Krävs för att Sverige ska ta nästa steg

MOSKVA. Lördagsfest, söndagsbaksmälla, och sedan kommer det alltid en måndag.

Om Sverige kunde nå så här långt med sådana här spelare – hur långt kan de då inte nå med ännu bättre spelare?

Vi kan väl testa.

Sveriges buss hade redan lämnat arenan, kvällen hade övergått i natt och vi satt kvar i ett allt ödsligare presscenter i rymdstaden Samara. 

Landslaget hade åkt ut, hundra tv-apparater började slockna efter Rysslands strafförlust, de sista journalisterna var på väg att packa ihop efter Samaras sista VM-fest någonsin, när någon av alla volontärer slog på högtalarsystemet och satte på the Doors: 

– This is the end, beautiful friend. This is the end, my only friend, the end.

Svart, rysk humor. Så överlever man en mörk förlust till.

Förlorade en rimlig match

VM fortsätter nu, fotbollslivet också. Man måste bara samla tankarna först. Jag tog en lunchpromenad i vackra Sokolniki-parken i Moskva, läste tidningar, gick igenom Englands-matchen i huvudet en vända till. Och en vända till.

Och ingenting ändrades.

Sverige förlorade fortfarande en rimlig match, helt i linje med hur de spelat tidigare under VM. Med samma strategi, utan exceptionella underprestationer eller överprestationer. Det var en av deras mest kontrollerade matcher, och kanske den där det första målet var allra viktigast. Bra försvarsspel, generellt, kollektivt men begränsat anfallsspel.

0–2 mot en individuellt överlägsen motståndare som gjorde vad vi kunde förvänta oss av dem. Logik.

Sverige har åkt hem, spelarna ska gå i landslagspension eller på semester, Janne Andersson ska åka hem till radhuset på Lidingö, hålla en sista presskonferens innan han får njuta av ensamheten och tystnaden en stund.

Vad tog de med sig härifrån? Vad har svensk fotboll fått ut av en sensationell VM-sommar?

Hundra miljoner på banken, som de kan investera i att utveckla svensk fotboll. En medvind och ett förtroende att förvalta för landslaget.

Mest av allt: En grund att bygga på.

En klar karta för framtiden

VM var ett steg tillbaka, två steg framåt. En renässans för tydligheten och kollektivismen, men absolut ingen slutprodukt. Och lika lite som Sverige var färdigt och fläckfritt när Zlatan Ibrahimovic cykelsparkade från 30 meter så är det här skolade, välorganiserade brödrabandet en klar karta för framtiden.

Grundfrågorna på lång sikt handlar, som det alltid gör, om hur Sverige ska spela och vilka som ska göra det. Vad Janne Andersson, Peter Wettergren och deras sympatiska spelargrupp visat är att vi inte behöver skämmas över allt det vi lärt oss de senaste 40 åren, ett inympat 4-4-2 med lojala, välskolade, fysiskt starka fotbollsspelare och ett stringent ledarskap.

Sveriges spetsegenskap finns där, och den kan bevisligen räcka ända till en kvartsfinal i VM, även om lagets skyttekung inte gör mål och lagets störste kreatör inte glider över den höga ribba han lagt för sig själv.

Alla ville krama om Zlatan efter målen mot Danmark i playoff-matchen till EM 2015.

Det är basen, grunden, det vi har att bygga på.

Och sen?

Zlatan Ibrahimovic, förstås.

Skojar. Lite.

Jag har alla förståelse för alla er som reflexmässigt vill kasta ifrån er tidningen, iPaden, telefonen eller datorn nu (undvik det), men häng kvar.

Sett till de senaste tio års svensk landslagsfotboll så tycker jag att det finns några få referensmatcher som sticker ut som ritningar, och de spelades faktiskt varken på rysk mark eller på San Siro. De spelades när Erik Hamrén och hans lag kvalade in till EM mot Danmark.

Då kombinerade Sverige allt

Det var då de lyckades kombinera allt. De hade grundorganisationen, de hade kollektivet, och de hade den extrema spets som hette Ibrahimovic. Det fanns något frustrerande i de där matcherna, i sättet som Zlatan samtidigt var en lagarbetande grovarbetare och en unik anfallskraft. Hur han fullkomligt bar laget i de där matcherna, eftersom han var tvungen att göra det. Jag tänkte: Varför är det inte alltid så här?

Kanske handlade det om ledarskap, men det berodde säkert också på att det var omöjligt att gräva ner den arbetsinsatsen i varje match.

Men det är det vi har att hoppas på – att bibehålla allt det här som det här landslaget gett lektioner i, men samtidigt utbilda och öppna dörren för spelare med unika kvalitéer. Inte som Ibrahimovic, förstås, för det får vi aldrig igen. Men något annat än nu.

2018 är vår inhemska fotboll satt i rörelse. Taktiskt är mångfalden större än den någonsin varit, logistiskt är möjligheterna att utbilda individuellt skickliga spelare också bättre än någonsin. Vi har fått upp en U21-generation med en extrem ambitionsnivå och en vana vid att vinna både matcher och turneringar.

Om Sverige ska bli ännu bättre krävs undantagsspelare, men det landslaget gjort under Janne Andersson är att påminna om att vi inte ska slarva bort grunden mitt i allt prat om bollinnehavsfotboll och individfokus, att visa hur viktigt det är med tryggt ledarskap och hur långt en enkel spelmodell räcker, särskilt i den tidspressade landslagsfotbollen. 

VM fick kanske ett trist slut, men det var en bra början.

Och det är verkligen inte så illa.