Pallar han all plåga igen?

Simon Bank: Henke är den mest envise vi har – vill han något så blir det så

Kan en 33-årig spelare komma tillbaka efter sin andra

karriärshotande skada?

Kan landslaget klara sig utan en nyckelspelare?

Sverige ställer sig två frågor i dag, och svaret är samma på båda:

Henrik Larsson är inte vem som helst.

Det hjälper inte hur väl han sköter sin kropp, hur professionell han är i sina förberedelser eller hur starkt psyke han har.

Henrik Larsson gick sönder – och visst gör det ont när korsband brister.

Visst gör det ont bara att se hur det vänstra knäet viker sig, en gång och två gånger – och visst gör det alldeles fruktansvärt ont när artroskopin kommer med beskedet.

Vi ska förstås vara sansade här. Vi ska komma ihåg att det med stor säkerhet fanns ganska många tusen svenskar (eller, låt säga, sierraleonier) som hade en jobbigare tillvaro än Henrik Larsson i går.

Men ont gör det ändå, för det här ville alla slippa se.

Inte Henke, inte igen.

Han har haft en fenomenal förmåga att klara sig undan ”vanliga” skador i sin karriär. Hans fysik och spelsätt påminner inte så lite om Thierry Henrys på det sättet, de har samma lätta kropp och samma känsla för vilka situationer som är idiotiska att gå in i.

Likafullt:

En korsbandskada är en hård smäll för vilken karriär som helst, för en 33-åring som är mitt i sin sista stora utmaning är det förstås ännu värre.

Hoppet står till gott läkkött

Henrik Larsson är den tjurigaste, mest envise spelare vi har i svensk fotboll. Om han vill något så blir det så. Och vi vet att han har ett ofantligt gott läkkött.

Oavsett om han brutit vad- och skenben i en splatterfilm-incident i Frankrike (som på Stade Gerland -99), eller om han fått käkbenet krossat av en mordisk Livingstonback (som på Parkhead ifjol) så har vi lärt oss en sak:

Herr Larsson kommer tillbaka – och han gör det snabbt.

Efter benbrottet sa läkarna ”sju–nio månader”, och det blev sju. Efter käkbrottet sa läkarna ”två månader”, och det blev en.

Båda gångerna var han precis hur bra som helst när han kom tillbaka.

Kan han göra samma sak nu?

Det självklara svaret är att ja, det kan han.

Utan tvivel.

Om Henrik Larsson är beredd att ge allt i ett halvår framöver, om han är beredd att plåga sig igenom själsdödande rehabiliteringsprogram för att låta de sista ljuva åren bli de bästa i hans liv – ja, då kommer han att kunna spela nästa säsong. Han kommer till och med att kunna spela lika bra som förut.

Det finns ingen som är bättre lämpad för en sådan comeback, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Det är det enkla svaret, det svar vi vill höra.

Men det finns en fråga till, en fråga som saknar svar just nu eftersom det måste få mogna fram i Henrik Larssons eget huvud.

Orkar han?

Vi pratar om en spelare som är 33 år gammal, en spelare som haft en viktig, men ändå perifer roll i ett världslag i höst.

Jag har all förståelse i världen för den del av Henrik Larssons inre som skriker att ”Nä, det är nog nu. Inte en gång till”.

Den andra delen av honom ser förhoppningsvis allt det andra.

Som att ett trasigt korsband 2004 inte är samma hemskhet som för tio år sedan. Och som att det finns mycket att se fram emot nästa säsong; en guldjakt med ett av världens bästa lag och ett VM-slutspel som perfekt slut på elitkarriären.

Det där vore ett bättre slut på sagan om Henrik Larsson. Mer värdigt.

Även om en del av honom säger nej så borde den andra delen väga över. I lördags vred sig hans vänstra ben mot Camp Nous gräsmatta, han lämnade planen på en bår och med ansiktet förvridet av smärta.

Så får det inte sluta

Ska en fantastisk karriär få sluta på det sättet?

Nej.

Jag tror inte att Henrik Larsson orkar med den tanken heller.

Om Henke kommer tillbaka blir det första ljudet ni hör en vindpust från Fotbollförbundets kansli i Solna. Lars Lagerbäcks lättade suck.

Landslaget behöver Larsson mer än Larsson behöver landslaget.

Vårens matcher borde gå vägen även utan 2004 års bäste spelare. Sverige skulle slå Malta med Roland Andersson och Lars Lagerbäck på topp, och Bulgarien har bara tagit två poäng på de senaste nio matcherna mot Sverige.

Zlatan är en världsstjärna, Allbäck gör aldrig bort sig, och endera dan lär de sig säkert att tänka en gemensam tanke. Jo, landslaget kan hanka sig till VM även utan Henke, men väl där måste det till mer Henke än hanka. Större, och bredare, än så är inte Sverige som fotbollsnation.

¶