Månsson: Wow blev jaha för Djurgården

Gefle klarar kontraktet – DIF tappar tätkontakt

GÄVLE. Ett Pelle Olsson-lag mötte ett gammalt Pelle Olsson-lag och det gamla vann tack vare en gammal Djurgårdare.

Snurrigt?

Visst, men prognosen är enklare:

Gefle spelar allsvenskt även nästa år, Djurgården missar Europa.

Det var en del som undrade inför förra säsongen.

Vad händer med Gefle post Pelle Olsson?

Vad händer när mannen som personifierar klubben som mot alla odds hållit sig kvar i allsvenskan sedan 2005 försvinner?

Vad förändrar nye tränaren Roger Sandberg?

Svaret blev absolut ingenting, åtminstone om vi går på statstiken.

Det visade nämligen sig att målskillnaden blev exakt den samma 2013 och 2014: 24 gjorda, 32 insläppta. Det blev visserligen två poäng färre i fjol men Gefle klarade sig kvar ytterligare en gång.

Stabilt Gefle

Det kommer de göra i år också. Efter kvällens seger har de tio poäng till kvalplatsen och jag har svårt att se att lagen där nere skulle pricka in en kollektiv toppform och samla poäng på hög. Dessutom är Gefle för stabilt för att klappa igenom, framförallt när Johan Oremo är skadefri. Inför den här matchen hade Gefle fyra raka förluster (visserligen mot idel topplag) och i samtliga saknades skyttekungen.

Att Oremo var spelsugen i återkomsten är ett understatement, det var nära att han gjorde hattrick på tjugo minuter mot sin förra klubb. Nu gick det tredje avslutet, en nick, strax utanför men dessförinnan var precisionen bättre.

Det började med att han stötte in ett inspel från Dioh Williams som snott bollen av en nonchalant Tim Björkstöm, därefter petade han in ett mål som lär vara ett av de fulaste som gjorts i årets allsvenska. Om ni har möjlighet att se det i efterhand så rekommenderar jag att studera Williams ofrivilliga snurrsnubbelframspelning mellan Djurgårdens mittbackar Emil Bergström och Omar Colley, det är fotbollskomik på hög nivå. Men bollen letade sig fram på något sätt och Oremos biljardstöt förbi Kenneth Höie orkade till sist in över mållinjen.

Offensiv balans

2-0 till Gefle på tretton minuter. Djurgården hade en bra period när en blodig Johan Bertilsson var tvungen att ses om i sju-åtta minuter och Gefle därmed spelade med tio man, annars var det hemmalagets halvlek.

I paus bytte Pelle Olsson Daniel Berntsen (eller Daniel Bärnsten som han kallades av speakern) mot Jesper Karlström, vilket gav bättre balans. Det är inte ofta som Olsson får kritik för att ta ut en för offensiv startelva, men den här gången tycker jag faktiskt att han gjorde det. Nu bottnar problematiken i att Haris Radetinac och Kevin Walker är skadade, men att spela med tre främst offensiva mittfältare bakom två anfallare på bortaplan blev inte särskilt lyckat.

Efter justeringarna i halvtid tog Djurgården över. I den 70:e minuten såg det ut som att vi skulle få 2-1 när Sebastian Andersson bågnickade perfekt men Emil Hedvall kastade sig och Gordon Banks-räddade via stolpen. Då stod matchklockan på 70 minuter och det kändes på något sätt som sista chansen, även om Emil Bergström skapade viss spänning när han kaptenskastade sig och styrde in en reducering med fem minuter kvar.

Från wow till jaha

Men inga poäng till Djurgården.

Nu finns det en risk för att säsongsavslutningen blir lite av ett antiklimax, en wow-säsong som får en jaha-epilog, för med fem poäng upp till fyran Elfsborg ser det knepigt ut att nå en Europaplats. Samtidigt är avståndet till sjuan Helsingborg betryggande och Djurgården har allt att vinna med tanke på hur förväntningarna såg ut inför säsongen, det är lätt att glömma vilket budgetbygge det här faktiskt är.

Å andra sidan: hade Haris Radetinac och Kevin Walker inte gått sönder under sommaren och om Nyasha Mushekwi-lånet förlängts direkt så… ja, då tror jag att Djurgården hade varit med i den absoluta toppen säsongen ut. Om bara om vore om.