De fyra stora: ”Inte alltid varit överens”
Fischer, Schelin, Seger och Lindahl laddar för ett sista (?) mästerskap tillsammans
Uppdaterad 2017-07-27 | Publicerad 2017-07-17
I över ett decennium har de mästerskapsladdat tillsammans på den här nivån – men den här gången kan vara den sista.
Vilka har inte alltid dragit jämt? Vem siktar redan mot OS i Tokyo? Och varför har just Lotta Schelin, Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Nilla Fischer etsat sig fast i landslaget?
– Första gången vi spelade ihop gick det åt skogen totalt. Vi kanske började så himla dåligt att vi bara kände att vi behöver fortsätta tills det känns bättre, säger Lindahl.
När man följer landslaget på nära håll som journalist är en sak säker. Intervjuar du Nilla Fischer kommer alltid (nåja) Caroline Seger och avbryter med en fråga – eller vice versa.
– Kortet, har jag det?
– Jag tror jag har det i väskan i bussen.
– Tar du med min lilla väska? Jag har den här. Jag kommer till bussen snart, svarar Nilla i den portugisiska vårsolen när Seger kommer fram och hojtar om hotellnyckeln.
– Hallå Nilla!, haffar Seger sin rumskompis när hon kommer förbi i ett intervjurum i Göteborg.
– Jag har fått en fråga här. Hjälp mig!
”Svårt att veta när det är dags”
Tillsammans med Lotta Schelin och Hedvig Lindahl har Nilla Fischer och Caroline Seger spelat mästerskapsmatcher tillsammans i ett och ett halvt decennium.
Först på ungdomsnivå, sedan i A-landslaget. Sedan VM 2007 har spelarna varit en återkommande kvartett i de stora mästerskapen.
Samtidigt som Lilie Persson och Pia Sundhage gör sin sista resa som förbundskaptener för Sverige är det möjligt att de här spelarna gör detsamma – i alla fall som kvartett.
– Det är svårt att veta när det är dags att lämna över. Landslaget har varit väldigt roligt på sistone och hur det går i EM blir säkert avgörande. Det kan ju bli en nytändning också när det kommer in nya tränare. Så länge motivationen finns kommer ni nog att få dras med mig, säger Caroline Seger.
Fått samma fråga
Inför årets EM har Schelin, Fischer, Seger och Lindahl pepprats med frågan om när de ska sluta. Efter OS berättade Hedvig Lindahl att hon skulle ha slutat om det blev guld (något hon nu i senare intervjuer sagt var något hon sa när hon var trött) vilket gjort att frågorna om slutet blivit fler.
Ingen av de vet redan nu hur det blir. De vill i alla fall inte berätta det. Lindahl menar att det bara handlar om att göra det bästa av det här mästerskapet.
– Vi kanske ska göra det som om det vore vårt sista i alla fall. Det kommer ju en ny förbundskapten så oavsett är det en era som är över. Någon typ av avslut blir det ju även om det är samma spelare i höst och även om det blir ett mästerskap till för att vi fortfarande är så bra.
Nilla Fischer är kapten i tyska ligasegraren Wolfsburg och ser inte slutet i landslaget.
– Nej absolut inte. Sedan kanske jag hade slutat om vi hade tagit det (OS-guldet) och känt att det inte hade kunnat bli bättre men det tror jag inte. FEM ÅR TILL!!, utbrister mittbacken och garvar.
Även Caroline Seger har fått indikationer på att Fischer har planer på att köra på flera år framöver.
– När hon sa till mig att hon tänker sig Tokyo (2020) tänkte jag bara 'va fan?’. Vi är nog väldigt olika var vi är i våra huvuden och när man ska sluta och inte. Jag tror inte någon av oss tänker ’nu gör vi det här tillsammans’, utan vi kör var för sig och ser hur länge vi håller. Fischer är den som alltid klagar mest på hur kroppen känns och att hon är trött och ändå vill hon fortsätta. Vi får se, Fischer blir äldre än Sjögran kanske, haha.
Men så länge håller du inte på?
– Fotbollen är så mycket tuffare i dag än vad det kanske var på Sjögrans tid och jag har svårt att se att man skulle hålla så länge på hög nivå.
”OS speciellt”
Lotta Schelin är den enda av de fyra som flyttat hem till Sverige och allsvenskan. Hon har ett kontrakt med Rosengård som går ut innan nästa mästerskap. För henne blir det känslosamt att prata om slutet.
Att ha hållit en så hög lägstanivå så länge och att ha gjort det i hop är något Sveriges främsta målskytt genom tiderna värdesätter högt.
– Man tar det lite för givet att vi träffas varje månad och så. Men sen när det inte är så längre kommer det nog att kännas väldigt speciellt. Sedan har har det funnits något stort i att ta sig långt i mästerskap och att göra det ihop. Därför tror jag att just OS var väldigt speciellt för oss alla. Även om man skulle ha velat ha en annan utgång är det fortfarande en mästerskapsfinal som jag drömt om att få köra med dem. Det känns väldigt bra att få veta att vi åtminstone fått göra det ihop.
De har hunnit bli 32-34 år gamla och med åren har de fått en slags ömsesidig respekt för varandras kunnande. Ett samarbete och en tillit som blivit en bra grund att stå på.
Lindahl tror att resten av laget ser dem som stabila stöttepelare som förmedlar ett lugnt till de andra.
– Om vi gamla gnetar orkar dra ett varv till och hålla energin uppe och fortsätter att samarbeta på ett bra sätt så tror jag att det finns en trygghet att komma in som ung spelare och bara göra sin grej.
Caroline Seger tycker att det innebär en stor trygghet att veta att de andra veteranerna finns där om hon själv inte orkar.
– Finns det något problem så har man så många fler ögon än bara sina egna. Det känns som att vi drar lasset tillsammans och har gjort det mycket mer på senare år.
Inte alltid kommit överens
Just Seger och Lindahl har inte alltid dragit jämt i landslaget. Det har varit många gånger de inte tyckt och tänkt samma. Men med åren har även det förändrats.
– Det är framför allt jag som har fått större förståelse och acceptans för vem hon är som person och spelare och jag har faktiskt också en större beundran för vad mycket hon tacklat som inte varit lätt för henne, säger Seger.
Hon utvecklar:
– Man kan inte inte har sett fotboll likadant och inte varit överens. Men vi behöver varandra och det har vi förstått. Hon är en fantastiskt skicklig målvakt som har så mycket att bidra med både på och utanför plan. Man måste ge såna människor utrymme också att växa i sin roll.
Har du varit dålig på det?
– Ja, men det tycker jag. Det är lätt att bara se till sig själv och alltid på mitt sätt, men det är inte alltid rätt. Man måste ge andra människor utrymme också.
Hedvig Lindahls bild är densamma.
– Jag har inte alltid samarbetat bäst med Seger. Jag tror att vi nog är lika envisa, och ibland har man inte förstått bättre. Men nu är vi kloka nog att förstå att båda två, eller kanske alla fyra är jäkligt viktiga. Nu när vi är äldst är det viktigt att vi inte gnabbar internt utan att det funkar bra. Vissa saker har man släppt och andra saker kan man lyfta för att man får mer utrymme. Det har hamnat på en bra nivå.
Och när det väl brinner till på planen i dag vet båda två exakt var de har varandra.
– Då har hon och jag ögonkontakt. Eftersom hon är på mitten och jag längst bak så kan jag se lite taktiska grejer. Så får vi bara några få sekunder så kan jag "Seger ändra på det här” eller tvärtom kanske. Samarbetet funkar jättebra nu tycker jag.
”Skrattade över vår oförmåga”
Men varför är det just den här kvartetten bitit sig fast i den absoluta toppen, och hunnit med mängder av mästerskap, och både EM-brons och fjolårets OS-silver?
Vill man hårdra det ordentligt kan man hitta svaret i ett mästerskap, för flickor födda 1983 eller senare, 15 år bakåt i tiden.
I Sveriges lag i F19-EM i Skåne våren 2002 spelade såväl Hedvig, Lotta och Nilla, och landslaget fick lämna turneringen redan efter gruppspel efter tre matcher utan ett enda mål.
Dåvarande förbundskapten Anna Signeuls kommentarer till förbundets hemsida efteråt är minst sagt av klarspråkskaraktär.
– Det var nästan löjligt när till och med på den tyska bänken skrattade man över vår oförmåga att göra mål. Jag har aldrig haft så många forwards i en landslagstrupp som nu, och därför är det minst sagt ironiskt att vi på tre matcher inte gjort ett enda mål. De här tjejerna kommer så klart aldrig att glömma besvikelsen och kanske är det en erfarenhet som får något gott med sig inför framtiden. Inte ens vuxna klarar ofta att vända negativa trender som den när vi förlorade mot Spanien i slutsekunden. Det satt nog kvar längre än någon velat erkänna, sa hon.
”Gick åt skogen totalt”
Signeul kanske hade rätt. Hedvig Lindahl minns. På frågan om varför hon och de andra i kvartetten har kunnat vara kvar så länge återkommer hon till den prestationen.
– Men första gången vi (tre) spelade ihop var i F19-EM i Sverige och då gick det åt skogen totalt. Vi kanske började så himla dåligt att vi bara kände att vi behöver fortsätta tills det känns bättre. Nej jag vet inte… Eller så är vi kanske bara väldigt passionerade. Det är alltid några som ska vara kvar längst och hänga i.