Bank: Kejsaren är död
Han gjorde världens största förlorare till de som alltid vann, han gjorde de fula vackrare än alla andra.
Kejsaren är död.
Det fanns två Tyskland före honom, bara ett efter.
Det börjar bli trångt nu, en trappa upp. Pelé, Maradona, Cruijff, Bobby Charlton, en hel historiebok som slås igen.
Maradona var kanske bäst, Pelé var först, Cruijff störst. Och Franz Beckenbauer? Der Kaiser? Var sorterar vi in honom i historien?
Det enklaste svaret är väl att han är en av väldigt få som inte levt i historien, utan format den. Hela ramverket för hans liv löpte skarv i skarv med framväxten av ett nytt Tyskland. Han föddes i Giesing och i de skälvande ruinerna efter det totala kriget, ett par månader efter krigsslutet. Tyskland fanns inte längre, det hade delats upp, och både landet och hans München fick byggas upp bit för bit.
Franz Beckenbauer var en del av det, hans liv löpte parallellt med hela formulerandet av en ny folksjäl. När Västtyskland blev världsmästare i das Wunder von Bern 1954 var han ett barn, men tillräckligt stor för att känna att det betydde något.
– Plötsligt var Tyskland något igen, sa han. För alla som växte upp i misären efter krigen var det en extraordinär inspiration. Hela landet återfick sin självkänsla.
Att summera det livet ger svindel
Det var den stafettpinnen han tog över. Jag föddes efter att han lyft VM-pokalen 1974, mitt i FC Bayerns segertåg över Europa. Min bild av spelaren Beckenbauer inskränkte sig till att jag kunde linda upp armen som lillgammal åttaåring för att spela som han hade gjort mot Italien, med mitella. Det var något från en annan värld, det gick att drömma kring vilken sorts spelare som ägde den resningen.
På bild kunde man se elegansen, polisongerna och skönheten i ansiktet. Kejsaren, en antik marmorstaty som rörde sig och smekte läderbollar med utsidan av foten, forsande fram från liberoposition.
Han var ledare redan på planen, det kunde jag läsa mig till. Och han hann knappt gå ut över sidlinjen innan han blev en ledare utanför, för landslaget, för FC Bayern, för hela det nya Tyskland.
1990 såg jag mitt första fotbolls-VM på plats, i ett Europa som ritade om kartor. Franz Beckenbauer ledde Västtyskland till VM-guld igen, tre månader innan Västtyskland blev Tyskland igen.
Att summera det livet, den gärningen, ger svindel. Född direkt efter kriget, världsmästartränare en andning före enandet, han var själva sinnebilden för ett land som gått från det totala nederlaget till att bli symbolen för oövervinnerlighet.
Enkelt spel, fotboll: Nittio eller hundratjugo minuter, och sedan rullar Andy Brehme in en straff med fel fot.
Tre liv, nu är de slut
Beckenbauer var inte konstnärlig på samma sätt som Cruijff, men han var en vinnare och definitivt en ny sorts karaktär: Egensinnig, på gränsen till anarkistisk, övertygad om att han kände till vägar som gick utanför de gamla kartorna.
De kallade honom Lichtgestalt, ljusgestalten, och det var inte särskilt svårt att förstå varför. Han tog dem från mörkret och in i ljuset, och när 2000-talet kom med ett annat Tyskland var det han som stod för ritningen.
Det var Beckenbauer som ledde arbetet med att ta arrangörskapet för VM 2006 till Tyskland, med eller utan smutsiga underbords-pengar, och mästerskapet skulpterade om hela bilden av landet. Ein Sommermärchen, hette det, en sommarsaga där världen fick se ett öppet, leende, charmant tyskt lag slåss om medaljer på hemmaplan.
När journalisten Uli Hesse skrev en substantiell biografi om honom, som kom ut tidigare i år, döpte han den till ”The Three Lives of the Kaiser”, ”Kejsarens tre liv”.
De löpte sida vid sida med framväxten av ett nytt Tyskland, de var med och formade Europas själva motor.
Tre liv, nu är de slut. Mörkret sänker sig över ljusgestalten, Tyskland får hitta sin väg utan honom.