Zlatan, vilken match

Simon Bank: Var det här det italienska derbyt, eller var det EM i repris?

De bjöd på dramatik, tokoffensiv och en magnifik svensk som la upp bollen på straffpunkten.

Var det här det italienska derbyt, eller var det EM i snabbrepris?

Inter-Juve, due a due.

Zlatan, vilken match.

Mitt emellan nattens svarta kravaller utanför San Siro och dagens svartvita dopningsdiskussioner kom en rensköljning av den italienska fotbollens alla bakterier.

Il Calcio i full blomning.

Ah, vad det här behövdes.

Scenen i Milano var ljuvlig, med mer endorfin och adrenalin än kreatin. Derby d"Italia, matchen mellan de enda klubbar som aldrig flyttats ner ur Serie A, är alltid speciell men ibland gäller den mer än bara mycket.

I går gällde den mest Inter.

Roberto Mancini, Serie A:s egen Mister X, vet att det är skillnad på att vinna och att inte förlora. Efter tio oavgjorda matcher av tolv hängde hans välbefinnande på en skör, blåsvart tråd i går kväll.

Då satsade han på - Sinisa Mihajlovic.

Herregud.

Mihajlovic är den italienska fotbollens svar på Ola Kimrin. Han är bara med för att lubba runt och skjuta på stillaliggande boll lite då och då. Det är han fenomenal på. Saker som rör sig är han sämre på.

Uttagningen, och situationen, gav matchen sin karaktär. Inter spelade väldigt lågt med sin backlinje, för att inte utsätta mittförsvaret för risken att behöva spela felvänd. Juventus, å sin sida, tog avslut från 30 meter för att hela tiden befinna sig på rätt sida med alla mittfältare.

Upplagt för låsta positioner, pokerspel, 0-0, tråk-Juve-dödar-allt-fotboll?

Nej, det fanns för mycket talang på planen för det. För mycket Adriano. Och för mycket Zlatan Ibrahimovic.

Alltid godkänd, men...

Ni som följt Zlatan i höst vet att han pendlat mellan att vara blek och gedigen. Alltid godkänd, sällan formidabel.

I går kväll, i sin största match hittills, lyfte han till en helt annan nivå. Som stora spelare gör.

Zlatan var magnifik.

Undantaget huvudspelet (som är alldeles för dåligt för en så stor kille) gjorde han precis allt rätt. Inte på något excentriskt sätt, han bara rörde sig där han skulle röra sig och gjorde det han skulle göra. Bollmottagningar, dribblingar, avslut. Rubbet.

Det var en glädje, den största, bland många den här pulserande, passionerade kvällen på San Siro.

Med Zlatan som tuff brottningsmotståndare sjönk Inters backlinje, vilket gjorde att Juve fick en given måltavla: Utrymmet framför backlinjen.

Det tog en halvlek, sedan var de kvicka nog för att hitta den.

Straffspöket är borta

Camoranesi stack in bollen, Nedved sköt, Zalayeta hade inte en aning om hur, men plötsligt hade han gjort mål.

Juventus kunde inte önskat sig en bättre matchbild.

De fick dessutom 2-0.

Om Zlatan Ibrahimovic inte var excentrisk så fick han vara excorsistisk (jag fick också läsa det ordet två gånger).

155 dagar efter missen i Faro gjorde han upp med straffspöket.

2-0. Matchen avgjord, slut och död"

"och återuppstånden.

Juventus tappar inte sådana här ledningar med tio minuter kvar. Jag menar, vi pratar om ett lag som är så säkert att till och med spelarnas fruar skulle vinna Champions League-matcher med 1-0.

Man kan lita på Juve. Det ligger i deras natur.

Problemet är att lika mycket som man kan lita på Juve, lika lite kan man lita på Inter. Fyra gånger i höst har ett lag i Serie A tappat en tvåmålsledning - alla gånger har Inter varit inblandat.

Liggande på rygg tvekade inte Mancini längre, han bytte om från blåställ till Armani-kostym.

Med Oba Martins, Vieri, Adriano och Recoba på topp och 4-2-4 var det rena rama Full Pull, som de säger i traktorpullingbranschen.

Jag förstår mig inte på detta Inter.

Ärligt talat - i en värld av flygplan, trådlöst internet och Sulzeer Jeremiah Campbell och andra saker jag omöjligt kan begripa så finns det en sak som intagit en särställning:

Inter.

Inter vinner aldrig...

År efter år är de potentiella mästare i augusti, och i år har de förstärkt med en diplomerad terrier (Davids) och en som jag hyllat i åratal (Cambiasso) för att balansera laget. Man kan invända att det fattas en del i backlinjen, men offensiven är bredare och vassare än Anderna.

Ändå vinner de aldrig.

De hade kunnat göra det i går, den sista anstormningen var vackert galen, som en kombination av Brasilien modell

-58 och Nantes modell -95.

Den gamle Bobo Vieri var tillbaka, och Inter hade (om de nu höll på med sådant) kunnat få en straff när Thuram välte över Adriano.

Men så ser inte den blåsvarta världen ut, inte i år och inte på länge.

Mister X och hans pojkar får vackert se på när Milan och Juventus gör upp om Scudetton.

Zlatan, vilken kamp det kommer att bli.

Simon Bank