett riktigt stort fotbollsmästerskap.
– Det är klart att jag hellre hade varit på planen. Man har alltid lite den känslan. Nu fick jag sluta på grund av min skada men det är klart att när man är nära som här, nära planen och nära spelarna, är det klart att man vill vara där istället för här. Men det här är det närmaste jag kan komma just nu. Jag tycker det är intressant att jobba som jag gör här under EM och man får ändå vara med och känna känslan, adrenalinet och hela den biten.
Du får adrenalinet vid sidan av också?
– Ja, det är samma som när jag kört allsvenskan eller PSG på C More. Man får ändå lite av det där innan matchen, just den känslan innan man går ut och så. Det är det jag saknar mest. Sedan vet jag också allt som ligger bakom det. Man kan inte bara få det ena och allt det andra är det jag kanske är glad att slippa. Gym, smärtstillande, vinterträning och allt sånt. Det är jag glad att slippa. Men just känslan när man ska gå ut och matchen drar igång, laddningen och adrenalinet. Det saknar jag.
Hur känns det att sitta på andra sidan i dag och se Kim på podiet?
– Jag är fantastiskt glad för Kims skull, för hans karriär det han uppnått. All respekt och credd till honom som haft en så lång och fin karriär. Det är bara att hoppas att han får avsluta med något bra med landslaget också. Det tycker jag han är värd. Han har varit viktig för Sverige i många år.