Bank: Som vi kommer att hata dem...
LE HAVRE. Klart att vi älskar deras kultur, deras självklarhet, deras självupptagenhet.
USA kom till soccervärlden för att leda den.
Som vi kommer att hata dem när de vunnit.
Na, na, na, nanananana.
Förlåt en frankofil så mycket, men det är svårt att flanera genom Deauville utan att dumhumma de första takterna i Francis Lais Un homme et une femme (eller att höra de nostalgiska hjärtslagen i Pierre Barouhs À l’ombre de nous, lyssna så är ni halvt här!).
Det här är inte Nice, vänt mot all världens sololje-turism. Det här är Normandies bourgoisie, ett sömnigt vattenhål för en viss sorts elegant överklass. Tennisbanor och fontäner, kasinot, Dagen D-stränder och gator som döpts efter generaler och motståndsmän. Fonden till Claude Lelouchs ljuvliga jazz- och kärlekssaga ”En kvinna och en man”, som tog den franska filmens nya våg och knöt pastellfärgade snören om.
Verkligheten är bäst på cinemateket.
Det är hit som fotbolls-VM tagit oss, ett par dagar inför ett svenskt möte med helt andra färger och nyanser. Sverige ska möta USA i en match som handlar om… jag vet inte riktigt. Gruppspelet har kommit till det där läget när vi förväntas analysera slutspelsresor och räkna tredjeplatsrankningar.
Det finns, som bekant, bara tre sorters människor:
De som kan räkna – och de som inte kan räkna.
”Bäst i världen – och näst bäst”
Alldeles oavsett kan vi räkna med att vi åker till Le Havre för att se två lag som vill vinna. Sverige för att hitta en referensmatch, en prestation mot riktigt motstånd som kan lyfta dem in och vidare i turneringen – USA för att de är USA.
Oavsett om vi frågat Hedvig Lindahl, Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö, Magdalena Eriksson eller någon annan svenska om den amerikanska mentaliteten så har de landat i en blandning av sneda leenden och respekt. Å ena sidan beundrar de USA:s svansföring, pratar om att rensa ut jante-mentaliteten i Sverige och att våga tro på sig själv fullt ut. Å andra sidan är det så avlägset, nästan löjligt. Vi har hört allt förut, i en annan sorts filmer.
Om Deauville är Francis Lai och racerbilar från 1965 så är amerikansk soccer världens mest konkreta ramsa, den som USA gett världens läktare:
I. I believe. I believe that. I believe that. I believe that we will WIN.
– Vi har det bästa laget i världen, och även det näst bästa, sa backen Ali Krieger här.
Klart hon sa. Är man avbytare så är man världens bästa avbytare. Har man gjort 11–0-målet mot Thailand så firar man.
Jag följde flera av USA:s matcher under deras succé-VM i Brasilien för fem år sedan, det där laget som gick in till matcher med ett Abraham Lincoln-citat som credo (”Bästa sättet att förutspå din framtid är att forma den”), som tog med sig fans med sina stjärnbaner och sitt USA! USA!-mässande.
Trygga, säkra, medvetna
Jag älskade dem då, men det var ju för att de inte var bäst. För att de inte vann.
Soccer är Nike-kampanjer, sponsrade sport-bh:ar, straffvinster, soccer moms som politisk målgrupp. Det finns ett briljant satirkonto på twitter, usasoccerguy, som driver med amerikaners avsaknad av fotbollskultur. Årets Champions League-final summerade han så här:
Liver Pool is the Euro Soccer Cup world champions of the world after they take the three points against the Tottenham Whitespurs with a 2 to 0 W. A hend felony by some Soccer Chicken athlete saw the red uniforms stain the sheets real quick with a death strike from Elmo Salah.
Roligt är det, helt sant är det inte. USA fattar ofta vår fotbollskultur, de vill bara uppfinna en annan fotbollskultur i stället. Världens bästa.
När Kosovare Asllani säger att hon är den i landslaget som har mest amerikansk mentalitet så säger hon det som något positivt. När Hedvig Lindahl pratar om att rensa bort resterna av jantelagen i svensk fotboll så är det för att hon vill göra plats för starka personligheter.
Jag tror att de har rätt, på många sätt, men jag vet också att det i det här laget finns spelare som famlat sig fram i sina identiteter, som haft svårt att hantera att tidigt i sina karriärer få strålkastarljus på sig, på ett sätt som en amerikansk spelare (de trillar ner i attitydgrytan som barn) sällan har. Kosovare Asllani och Caroline Seger klev fram, sa roliga saker, och hade sedan problem med att hantera följderna.
Ett fotbollsliv senare står de här och är något annat: trygga, säkra, medvetna.
Nu ska de möta världens bästa och näst bästa fotbollslag i en match som mest bara avgör vilka som möter vilka i åttondelsfinalerna. Vi kommer att få se hur Sverige står sig, ett bra resultat skulle visa att det här är ett lag som kan ta sig någonstans i VM, att de har den sortens karaktär som krävs för att lyckas.
Laget de möter har det redan.
Men jag är inte säker på att jag vill leva i en fotbollsvärld där USA vinner allt.