”Trivs jag jättebra här kanske jag skriver på”

Förre allsvenske skyttekungen Mathias Ranégie om att komma hem till Häcken, IFK Göteborg, framtiden, de lyckade och de mindre bra investeringarna

Michael Wagner

GÖTEBORG. Mathias Ranégie, 33, är tillbaka i Häcken igen efter en spretig fotbollsresa.

Men han vägrar att prata om det som början på slutet av karriären, trots nio månader utan matcher.

– Jag behöver bara få upp flåset lite. Nicka in mål kan jag fortfarande. Det är inget jag har tappat, säger han.

När det under söndagen spelas derby i Göteborg mellan IFK Göteborg och Häcken finns det ingen annan av spelarna som så som Hisingslagets nyförvärv har en lika intressant bakgrund i båda klubbarna.

Den lite släpiga, halvnonchalanta stilen som döljer en 33-åring med betydligt bättre koll på läget än vad många tror känns igen från tidigare möten med Ranégie i Göteborgsklubbarna och i landslagssammanhang.

Vilken är din bild av var IFK Göteborg och Häcken är i dag?

– Blåvitt kommer förmodligen alltid vara en större klubb än Häcken. Deras historia och fotbollskultur kommer alltid finnas med och gagna dem.

– Häcken har varit mer öppna med att plocka in spelare från fler kulturer och har lyckats med den mixen efter deras förutsättningar. Blåvitt har inte haft den filosofin. Det har varit mer svenskt eller skandinaviskt. Nu har Blåvitt börjat tänka om.

”Guldkorn i förorten”

– De har tagit en kille som jag spelade med i Lärje-Angered, Frankie (Boakye) som ungdomstränare. De har insett att det finns mycket talang och guldkorn i förorterna, och att det gäller att ta tag i dem, säger Ranégie när vi har slagit oss på en av bänkarna på grässluttningen ner mot Häckens träningsplan där Mikael Stahre avslutat en kort träning (”en hockeyvärmning” beskriver Stahre det) dagen före derbyt.

– Med tanke på hur mycket pengar Blåvitt lägger på sin ungdomsverksamhet så borde de få bättre utdelning. Häcken har alltid varit en klubb för alla. Men klubbarna har även haft olika typer av tränare, med olika syn på fotbollen.

Drogproblem och allmänt strul i sena tonåren gjorde att Ranégie hoppade av fotbollen, kom slumpmässigt tillbaka i lägre divisioner och värvades som 22-åring till IFK Göteborg inför säsongen 2007.

Var det kulturen hos IFK Göteborg som gjorde att det inte fungerade för dig sedan i Blåvitt?

– Jag var ung och dum också. Jag kom från en division två-klubb och innan dess hade jag spelat i femman. Jag var inte mogen för elitfotboll. De såg att jag hade en stor talang, men jag var lite strulig. Men det var det bästa som kunde hända att vi gick skilda vägar.

– Det hade aldrig kunnat gå bättre för mig i IFK Göteborg än det gjorde sedan i Häcken. Det var en billig chansning för Sonny (Karlsson, sportchef) då. Jag hade gjort likadant och också slagit till på mig, säger Ranégie och ler brett.

helskärm

Skyttekung 2011

2011 blev han allsvensk skyttekung, värvades dyrt av Malmö FF, som sålde honom ännu dyrare vidare till Udinese.

En resa som sedan tagit honom vidare till flera klubbar i England, ett äventyr i Kina och en säsong som utlånad i Djurgården under 2016.

I vintras återvände han till Udine för att spela ut det femåriga avtalet.

– Udinese är en proffsig klubb som tog hand om mig, men det blev inga matcher. Som semester men med träning. Det var inte helt värdelöst, men frustrerande att inte få spela. Jag hade problem med ett svullet knä, baksidan av låret. Jag kom aldrig in i det.

Varför blev det egentligen Häcken nu?

– Häcken behövde en anfallare, jag behövde spela. Jag hade inte ens bett om förfrågningar från allsvenskan, men Stahre ringde mig personligen och Sonny (Karlsson) kom till Stockholm (där Ranégie har en bostad och tioårige sonen Noah).

– Det handlar om att hjälpa Häcken komma till en bra placering under tre månaders tid. Samtidigt kan jag komma i fas med fotbollen igen.

Var står du formmässigt?

– Bollkontroll, avslut och de delarna ska inte vara något problem. Det är mer flåset, återhämtningen efter en löpning som jag behöver jobba med. Det som man tappar om man inte spelar matcher.

– Nicka in mål kan jag göra fortfarande. Det är inget jag har tappat.

Vad har du för ambition personligen?

– Jag tittar inte så mycket längre än det här med Häcken. Jag vill bidra och göra lite mål så får jag se vart det bär mig. Jag har ju inte spelat på ett tag. Jag hoppas komma in i det så fort som möjligt.

I väg på nytt äventyr?

– Jag vet att jag är bra om jag får till det, att jag fortfarande kan hålla en hög nivå. Det finns ingen anledning för mig just nu att prata om att sluta spela fotboll.

– Ambitionen är väl att göra en jävla bra höstsäsong och sedan dra utomlands igen. Trivs jag jättebra här så kanske jag skriver på för ett år ytterligare. Det är självklart att det är en skillnad i pengar var man spelar.

Har du tjänat tillräckligt?

– Jaaa…men vad är tillräckligt?

Om man är så kallat ekonomiskt oberoende, kanske.

– Det beror på hur man lever… Då får jag nog justera mina utgifter lite.

Ranégie ler brett igen.

– Jag har svårt att se att jag inte kommer göra något, inte kommer jobba på dagarna. Men, visst jag har pengar.

Vad unnar du dig?

– Jag har köpt lite dyra grejer genom åren. Bilar, bostäder. Men jag är färdig med klockorna. Jag har blivit äldre och klokare.

Vad kör du för bil?

– En Aston Martin. Den var dyr och tappar bara i värde…

Vilka inköp är du nöjd med?

– Jag har lägenhet i Stockholm och ett hus i Mexiko, i Tulum. Det är ett hus som jag har som kombinerat semesterboende och hyr ut. Det är en skitbra investering.

Vill bli ungdomstränare

– Jag har alltid tyckt att jag ska investera i något bra med mina pengar. Något som jag tycker är kul och som jag är intresserad av. Spanien är lite för tråkigt. Jag var i Mexiko och gillade det skarpt. Jag kollade upp det lite mer och det var en prisvärd investering i ett område dit det kommer mycket turister från USA bland annat. 

Vad gör du när du väl slutar spela fotboll?

– Det hade varit kul att få träna talangfulla ungdomar. Att få ge tillbaka lite. Jag har inget behov av att synas då. När min aktiva karriär är över så har jag haft min dos av fame, säger Mathias Ranégie.