Bank: Är Tunisien turneringens nya sagolag?
Alla turneringar behöver sina sagolag.
Det var Danmark nyss.
Lämnade de över rollen till Tunisien i dag?
Today I feel hygge.
Medan fotbollsvärlden planade ut efter att VM snuddat vid nio på Richterskalan lagom till lunch så fanns det läge att öppna VM igen, och utan invändningar. För andra gången på arton månader följer vi ett mästerskap som präglats av just det, av allt som är fel. Under EM handlade det om upplägget, om ryska skuggor, om klimatfrågan, om pandemiska efterskalv, och det blev uppenbart vad som behövdes:
En annan historia, romantik, något som gick att värmas av utan reservationer.
På alverdens udebaner: Danmark.
Kan de göra det igen?
Christian Eriksens hjärta stannade och startade igen, i Kasper Hjulmand fick ett cyniskt Europa en idealist, Simon Kjaer var allas lagkapten, Joakim Mæhle och Mikkel Damsgaard var ren och skär talang. Det gick att vända sig mot allt med EM, men det gick inte att värja sig mot Danmark. Och så har det varit sedan dess, med kölhalningen av Frankrike i Parken som klimax.
Jag minns vad Hjulmand sa efter Eriksen-traumat, att han citerade Johan Cruijff:
– Man kan inte spela fotboll om man är rädd.
Kan de göra det igen? Tja, jag vet inte vad de fick med sig till Qatar, men när de började spela så var det som ett lag som hade något att förlora. Hjulmand satsade på sina killar, oavsett form (Bundesligasensationen Jesper Lindstrøm på bänken, måltorkemannen Dolberg från start) och fick ett försiktigt lag i utbyte.
Tunisien? De har en förbundskapten (Jalel Kadri) som tränat 25 lag på 2000-talet, vilket väl borde betyda att han är duktig på det här med anpassning, och hans örnar gick inte in i VM. De flög. Ett högt stående 3-4-3, med aggressiv press från de tre längst fram och Aïssa Laidouni och Ellyes Skhiri upp i ryggen på Delaney/Højbjerg.
Läktartrycket var rött och vitt, men arabiskt, efter femtio sekunder glidtacklade Laïdoini Eriksen och firade som om han knockat Tyson i fjärde. Det befriande och modiga och viljestarka var tunisiskt, inte danskt. Just Laïdoni var roligast, han transpirerade testosteron som Johann Mühlegg 2002, och fick sitt lag med sig.
Det var så fascinerande, på så många sätt.
De har inga stjärnor
Tunisien var landet som försökte välta halva världen över ända alldeles nyss, det var där den arabiska våren startade och länge såg ut att leda till varaktig förändring. Nu vet vi: i somras folkomröstade man i princip oinskränkt makt till president Kais Saied. De unga flyr landet i tusental, de som är kvar står på fotbollsläktare (som i Marocko, som i Algeriet) och sjunger om en stulen framtid. Demokratitanken är satt på undantag. Ett tag såg det ut som om landslaget skulle sparkas ut från VM, eftersom idrottsministern blandade sig i fotbollsförbundets arbete. Men här är de – med en skandalomsusad, korruptionsanklagad förbundsordförande och en förbundskapten vars årslön motsvarar en tysk förbundskaptens veckolön.
De har inga stjärnor, de har ingen tydlig målskytt, de har ett anfall som leds av den gamle Värnamo-Elfsborgs-profilen Issam Jebali.
De stod mot VM:s poplag, och de slog inte ner blicken för en enda sekund.
Tysk-tunisiern Mohamed Dräger skavde krysset med ett skott efter tio minuter, Jebali pressade Kasper Schmeichel till en drömräddning med fingerspetsen precis före paus.
Och när de inte orkade längre? När Laïdoni slutade ånga aggressivitet? Då hade de fortfarande sin vanliga, kloka defensiv. Om de första dagarna av VM visat något så är det att det är väldigt trångt på innermittfältet, och att lag som vill vinna måste kunna hantera det. Spela tidigare bakom backlinjen, eller – som många försöker – gå runt på kanterna. Danmark blev låst, långsamt och hade svårt att bryta linjer.
Danmark blev bättre
Kasper Hjulmand har ägnat de senaste åren åt att visa hur skicklig han är på att förändra matchbilder, nu försökte han igen. Damsgaard (som knappt platsar på Brentfords träningar) kom in och gav dem mer horisontella linjer i spelbyggnaden, med djupledslöpningar som lät Eriksen hämta boll djupare.
Danmark blev bättre, de hittade andra ytor, blev rörligare och taktiskt flexibla, visade fler anfallssätt. Christian Eriksen fick skjuta från arton meter, Andreas Cornelius nickade i stolpen från en meter på hörnan som följde. Eriksen började få boll rättvänd i sista tredjedel, och mot slutet såg matchen ut som den gjorde i manus: Danmark dominerade, Tunisien slogs för att klara sig. Jadri gjorde allt rätt, när hans spelare inte orkade längre gled Tunisien över till fyrbackslinje, och hade hyfsad kontroll.
Hjulmands brödraband har fortfarande mångas sympatier i VM, men i matchen – VM:s bästa hittills – var det omöjligt att inte känna med Tunisien.
Det var de som var underdog, det var de som slet för varandra mot en starkare motståndare.
På stopptid wobblade Jesper Lindstrøm iväg ett distansskott, med sekunder kvar överlevde Tunisien en var-granskning, och när allt rött och vitt smält ihop hade vi inga mål alls.
Den arabiska våren kom och gick. Den arabiska vintern har börjat bra.
