Bank: Chans att bli bragdhjältar
MONCTON. De har inte vunnit, de har inte varit bra, men om man nu står på botten kan man i alla fall rikta blicken uppåt.
I natt var Sverige ett slumpskott ifrån att få åka hem.
I dag är Sverige 90 minuter ifrån att bli ett fruktat, firat fotbollslag igen.
Moncton är inte mycket mer än en håla, en liten stad framväxt på järnvägen och skeppsbyggandet där ett fotbolls-VM har en mätbar effekt på den lokala ekonomin.
Vi åkte hit över utsträckta landskap med skog och sjöar och geografiska namn som hämtats direkt ur en serietidning (Musquodoboit, Portapique, Bible Hill), och det var nästan på dagen 25 år sedan jag satt på Marassi i Genua och såg Hernán Medford springa fotboll.
Skulle Costa Rica göra det igen?
Solen sken, VM hade blivit både bredare och spetsigare än det någonsin varit, det roliga skulle just till att börja och Sverige var halvvägs till flygplatsen.
Det har inte sett särskilt bra ut när de spelat, och det såg inte särskilt bra ut när de inte gjorde det heller.
Vilade halva startelvan
Efter en halvtimme rapporterade Marca att det lilla geniet Vero Boquete gjort 1–0, ”con la caña, por España” – med foten, för Spanien, men till slut vann Sydkorea på ett inseglande inlägg. Livlinorna hade ryckts undan en efter en, och plötsligt var Sverige bara ett Costa Rica-mål ifrån det totala misslyckandet.
Så här satt vi och höll en tumme för Brasilien.
Förbundskapten Vadão hade valt att vila halva startelvan. Ingen Marta, ingen Formiga, ingen Cristiane. 329 landskampers spets och rutin på bänken, medan PSG-generalen Shirley Cruz eldade på Costa Ricas mittfält.
Nu var ett samspelt, samtränat Brasilien totalt överlägset ändå. Tyngre, tekniskt starkare, men med en taggig backlinje som aldrig lämnade några garantier.
Nu räckte det ändå. Raquel Fernandez rakade in 1–0 till slut, på Brasiliens sjuttonde avslut. När mörkret la sig över Moncton var Sverige alltså bara ett mål ifrån att tvingas till lottdragning (jo, det finns en del att säga och svära om det förfarandet) för att gå vidare.
Chans att bli bragdhjältar
Sverige vacklar vidare på vingliga vingar, och jag vet inte hur mycket Mia Törnblom hunnit lära dem om positivt tänkande, men det är nog inte tillräckligt.
Tyskland väntar i åttondelsfinal, Frankrike i en eventuell kvartsfinal, USA i semi.
Det är förstås en helveteshalva, men om kartan ser ut så är det bara att börja springa åt rätt håll. Gilla läget, som det heter. Det fina med omöjligheter är att de i alla fall erbjuder en chans att bli bragdhjältar.
Pia Sundhages lag står bara 90 minuter ifrån att ha förvandlat ett hotande fiasko till en brinnande VM-sommar igen.
De ska alltså bara slå Tyskland först.
Det där var ett skämt.
Till sitt allra sista VM som förbundskapten har Silvia Neid tagit med sig en imponerande blandning av ungt och gammalt. Den som vill förstå exakt hur starkt det där laget är behövde bara titta på hur det såg ut direkt efter slutsignalen efter matchen mot Thailand senast. De hade viftat bort thailändskorna efter att en en 20-åring och två 21-åringar skickat in fyra mål, men efteråt tog målvaktsmonstret Nadine Angerer tag i anfallsstjärnan Celia Sasic för att hålla ett minikrismöte ute på planen.
Det här dög inte, nu fick de äldre spelarna faktiskt se till att ta tag i målgörandet om det skulle bli en fortsättning i VM. Förbundskaptenen själv var både besviken och arg efteråt.
Finns olika sorters kriser
Tyskland hade då gjort femton mål på tre matcher, fler än i något tidigare gruppspel. Det finns olika sorters kriser.
2015 är Tyskland ett lag som gett elva 90-talister speltid i VM, ett lag som inte kommer att vara underlägset Sverige vare sig fysiskt eller tekniskt, och som har konstruktiva kraftkanoner som Celia Sasic, Anja Mittag och Dzsenifer Marozsán.
Om vi ska leta efter möjligheter får vi leta länge, men visst:
Angerer hade en poäng, Tyskland har otroligt nog varit ganska ineffektivt hittills. De fick stryk av Sverige i Algarve i våras, de har en trög mittbacksuppsättning och vi kommer att få se en matchbild där Sverige av tvång och nödvändighet kommer att vara både lågt spelandes och välorganiserat. Med Sofia Jakobssons och Lotta Schelins fart längst fram så behöver inte det vara en nackdel.
Alldeles nyss var Pia Sundhage och hennes spelare bara en brasiliansk snedträff ifrån att ha sölat bort sin sista chans till revansch.
Nu har de chansen att skrälla sig till kvartsfinal.
Det är inte mycket, men det är i alla fall bra mycket bättre än att åka hem och bli kanon på midsommar.