Frändén: USA är ett lag som går att rubba

PARIS. Hörde ni mullret från Reims alldeles nyss? Det var inte amerikanskorna som firade sitt kvartsfinalavancemang. Det var damfotbollens kontinentalplattor som rörde sig en aning.

Spanien har just visat hur man kan få USA ur balans. USA har visat att de är redo för det också.

Efter att USA helt korrekt tilldömts straff i sjunde minuten såg det ut att mest bli en formalitet. Megan Rapinoe hade inga problem att placera in 0–1 bakom Sandra Paños i Spaniens mål och vi som försvarat USA:s rätt att göra många mål tidigare i turneringen funderade på var det här skulle kunna tänkas sluta.

Jennifer Hermoso behövde inte fundera. Två minuter senare fick Lucia García fatt på en dålig utspark av USA:s målvakt Alyssa Naeher och Hermoso – Spaniens frustande offensiva kraft – måttade en knappt skruvad delikatess in i trakterna av det högra krysset. Och USA befann sig plötsligt på lite okänd mark. Det här var första målet de släppt in i turneringen. Vad kunde det betyda?
Allt för en stund, ingenting i långa loppet, var väl svaret.

I slutet av andra halvlek ångade Spanien på utan att förivra sig. De disponerade krafterna perfekt, de var helt enkelt det bättre laget. I början av andra var all tänkbar respekt för motståndaren borta. Spanien mötte USA som vilket lag som helst. USA:s anfallshot och dynamiska kombinationsspel nådde ingenvart. Mittback Marta León bröt amerikanska anfall med precision och auktoritet. Högerback Marta Corredera följde Megan Rapinoe i rusherna. Och vad lärde vi oss av det?

1) Att Marta är ett mycket gångbart förnamn inom fotbollen.

2) Att USA är ett lag som går att rubba.
Med en kvart kvar satte mittfältaren Virginia Torrecilla en tå, om ens, på Rose Lavelle i eget straffområde, domaren pekade på straffpunkten och för en gångs skull längtade man efter att VAR-rummet (som inte alls hackat sönder matchen dittills) skulle höra av sig. Alex Morgan gick fram till straffpunkten och pillade lite på bollen, och strax efteråt ropade de digitala domarkollegorna på uppmärksamhet. Och jag vet inte om ni såg något jag inte såg, men någon tydlig kontakt utom alla tvivel gick inte att skönja på reprisbilderna. Påverkade Torrecillas luftstämpling Rose Lavelles riktning och spel? Jag tycker ju inte det heller. Lavelle föll ett par meter och först någon sekund senare. Det var rutinerat förstås och det var långt ifrån det mest kontroversiella domslutet i turneringen hittills – vi var inte ens uppe på topp tio – men det var lite…synd. Om man nu ska tycka synd om i fotboll.
Megan Rapinoe tog hand om den, och satte, efter vissa vedermödor, säkert kvällens andra straff.

Gräddfil in i högstadivisionen

Spanien? De föll inte ihop. De tappade inte stinget. De gick till motattack. Men orken och precisionen stod inte spanjorskorna bi. De hade redan slitit hjärtat ur sig under 75 minuter, de hade avväpnat USA och fått dem att se högst mänskliga ut.

Spanien klev in i den här turneringen ganska krampaktigt, vi ska inte glömma det. Resan fram till kvällens åttondelsfinal är en imponerande uppvisning i hur snabbt saker och ting kan hända i en trupp när vinden blåser åt rätt håll och i riktiga fotbollsländer när viljan bara finns.
I går annonserade till slut Real Madrid att man startar ett damlag. Eller ja, man köper upp redan existerande CD Tacón och får gräddfil in i högstadivisionen.

Madridtidningen Marca deklarerade på sin förstasidan att damfotbollen nu ”tar steget in i en ny dimension”. De fick mestadels spott och spe för den uppenbara reklamkuppen för Real Madrid, som in i det längsta hållit all damverksamhet så långt ifrån sig som möjligt. Det är inte omöjligt att FC Barcelonas plats i årets Champions League-final på damsidan blev droppen som fick Florentino Perez prestige att rinna över alla bräddar.

Det spelar mindre roll. Spanien är att räkna med internationellt nu, det är slutsatsen vi måste dra från dagen då en av damfotbollens gamla sanningar höll på att komma på skam.

Något om motståndaren så. För man måste förstås också konstatera att USA tar sig till kvartsfinal utan att nästan något klaffar som det brukar, utan spelmål, samt att Megan Rapinoe et consortes är precis där alla räknat med att de skulle vara vid det här laget.

Kvartsfinalen mot Frankrike på lördag kommer att bli en festival. Det är alltmer oklart vem som går in i den som favorit.

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM