Ett svart hål efter knocken: Var fint

GÖTEBORG. Ralf Edström, 70, kan omsorgsfullt återge sin framgångsrika karriär på detaljnivå. Men en halvlek förblir ett svart hål.

Först 30 år efter den medvetna knocken av målvakten Ivan Ćurković fick Ralf Edström plåster på såren.

– Han hade ågren, det var fint att få den hälsningen, säger han.

Redan innanför ytterdörren i den behagliga, julstämnings­fulla lägenheten på markplan i västra Göteborg, möts man av färgstarka minnen.

Det svart-vita fotot kastar oss tillbaka till VM 1974. Det är fortfarande 0–0 markerat på skärmen bakom en hårt volleyskjutande Ralf Edström, men ögonblicket senare chockades Västtyskland.

På ett annat fotografi syns artisten David Bowie med en vit porslinskopp i handen inför sin Ullevi-konsert. Sångarens kavaj matchar affischen med orden ”Sverige–Malta VM-fight med underbarnet Ralf Edström” bredvid sig. Stjärnskottet från Degerfors, Åtvidabergs hårt nickande tonåring, blev lockbete för publiken hösten 1972 inför Sveriges allra första möte med Malta.

– Det var en stor press. Men jag gjorde 1–0 efter tre minuter och sen blev det två till, konstaterar Ralf Edström.

Underbarnet gjorde ingen besviken?

– Nej, det kan man inte säga att jag gjorde. Tre mål när vi vann med 7–0 var ganska okej…

Exakt hur det är med målformen nuförtiden vet bara sällskapet Ralf Edström tålmodigt spelar gåtfotboll med. Han har hakat på trenden och uppskattar pulshöjningen som tillsammans med boulepartierna ger ett skönt avbrott i vardagen.

Ralf Edström, 70, gör sin första säsong som heltidspensionär.

– Boulen är en höjdare i veckan. Jag åkte ju på en stroke förra året och känner mig fortfarande lite trött. Och kanske är lite mer otålig. Man borde hitta på lite mer, men ah. Jag skjutsar Carina (hustrun) till jobbet, hon jobbar på Näsetskolan, och går vid havet. Inga långa promenader, men så man får röra på sig.

Ralf Edström har slagit sig ner i en skön stol i vardagsrummet. I skåpet bredvid honom finns hans två Guldbollar, från 1972 och 1974, men också flera andra priser som påminner om en framgångsrik karriär.

– Vi har putsat dem så mycket att det nästan är mer silver än guldbollar… När vi flyttade från huset till den här lägenheten tänkte jag att jag ska inte gömma undan Guldbollarna utan jag skulle ha ett prisskåp. Folk som kommer hit ska kunna titta på priserna, säger han.

Vilken Guldboll känns mest hjärtat?

– 1972 kändes det som att jag var favorit. Vi vann allsvenskan med Åtvidaberg, jag delade skytteligan med Roland Sandberg. Jag hade gjort åtta mål på fyra landskamper så det kändes som att det var dags.

– Jag var så himla stolt när jag fick ta emot den där Guldbollen. Det fick jag göra i samband med sista matchen i allsvenskan mot AIK på Råsunda. Vi fick stryk, men hade redan vunnit guldet så det var okej ändå…

– Den första är alltid den roligaste, men frågan är om inte den 1974 slår den första bollen. Det var ett VM-år. Det måste ha varit målfoto mellan mig och Ronnie (Hellström, målvakt) han gjorde några fantastiska räddningar. Jag gjorde fyra mål, bland annat det mot Västtyskland och det mot Uruguay. Ett VM-år är alltid extra.

Ralf Edström talar varmt om sin gamla landslagsvän Ronnie Hellström som gick bort i februari efter en tids sjukdom.

– Jag pratade med Ronnie ett par månader innan han gick bort. Men det var ett dystert besked. Det gjorde ont i hjärteroten när han somnade in. Jag har själv kommit upp i åldern som man vet ju att det mer är tyngre besked än glada besked man får. Även om jag själv är lyckligt lottad med åtta barnbarn, säger Ralf Edström.

Precis som Ralf Edström vann Ronnie Hellström Aftonbladets Guldbollen två gånger.

– Jag är ganska säker på att Guldbollen stod mellan honom och mig 1974, jag gjorde fyra mål och det var kanske det som avgjorde. Han fick den 1978, det var hans andra boll, och då var han outstanding, han var enorm i mål.

Vad betyder det att ha vunnit två gånger?

– Det bevisar väl ändå att man höll rätt hög nivå där i många år. 1972 till 1976 var min topp. Sen fick jag skador 1977–78 och då var jag inte mentalt stark. Jag kom hem till Göteborg och skulle läka ihop, jag gjorde en bra match borta mot AIK sen gjorde jag den olyckliga comebacken mot Norge borta när Svein Gröndalen sparkade ner mig så ledbanden gick. Det var den säsongen det.

– 1978 fick jag ta nya tag. Vi vann hemma mot Landskrona och jag gjorde avgörande målet. Det var ingen speciellt bra match, men i vann och sen var jag peppad inför andra matchen mot AIK och gjorde 1–0. Fast sen skulle 1.91 långe Edström göra en cykelspark, man var ju inte smidig så jag slog i armbågen så den gick ur led. Det var bland det ondaste jag har haft. Det mentalt tufft. Jag var med i VM 1978, men var inte stark och spelade med mitella.

Proffskarriären fick ändå ytterligare en skjuts.

– Ett cupguld i Standard Liège och ett otippat ligaguld i Monaco. Konkurrensen var enorm. St Etienne hade Michael Platini. Bordeaux hade ett ännu bättre lag med Giresse, Tigana, Lacombe, Tresor. Det är det mest sensationella guldet.

Minnet av guldet är starkt. Även intrycken från festen efteråt.

Prins Albert deltog och Björn Borg. Ralf Edström avrundade natten med att ta gåvan från restaurangchefen med sig i taxin.

Den långa giraffen står i dag i gästrummet och fungerar trots sin gänglighet fint som gosedjur för barn-barnen.

– Den är så mjuk, säger Ralf Edström vars ögon lyser när han talar om småttingarna som förgyller hans tillvaro.

Ralf Edström bjuder på en rad anekdoter och detaljer från sin långa karriär.

Sett i backspegeln finns det bara en sak han ångrar – och en halvlek han inte minns.

– Jag skulle skjutit mer i min karriär. Jag slog några frisparkar men det var ju slagsmål om dem. Jag var en riktig laggubbe, konstaterar han och berättar att han i sin premiär för PSV Eindhoven kunde gjort fler mål men spelade fram lagkamrater i lägen just för att visa att ha spelade för laget.

– I längden vinner man på det, betonar Ralf.

Under” den internationella karriären i PSV Eindhoven (1973–77), Standard Liège (1979–81) och AS Monaco (1981–83) blev den gänglige anfallaren känd för sina nickmål. Smeknamnet ”Mr Nickson” har hängt med genom livet därför var VM-målen 1974 lite extra speciella.

– Därför var det lite kul att jag gjorde fyra mål med fötterna. När jag kom till ”Åtvid” spelade jag på mittfältet och det var många som sa, glöm inte att titta på Ralfs fötter, påpekar Ralf med ett leende.

Det där minnet som är svart är från tiden i PSV. Ralf Edström knockades tidigt i Europacupmatchen mot franska St. Etienne av lagets målvakt Ivan Ćurković.

– Jag slängde mig in på ett inlägg från höge och målvakten dunkade mig i huvudet. Jag spelade på i 30 minuter, men jag visste ingenting, jag mindes inget, säger Ralf Edström som fått återberättat att han till kollegorna på bänken hade sagt att ”Det är en jäkla tur att vi inte möter St. Etienne ikväll”.

St. Etienne vann dubbelmötet och tog sig till final. Långt senare fick Ralf Edström dock plåster på såren. Ivan Ćurković, född i forna Jugoslavien, träffade under sin ledarkarriär inom det Serbiska fotbollförbundet, Uefas tidigare president, Sveriges Lennart Johansson och skickade med en hälsning.

– Ivan Ćurković hade frågat om Lennart kände Ralf Edström. ”Du måste be om ursäkt. Jag fick i uppdrag av tränaren att ta honom och jag skäms fortfarande i dag att det blev så. Lova att hälsa!”

Hälsningen framfördes och det värmer Ralf Edström.

– Att han efter 30 år hade ågren och sa det till Lennart var fint.