Inter kryssar i tuff motvind

Sportbladets Kristina Kappelin: Laget är en gåta som ingen kan lösa

Inters problem är på allas läppar inför stormatchen mot Juventus efter uppehållet.

Det verkliga rysarresultatet är inte en förlust, utan oavgjort.

Det är tur att Inter finns. Annars hade man bara haft Roma att oja sig över.

Roma är vad det är, ett bonnläppslag med häftiga humörsvängningar och usel ekonomi som är på god väg in i en dassig säsong.

Det är ingenting mystiskt och oförklarligt med det. När ingenting stämmer blir det fel, så enkelt är det.

Men Inter är gåtan som ingen kan lösa.

Häromdagen gick jag förbi det eleganta klubbkontoret på Via Durini i Milano. Det ser ut som en investeringsbank eller en hemlig frimurarloge.

Därinne sitter den stenrike gentlemannen Massimo Moratti och skriver ut checkar på löpande band för att täcka klubbens miljardförluster, medan Roberto Mancini kallar ut spelarna på planen i Appiano Gentile för ytterligare ett träningspass i konsten att spela oavgjort.

Serie A:s familjen Kennedy

Så börjar det ju verka. Inter har blivit ”il re delle partite pareggiate”, de oavgjorda matchernas kung. Tio oavgjorda matcher av tolv. Det är som en förbannelse.

Eller rättare sagt, det är den här säsongens version av den förbannelse som, ”i tifosi” vid det här laget är övertygade om, vilar över Inter. Klubben är den italienska ligans familjen Kennedy. Rik, vacker, mäktig. Och otursför-följd.

Nu när vintermörkret och kylan sänker sig över Milanos arbetarkvarter, sitter Inters tifosi på kaféer och barer med sina ”grappini” och rykande MS-cigaretter, inbegripna i ändlösa diskussioner om varför, varför, VARFÖR laget som de älskar – snart mot sin vilja och utan tvekan mot bättre vetande – aldrig kommer ur sina problem.

Vid det här laget finns det ett ansiktsuttryck och en kroppsställning som vi kan döpa till ”frustrerad Interist”. Kutrygg, lätt böjda knän, löst hängande vänsterarm, högerhanden i hårfästet, halvöppen mun och blicken förlorad i fjärran. Oavgjort. Igen?

Det är onekligen ganska märkligt att en av ligans mest välutrustade klubbar är omkörd av Lecce, Chievo, Messina och Udinese i tabellen. 15 poäng skiljer Inter och serieledande Juventus. Inter ligger nio poäng efter tvåan och ärkefienden Milan.

Klubben kommer alltså knappast att vara med i slutstriden om ”lo scudetto”. Återstår Champions League, som är ännu svårare, och italienska cupen, som ingen bryr sig om. Har man dessutom ligans näst sämsta försvar är möjligheterna inte de bästa. Och någon cup för specialister i oavgjort finns mig veterligen inte.

Adriano är bara trött

Var ligger felet? Är det försäljningen av Fabio Cannavaro, som har fått försvaret att bryta samman? Är det målvakten Francesco Toldo, som gör sin sämsta säsong hittills? Är det Mancini som prövar nya upplägg och nya kombinationer av spelare i varje match?

Hittills har Inter väl och ve i det stora hela berott på den enastående Adriano. Men nu är Adriano trött, mycket trött, Vieri har tappat målvittringen och Oba Oba Martins och Alvaro Recoba får inte det utrymme de förtjänar. Match efter match slutar med frustrerad Interist-pose och mer eller mindre kreativt oavgjort.

På knappt tre månader har turknutten Roberto Mancini förlorat all sin glans. Den unga tränaren som lyckas med det mesta, har liksom sina föregångare förstörts av Inter. Kanske är det inte en ny tränare laget behöver, utan en exorcist. Eller en psykoanalytiker.

Juventus i ödesmatch

Nu har Mancini och hans spelare tio dagar på sig att förbereda sig för årets hittills svåraste match, mötet med Juventus på San Siro söndagen 28 november. Det är knappast troligt att man hinner åstadkomma några mirakel på den korta tiden. Men förmodligen gör man gott i att undersöka sina huvuden snarare än sina fötter. Nu är det dags för en seger.

Måtte det inte bli oavgjort.