Kappelin: Liedholm har uppnått kultstatus i Italien
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-06
Sällan har en utländsk fotbollspersonlighet fått så många hedersbetygelser som Nils Liedholm, italiensk efterkrigsfotbolls siste ädling. Med Baronen försvinner en epok, de sista resterna av en ”calcio” som redan gått i graven.
Liedholm visste mer än de flesta om klubbarna och ligan. Men han avslöjade aldrig någonting som kunde ha skadat den sport han älskade över allt annat.
Det gick inte att pressa honom. Han låtsades som han inte förstod eller svarade som en sfinx. Aldrig några hårda ord, aldrig någon öppen kritik.
– Det där är ett bra lag. Det är fina pojkar som spelar i det laget, brukade han svara.
Talade om Liedholm som en far
Om Silvio Berlusconi hade han bara gott att säga, trots att det var Berlusconi som avskedade honom från Milans tränarbänk. Den enda gång jag hört honom uttrycka ett försiktigt tvivel, var när Roma köpte Batigoal. Liedholm var rädd för att argentinaren redan var utsliten.
För en gångs skull hade Baronen fel. Tack vare Batistuta vann Roma sitt tredje ”scudetto” 2001. Liedholm fanns med bakom kulisserna som rådgivare.
Den föregående ligasegern hade han själv bjudit på som tränare 1983. Den årgången av Romas spelare grät öppet vid dödsbudet i går. Många talade om Liedholm som en far, en man som inte bara gav lektioner i fotboll, utan i livet.
– Jag är skyldig honom min karriär som fotbollsspelare och min mognad som man, sade Romas Bruno Conti. Och Paolo Roberto Falçao flämtade från Brasilien att inga ord kunde beskriva den stora tomhet han kände.
Sparsmakad
Nils Liedholm var öppen och innovativ i förhållande till spelarna och klubben, men mycket sparsmakad med information utåt. Den enkla regeln att tala är silver men tiga är guld, fick honom att framstå som ett orakel. Han var vidskeplig och trodde på astrologi i valet av spelare. Vissa tecken var bättre än andra. Dagstidningen La Repubblica kallade honom i går för zonspelets och underhållningens profet. Det säger något om den kultstatus han hade uppnått i Italien. Alla klubbar av vikt gav Liedholm en sista hälsning. Även Inter och Juventus, som först och främst hade Baronen som motståndare.
Det ligger en hel del nostalgi i det ständiga påpekandet att Liedholm var en sådan gentleman. Allt det där är borta nu.
Men tror ni Nisse Liedholm medgav att ”il calcio” har blivit en ganska våldsam, oborstad och långt ifrån korrekt tillställning i sin sista intervju? Naturligtvis inte. Antingen såg han inte förändringen, eller också ville han inte tala om att förändringen egentligen inte var så stor. Det var fina pojkar i ligan, som vanligt.
Mörkt i huset vid Cuccaro
En dag i slutet av 1990-talet var jag hemma hos Liedholm på vingården i Piemonte. Han hade nyligen kallats till Roma för att
reda upp en minst sagt eländig situation. Baronen var mycket stolt över uppdraget.
Vi filmade honom när han stod och tittade ut över sina ägor, ungefär som han brukade speja på sina spelare på fotbollsplanen. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var en sådan där bild som skulle passa i ett minnesprogram. Den stolta patriarken, omgiven av sin familj och det vackra landskapet, medan höstsolen sjönk över kullarna i Piemonte.
Nu är det mörkt i huset i Cuccaro. I morgon spelar både Milan och Roma med sorgband i Champions League och håller en tyst minut för Liedholm.
Italienarna är bra på avsked. Av alla högtravande ord i går, tycker jag bäst om Milans barnsligt sentimentala men varma hälsning. ”Himlen har berett en hedersplats åt Liedholm. Lycklig resa, Baronen”.