En och en halv minut - sen var det en jämn ström av klanterier

Det var naturligtvis en förfärlig gala.

Inte en kalkon som förr om åren men en tafflig, slarvig och stökig historia.

Egentligen var det väl bara Henke som höll klassen och skänkte galan åtminstone en antydan till flärd från den stora fotbollsvärlden utanför Sundbyberg och Växjö.

I TV 4 i går morse sa jag att jag såg fram emot Fotbollens sedvanliga kalkongala som vi vant oss vid kan vara så ofrivilligt, vansinnigt underhållande.

Det blev ingen kalkon. Det blev snarare en skadeskjuten kråka.

Redan efter 1.26 kom första haveriet. Då visade TV 4 en väldigt tydlig skylt där 1946 års vinnare av Guldbollen kallades Gunnar Green med enormt stora bokstäver.

Någon sådan spelare fanns dock aldrig. Gunnar Gren var en spelare som vann Guldbollen. Gunnar Green vann

aldrig. Kan man inte stava namn rätt ska man inte göra tv-skyltar.

Katastrofalt ljud

Så fortsatte det i en jämn ström av klanterier. Musik startades vid fel tillfällen, när årets forward skulle presenteras visades en bild på Fredrik Ljungberg med skylten Henke och så vidare. Två timmar senare hade allt kaos på scen och bakom scen sannolikt lett till att att alla kablar börjar glöda av ren förvirring och upphetsning och ljudet var katastrofalt.

Jag vill minnas att förra året försvann ljudet helt. Det hade varit en befrielse i år. Nu lät det bara för jävligt.

Programledarna i år hade valt att hålla en nertonad stil. Inga skämt, inga tokerier, inga tönterier, bara ett habilt levererande av hyfsade påannonser. Det var skönt. Jessica Almenäs hade dessutom i första timman en magnifik klänning. Efter paus hade hon tyvärr klätt ner sig i ett turkos duschdrapperi. Det var synd.

Tifosi från Nordkorea

Scenen hade som bakgrund en otalig massa unga supportrar i gult och blått. Det kändes okej först innan man insåg att de alla var scouter och tomtar som hölls i närmast militär drill av en studioman så att de lät ungefär som om de var tifosi från Nordkorea. De var ungefär lika spontana som som man föreställer sig Billy Butt på friarstråt.

Skämten i år stod Dan Bäckman och Sasha från "Sen kväll med Luuk" för. Jag tror i alla fall att det var skämt. De var ganska illa skrivna och illa framförda. Kul killar på fel estrad. Ingen skrattade. Sista timman fick de knappt vara med - sannolikt för att körschemat var för kort. Tur det, kanske.

Fegt, Uggla

Det var överhuvudtaget ganska många reklambrejk. I ett av dem hade TV 4 dessutom den halvtaskiga smaken att visa reklam inför Linda Nybergs porrprogram i kanalen med diverse snusk och snask. Jag fick många mejl och SMS från föräldrar som inte var glada för det. Jag förstår dem, så nymoralist jag är.

Sen blev det en tillbakablick och då gick ljudet sönder på allvar så mitt historiska sinne blev en smula anfrätt. Magnus Uggla gjorde playback. Kändes fegt. På en idrottsgala ska det banne mig vara på riktigt utan skyddsnät. Lite svårt, typ. De nordkoreanska körerna sjöng svenska nationalsången så man grät av rörelse... not. Uggla hade dock en briljant introduktion:

-Jag är en typisk mittfältare; liten, aggressiv och gillar att gå på krogen.

20.48 höll jag andan när Jessica kom in i sitt duschdrapperi. Sen gick ljudet sönder igen. Kanske av pur chock. Lite Psycho-varning ni vet.

Brolin stod... bra

Brolin, Kennet, Ravelli och Dahlin delade ut ett pris. Brolin sa ingenting. Stod bara, men stod ganska bra.

Just när man hämtat sig från travbrudens duschdress så kom Victoria Svensson upp på scen i en vansinnigt pigg dress med fisknät eller kassler eller nåt. Och en skitsnygg frisyr a la elchock. Kanske var det där ljudproblemen startade med en kortslutning, jag vet inte.

Det var mest sånt man undrade över när galan visade snabbversioner av De Små Priserna. Då var ljudet stendött. Tal utan att ord. Jag var sur över det först men när man hörde några av talen senare förstod man att det kanske var censur från TV 4 av ren välvilja mot tittarna.

Så fick svenska mästarna komma upp på scen. Vad fint. De fick stå i mörker för allt ljus skulle vara på Markoolio och två usla danserskor som juckade framför dem. Vilken fin respekt. Tre små grisar var viktigare än tre lag med svenska mästare.

Heja Malmö FF, Dif och Älvsjö.

Lasse Anrell