Simon Bank: Så kan man lyfta en hel höst
KONYA. Organisationen, tryggheten och ordningen finns, men i ett helt år har Sverige letat efter svaret på frågan om vem som ska göra mål.
Får man ringa en kompis?
I så fall: Då kan ju alltid Andreas Granqvist kliva fram, skicka in en straff och lyfta en hel höst.
Tvåmiljonersstaden Konya på ett par timmar?
Det är inte Istanbul, men det kan vara en promenad till Mevlana-moskén, bilden av två unga män som tvättar fötterna utanför i varsin fotbollströja (Galatasaray och Fener), människor som är på väg någonstans tillsammans, böneutropen före lunch, skållhett té med för mycket socker från den där sortens typiska brickor med handtag över, en varm simit-kringla på torget.
Turkiet snabbspolat, bara en sak som fattas.
Jo: fotboll.
Försökte spela anfallsfotboll
Stäng av alla politiska konnotationer – och det är svårt att inte älska det. Kylan rullade ner från Taurusbergen, Konyaspors nybyggda station hade bytt färg från grönt till rött, och därinne kokade det en halvtimme före avspark. Och det finns inte många ställen som det kokar likadant på som här. Dansande halvmånar och stjärnor i en mörksvart kväll, växelsång mellan sektionerna, Ceddin Deden som dånar i betongen:
– Türk mileti, Türk mileti. Den turkiska nationen, den turkiska nationen. Rader om patriotism och att förstöra och vanhedra fienden.
Och fienderna, det var ett gult lag som försöker hitta ett sätt att spela anfallsfotboll.
Ändrade om rejält i laget
Janne Andersson testade med Viktor Claesson bredvid Marcus Berg nu, med Martin Olsson till vänster på mittfältet och Jakob Johansson tillbaka i startelvan nästan prick på dagen efter att han drog korsbandet på San Siro.
Turkiet behövde, vad var det, fem minuter för att dra båda sina blankaste vapen. Cengiz Ünder vandrade in från sin högerkant och testade Roma-polaren Robin Olsen med ett skott, Hakan Calhanoglu kom in från andra hållet och sköt över. Det är så Turkiet spelar, med vändningar från kant till kant och två yttrar som flyter inåt och hotar.
Oh, Türkiye.
Det var jobbigt i en kvart eller så, sedan började Sverige hitta formen, eller åtminstone en form. Victor Nilsson Lindelöf lyckades äntligen ta med sig boll fram utan att tappa den, de satte ihop små passningstrianglar djupt för att locka upp turkarna, och då öppnade sig andra alternativ. Martin Olsson erbjöd en hel del, Jakob Johansson (hög, antar jag, efter beskedet att FC Trollhättan kvalat upp till division I) var alldeles utmärkt som bollplank och duellspelare bredvid Albin Ekdal.
Fick chans i ”MFF-läge”
Men det gav väl inte så mycket. Ett par distansskott, ett frisparksläge i MFF-position som Sebastian Larsson sköt i muren, en bjudning från Sinan Bolat i Turkiets mål, ett knippe hörnor.
Men det såg okej ut, det gjorde verkligen det.
Problemen? De gamla vanliga. Marcus Berg har svårt att låsa fast boll när han får kämpa i luftspelet, och Viktor Claesson såg ut att sakna den där kantplatsen som gjorde honom till Sveriges bästa offensiva vapen i VM. Han försvann.
Janne Andersson kan ju inte trolla, han har gjort det han är bäst på – ordnat en struktur, satt en defensiv form, försökt hitta sätt att ta sig framåt på. Det är oerhört imponerande. Men framåt har han det han har, och Claesson såg inte ut att vara ett gordiskt hugg över några som helst knutar.
Men han hade i alla fall sitt block i backlinj… nähä, inte det.
När laget kom ut efter paus var det utan krasslige guldbollenmannen Victor Nilsson Lindelöf, med Filip Helander istället. Och med den trygghetsförlusten blev Sverige modigare. Högre press, tuffare överflyttningar av Olsson och Larsson, mer tryck på Turkiet. Det gav resultat, kortare avstånd till målet när Sverige vann boll, fler möjligheter, Claesson med boll på kanten.
Det här var ingen lätt uppgift, det här var ingen dålig match – tvärtom, verkligen tvärtom – men det var ju heller inte goda dagsverken som vi kom hit för.
Sverige sölade bort en trepoängare till Turkiet på Friends Arena, de hade kommit hit för att ta den tillbaka, det var det som krävdes för att blåsa liv i Nations League-hybriden. 30 miljoner på spel, seedningsklassning, ett slutspel, en hemmamatch mot Ryssland att sätta fyr på.
Och det är svårt att vinna fotbollsmatcher utan att göra mål.
Turkiet vaskade fram ett par okej målchanser, en riktigt solklar när Calhanoglu pressade Olsen till en superräddning, Ünder testade en gång till, och på andra sidan stod det Sverige vi lärt känna 2018. Duktigt, välmöblerat, bekant och utan spets. Vi satt här, beredda att rapportera hem om att Jakob Johansson är tillbaka (med Pirlo-passningar och allt), att Martin Olsson-lösningen gav en hel del, att Filip Helander gjorde vad han skulle och att Robin Olsen och Andreas Granqvist håller en löjligt hög internationell klass.
Vi skulle skriva att det är viktigt med mål i fotboll. Och hur skulle vi kunna göra mål?
Marcus Berg hade börjat tänka och välja fel alternativ, Viktor Claesson fick spela felvänt, det fattades fysisk tyngd till att avsluta inläggen med.
Men hur var det nu de gjorde i VM?
Straffar ger oss alltid chansen
Albin Ekdal stack in bollen till Sebastian Larsson, som lämnade den till Berg – som tackade och tog emot när Okay Yokuslu klumptacklade honom i ryggen. Straff, Granqvist, 1–0 säkert som amen i Välluvs kyrka.
Jag vet inte om vi börjat ta det för givet, men det här laget bygger fortfarande på en grangrund. Det är Granqvist som styr backlinjen, det är Granqvist som vinner dueller, det är Granqvist som rensar när det ska rensas, och om det kniper i Konya så är det sanslöst nog Andreas Granqvist från Helsingborgs IF som tar ansvaret på axlarna och rider hem med tre poäng till Solna.
Sverige har kanske inget anfallsvapen att skrämmas med, men de har vunnit i Turkiet och de ska spela för gruppsegern mot Ryssland på tisdag.
Om det låser sig så får väl Andreas Granqvist älga in med bollen då också.