Asahara: Fem anledningar till att Inter kan nå en CL-final igen
1–0 mot Atlético Madrid ger Inter ett utmärkt utgångsläge att nå Champions League-kvartsfinal.
Det finns absolut anledning att tro på ”Nerazzurri” även på längre sikt under våren.
Här är fem faktorer som talar för att Inter är minst lika redo i år att gå hela vägen till en CL-final.
Ja, så klart lottningen underlättade något för Inter för ett år sedan, när man via Porto, Benfica och lokalantagonisten AC Milan nådde en final mot Manchester City. Men väl i finalen visade Inter att man absolut hade något att sätta emot ett kraftigt favorittippat City – även om det inte räckte hela vägen till en titel.
Denna säsong känns Inter, på alla sätt och vis, som ett starkare och stabilare lag. Det räcker med att titta på ligaspelet, där man överlägset leder Serie A med nio poäng och en ospelad match tillgodo på tvåan Juventus.
Men har man något att sätta emot även i Champions League i år?
Så klart Manchester City, Real Madrid, Bayern München (nej, än ska vi inte räkna bort dem) och kanske även Arsenal får klassas som större favoriter. Men bli inte förvånade om Inter kan överraska igen och nå hela vägen till en final.
Här är fem komponenter som talar för det i alla fall:
Defensiven
Om bortamålsregeln fortfarande hade varit en grej så hade givetvis tisdagens resultat i Milano varit ännu mer gynnsamt för de blåsvarta. Nollan bakåt kändes dessutom aldrig riktigt hotad – även om matchen i sig var tajt och jämn och Atlético skrapade fram några halvchanser till kvittering.
Och det trots att den självklara försvarsgeneralen saknades hos hemmalaget.
Det var nog ingen som i sina vildaste drömmar trodde att budgetlösningen Francesco Acerbi, 36, skulle kunna växa ut till den gigant han faktiskt varit i Inters mittlås. Men även utan honom (då han saknades på grund av skada) så har målvakt Yann Sommer ett robust skydd. Stefan De Vrij klev in i rollen på ett självklart vis. Och med den oerhört kompetente Alessandro Bastoni till vänster och succényförvärvet Benjamin Pavard till höger så gick motståndarnas målchanser att räkna på en hand.
Oavsett vilka som ingår så känns den där trebackslinjen oerhört inrutad och trygg.
Variationen på mitten
Att Nicolo Barella är en spelare av världsklass? Det har vi redan vetat ett tag. Men på tal om veteranvärvningar som har varit lyckade så finns det andra att lyfta på Intermittfältet.
Nu var väl i och för sig inte Hakan Calhanoglu direkt någon trött veteran när han värvades på fri transfer från AC Milan sommaren 2021. Men han var i alla fall en helt annan typ av spelare då än vad han blivit nu. Längre ned i banan, med ett defensivare och mer temposättande ansvar, så har Calhanoglu briljerat och växt ut till en spelare av världsklass. Precis som Henrich Mchitarjan (på tal om någon som verkligen hade status som trött veteran när han värvades) sensationellt visat sig vara en utmärkt åtta att komplettera mittfältet med. Även om han hade långt ifrån sin bästa match just den här tisdagen. Sett till hela säsongen har dock Inter sällan förlorat en mittfältskamp. Anledningen till det är ovan nämnda tre. En mittfälstrio ihopsatt med fingertoppskänsla på transfermarknaden från Interbossen Beppe Marotta och sportchef Piero Ausilio, samt taktiskt medvetenhet och skicklighet från Simone Inzaghi (som vi kommer komma mer in på i en senare punkt).
”Ytterbackarna”
Kan man verkligen kalla Federico DiMarco en ytterback? Det finns anledning att ifrågasätta det när man tänker på hur det blonda vänsterkantsyrvädret dundrar fram så långt det går varje gång det vaknas anfall. När han får den ofta underskattade, Matteo Darmian på motsatt kant så har han dessutom en något mer defensivt lagd kollega som tillåter honom att ta just de där framstormande löpningarna, utan att rucka på lagets balans. När firma DiMarco/Darmian byts ut med dryga 20 kvar? Då inverterar man det hela. En något mer defensivt skicklig Carlos Augusto till vänster och en hyperoffensiv Denzel Dumfries till höger. Och då har vi inte ens nämnt det vindsnabba januarinyförvärvet Tajon Buchanan på bänken. En spelare som, enligt hans agents utsago i vintras, inte kunde tacka nej till erbjudandet att bli wingback i Inter. Man kan förstå det.
För det finns nog få ställen i världen det är roligare att spela ”ytterback” i än Inters flytande 3–5–2-formation.
Anfallsuppsättningen (ja, hela uppsättningen)
När vi gått hela vägen genom laget så är det väl rimligt att vi stannar vi forwardsparet också. För ja, i Inter jobbar man verkligen just med ett samkört forwardspar snarare än något annat. Och vi har fått se den argentinske talismanen Lautaro Martinez kombinera med både den ena och den andra under tiden Inzaghi varit i klubben. Förra säsongen med den alltid nyttige Edin Dzeko, oftast i alla fall. Ibland också med Romelu Lukaku innan han hann bränna alla tänkbara broar med alla Interisti. Frågan är dock om han någonsin haft ett så välfungerande komplement, på alla plan, som Marcus Thuram. Tillsammans har de öst in poäng under denna Serie A-säsong. Och i den första halvleken mot Atlético så var det genom just Thurams och Lautaros samkördhet (och Atlético-slarv) som chanserna kom. Med det i åtanke var det nog inte ett frivilligt byte som gjordes i paus, när Thuram ersattes av veteranen och budgetvärvningen Marko Arnautovic.
Den hetlevrade österrikaren, sensationellt tillbaka i klubben över ett decennium efter han lämnade den, har inte gjort många glada under säsongen. Och det finns en anledning till att Interfansen velat få in ytterligare en forward så fort som möjligt. Av vetskapen att tränare Inzaghi gillar att rotera på sina forwards och att Arnautovic är en spelare man kommer behöva lita på i vissa skeden av våren vare sig man vill det eller inte. Efter två skyhöga avslut på två dunderlägen var det nog både en och annan blåsvart som drog en djup suck. En suck som dock byttes ut i ett euforiskt jubel när det var just 34-åringen som stod på rätt plats vid rätt tillfälle i minut 79.
Han kan mycket väl, när vi fått facit i hand efter returen, redan där och då ha skjutit Inter vidare till en kvartsfinal.
Cupspecialisten Simone Inzaghi
Slutligen, det är ju det här Simone Inzaghi har visat att han kan från första stund på Intertränarbänken.
Innan den överraskande Coppa Italia-sortin mot Bologna denna säsong så hade trots allt Inzaghi blott förlorat en enda direkt utslagsmatch på sitt nuvarande jobb. CL-finalen ifjol. Det han däremot kritiserats för tidigare, med all rätt, har varit svårigheten att hitta en jämn nivå i ligaspelet och på allvar konkurrera med Napoli (förra säsongen) och AC Milan (säsongen innan det). Nu finns det snarare ingen som kan konkurrera med Inter på den inhemska scenen när det kommer till stabilitet och mångsidighet. De har Serie A:s i särklass bästa offensiv. Serie A:s bästa defensiv också. Och det går att argumentera för att de också har Serie A:s bästa spelare denna säsong i form av Lautaro Martinez. Framför allt är känslan att de har Serie A:s bäst ihopsatta lag, även om stora delar av laget består av budgetlösningar på fri transfer på grund av klubbens minimala transferbudget (återigen, hatten av till firma Marotta/Ausilio). De kan styra matcher, de kan ställa om, de kan det mesta.
Är de fortfarande cupspecialister av yppersta klass också?
Tisdagen har ju i alla fall inte indikerat något annat. Framför allt med tanke på att detta trots allt inte var en hundraprocentigt perfekt Interinsats.
Att det ändå räcker till en trygg seger mot ett lag av Atlético Madrids kaliber? Det bådar ju onekligen gott för Milanoklubben.