Bank: Det är hemskt att tänka tanken
LYON. Åh, Hedvig.
Dagen efter en förkrossande förlust stod hon här och pratade om stolthet, hatkärleken till Caroline Seger, om sina barn, om varför det finns ett slut på en karriär.
Det är tungt att förlora en VM-semifinal.
Det är hemskt att tänka tanken att man aldrig kommer att få förlora en VM-semifinal igen.
Jag brukar inte äta lunch i golfrestauranger, så jag minns det mycket väl. Det har gått niitton år sedan jag åt salladslunch en varm dag på Gut Kaden-banan i Hamburg, i rollen som väldigt färsk reporter, och jag hade fått bra sällskap vid bordet.
Sveriges Radios dåvarande Tysklands-korre Thomas Nordegren var med (han skulle få fler skäl att intressera sig för golf framöver), men det är Göran Zachrissons berättelser jag kommer ihåg.
Vi pratade om citat- och känslojournalistik, Zachrisson berättade om när han en gång bevakat en tävling där en svensk spelare förlorat ett särspel eller så efter att ha missat en väldigt enkel putt. Zacke hade skickat hem sitt inslag till SVT-sporten, en redaktör hade omedelbart ringt tillbaka med en rak fråga:
– Men du – du frågade inte om den där putten, om hur det kändes att missa den när han var så ära?
Göran Zachrisson hade över huvud taget inte förstått frågan.
– Hur det kändes…? sa han. Det fattar väl vem som helst?
Får se hur de utvecklas
Nästan två årtionden senare står vi i ett överdimensionerat konferensrum på ett hotell i Lyon, et halvengagerat wedge-slag från Saône-floden, för att samla upp spillrorna efter livets största chans.
Landslagsläkaren Houman Ebrahimi lämnar lugnande besked om den mörbultade Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö har varit avstängd och ser fram emot en bronsmatch, Hanna Glas är fortfarande ledsen, hon ler sitt vanliga leende men det når inte över kinderna.
Och så Hedvig Lindahl, då.
Åh, Hedvig.
En av de saker jag tycker allra bäst om med det här yrket är att man får följa starka karaktärer över tid. Man får se hur de utvecklas, byter väg, blir något annat än de var från början.
”Velat vara lagkapten”
Tidigare under VM frågade jag Sveriges målvakt om hur det varit egentligen: Fick hon ordning på sitt psyke när hon blev en trygg målvakt, eller blev hon en trygg målvakt när hon fick ordning på sitt psyke.
Hon tyckte om frågan, och landade i att huvudet kom först, resten sedan. Jag tror att hon har rätt i det. Nu är hon 36 år gammal och har precis gjort sin bästa turnering, toppat med en avgörande – oerhörd – straffräddning mot Kanada och en blixtrande spänsträddning på en Miedema-nick i semifinalen.
Men det där är ju bara en kosenkvens av en inre resa, som är så oerhört mycket intressantare.
– Jag hade velat vara lagkapten i landslaget, säger Hedvig nu, men det blev inte så för jag är målvakt.
Och så berättar hon helt naket om hur hon och Caroline Seger legat i någon form av lågintensiv terrorbalans genom åren, kanske fram till de senaste fem, där de varit på kollisionskurs som två politiska partier från olika hörn.
Behöver ingen bindel
Hon pratar om sin vilja att hjälpa lagkamrater, om sin stolthet över dem, om saker hon säger och känner, och det är så sensationellt välformulerat och reflekterat och tredimensionellt: en tänkande människa som dagen efter en definierande förlust uttrycker sig kring det som varit och vem hon varit.
Det är en lagkapten som pratar, hon behöver ingen bindel för att vara det. Men jag vet ju att det verkligen inte alltid varit så här. Hedvig Lindahl är en stark karaktär, men också en solitär. En väldigt drivande kraft, som länge var ett slags ö i landslaget – den där sortens typ som finns på de flesta tävlingsinriktade arbetsplatser, en lite kufig och egen typ som kan fungera i en grupp, men som måste slipa av sina kanter för att kunna leda den.
Hedvig har haft kanter, jag tror att hon var väldigt långt ifrån att ses som en rimlig ledare i landslaget för ett årtionde sedan.
Men nu är hon 36 år, hon pratar om två barn och en fru som får dra lasset där hemma, att det kostar väldigt mycket att vara hemifrån och att det inte är rimligt att lägga ner all den här tiden, allt den här energin, i fyra år till.
Fattar väl vem som helst
Hon har mejslat ut sin karaktär och sin karriär till att vara en nästan perfekt målvakt och talesperson och förebild, och nu börjar allt ta slut.
Youth is wasted on the young.
Sverige förlorade mot Holland efter ett klassmål i förlängningen. De – Hedvig Lindahl, Caroline Seger, Nilla Fischer – hade alla chanser i världen att få kröna sina karriärer med chansen att bli världsmästare, inför fullsatta läktare i ett epokgörande VM,.
Men de förlorade, nu får de åka till Nice för att försöka trösta sig med brons istället.
Hur det känns? Det fattar väl vem som helst.