Frändén: Inte första gången det talas om tronskifte
BARCELONA. Hemmasupportrarna pratade pliktskyldigt om ”remuntada” inför kvällens match, men blixten slår sällan ner två gånger och aldrig hos ett lag som inte gjort sig förtjänt av tur.
Juventus behöver ingen. De har sin spelidé, sin solidaritet och sin fenomenala kyla när det brinner som mest.
Det kan låta som en detalj, men redan före avspark i Barcelona kändes något annorlunda jämfört med returmatchen mot PSG i mars. Publiken hade hittat till Camp Nou förstås, men den elektriska stämningen som låg i luften för en dryg månad sedan ville inte infinna sig. När Barças klubbhymn började ljuda i högtalarna fem minuter före avspark var det den andra och inte första versen som kablades ut av misstag.
Men man behövde inte vara vidskeplig för att hitta skäl att inte tro på ännu en ”remuntada”, att Barcelona skulle vända det kraftiga underläget, i Katalonien. Istället för att hämta kraft och inspiration från den fullkomligt obegripliga 6–1-segern mot PSG senast har Barça gått ner sig och tappat fart och fattning sedan dess.
Nyckeln till segern mot Paris Saint-Germain låg i två faktorer: Att Barcelona fick ett snabbt mål och att PSG gjorde sin sämsta match sedan franska revolutionen.
De går inte att nöta ner
Juventus tänkte inte bjuda på vare sig det ena eller det andra. Det stod klart efter en kvart där Barcelona spelat den typ av fotboll som de kan vara väldigt bra men också bli ganska statiska i. Det var inte tråkigt alls och inte heller dåligt. Neymar bjöd gamle lagkamraten Dani Alves på några utmaningar längs kanten och Gianluigi Buffon fick gå upp några steg i puls för att hålla ordning på sin fyrbackslinje och hålla katalanerna utanför målprotokollet.
Luis Enriques elva försökte lirka in bollen via alla omvägar och genvägar de kunde komma på, men inte ens en Leo Messi med spring i benen kunde rå på detta genomrutinerade och kyliga Juventus. Det är ett lag som just nu inte går att nöta ner och de är alldeles för blaserade för att bli tagna på sängen. Italienarna fick i stället sin beskärda del av kontringsmöjligheter och hade, om de gått för det, nog kunnat skaka fram ett mål i mitten av första halvlek.
Det känns fortfarande lite ovant att betrakta Juventus som en sympatisk klubb. Den anrika historien, den höga svansföringen och, för många italienare, också det geografiska läget har gett Turin-klubben ett självklart översittarrykte som de själva länge inte gjorde något för att tvätta bort.
Sen kom calciopoli-skandalen 2006 och Juve fick börja om från botten.
Inte första gången det talas om tronskifte
Istället för att odla en ny stjärnkult med överåriga anfallsdivor har Juve kommit tillbaka som ett uppoffrande, försvarsdugligt och ytterst välkomponerat gäng fotsoldader som gör vad deras mister säger åt dem. Det var Antonio Conte som byggde ihop laget till en inhemsk vinnarmaskin, men det är Max Allegri som ser ut att ta de svartvita till nästa steg. När de båda lagen möttes i Champions League-finalen för två år sedan var Barcelona såpass överlägsna att de tog hem bucklan bara genom att göra vad de brukar. I kväll blev det aldrig ens lite spännande. Det är också ett betyg att ta med sig till en semifinal för italienarna.
Det är inte första gången det talas om tronskifte när Barcelona slås ut ur europaspelet. Vi har hört det under Tata Martino, under Tito Vilanova och flera gånger under Luis Enriques ledning hittills. De brukar alltid hitta ett sätt att komma tillbaka. Det finns ännu ingen anledning att avskriva den här generationen som gammal, trött och sönderläst.
Camp Nou trodde inte riktigt på det i kväll, men fem minuter efter slutsignal står säkert 50 000 människor kvar och applåderar sitt lag. Att ta sig tillbaka från de döda två gånger på sex veckor var lite mycket begärt till och med av Leo Messi och hans vänner.