Dags att dela ut den 60:e Guldbollen

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-07

Gunnar Gren var den förste, året var 1946.

Henrik Larsson den senaste, ifjol.

59 år i rad har Guldbollen delats ut, Sportbladets och Svenska Fotbollförbundets årliga pris till Sveriges bäste fotbollsspelare, och nästa måndag – på Hovet och direkt i TV4 – koras den 60:e i raden.

Samtidigt utses tidernas störste Guldbollen-vinnare. Inte av någon expertjury utan framröstad av Sportbladets läsare.

Guldbollen Lasse Sandlin med den troffén som delas ut nästa måndag.

Rösta och vinn, alltså – och mer om denna procedur och de fina priserna kan du läsa i annonsen härintill!

Om de åtta utvalda kandidaterna kan man naturligtvis ha åsikter, och jag kan avslöja att inte ens vi i juryn, som valde ut de åtta, var överens.

Så hur ska vi då kunna kräva att alla andra ska hålla med om just denna oktett...

Det går naturligtvis inte, men nu är det som det är: dessa åtta att välja bland. Andra göre sig icke besvär.

Svensk fotbollshistoria

59 år med Guldbollen innebär annars en fantastisk kavalkad av svensk fotbollshistoria. Totalt handlar det om 52 olika vinnare, eftersom sju av dom har belönats dubbelt med Guldbollen.

Förutom de fyra dubbelvinnare som finns med i omröstningen har även Bosse Larsson (1965+73), Ronnie Hellström (1971+78) och Glenn Hysén (1983+88) belönats två gånger – och jag kan förstå dom som saknar Bosse (den förste som fick Guldbollen både som forward och mittfältare), Ronnie (den ende målvakt som belönats dubbelt) och Glenn (hjälten från Wembley).

Normal fördelning

Fördelningen mellan de 59 Guldbollen-vinnarna är – för att använda moderna fotbollsbegrepp – faktiskt normal: sju målvakter, 19 backar, 21 mittfältare och tolv anfallare.

I princip fem lag med någon avbytare, och jag minns, när jag efter exakt 55 utdelade pris faktiskt lyckades bilda fem hela lag – om än med vissa lustiga resultat.

Som att Glenn Hysén spelade mittback bredvid sig själv och som att Magnus Hedman, den med fötterna förmodligen mest tekniske av målvakterna, fick spela ute. Som mittback hade jag tänkt mig, men det gick Magnus inte med på:

– Nädu, jag kan bara nicka åt ett håll. Mittfältare till höger hade jag varit. En bra sådan. Div II-klass...

Så fick det bli med målvakt Hedman, en år 2000 inte särskilt oväntad vinnare.

Att Gunnar Gren blev 1946 års vinnare var däremot överraskande.

Ja, inte att just Gren fick Guldbollen utan att Svenska Fotbollförbundet gjorde ett undantag från sin heliga princip att inte tillåta individuella priser.

Andra tongångar 1946

För 59 år sedan var allsvenskan sedan länge avslutad och årets sista landskamp hade spelats för över en månad sedan, när nyheten om priset toppade Stockholms-Tidningens sportsidor måndag den 11 november 1946.

I artikeln betonas att ”fotboll är och skall vara ett lagspel”, och dagen därpå uttalade sig ordföranden i förbundets VU, fabrikör Hilding Hallgren:

– Vi i fotbollsförbundet har alltid och kommer alltid att hålla hårt på vår princip att ej tillåta individuella pris till spelarna.

– När vi först delgavs Stockholms-Tidningens förslag ställde jag mig personligen tveksam. Liknande projekt har vi konsekvent avslagit. När vi fick del av detaljerna kom saken emllertid i ett annat läge. I bestämmelserna för priset trycks det särskilt på att det är den för LAGET nyttigaste spelaren som skall ihågkommas.

Bara så att ni vet statuterna...

FOTNOT:

Stockholms-Tidningen delade ut Guldbollen 1946–65. Men sedan LO:s landssekretariat i december 1965 beslutat lägga ned Stocken tog Aftonbladet, med samma ägare och i samma hus på Vattugatan i Klarakvarteren, över priset 1966.

Lasse Sandlin

Följ ämnen i artikeln