Bank: Blommar träd på plastgräs?
Kan stukade spelare bli ett bra lag? Kan Sverige öppna försvarsmurar utan Viktor Claesson? Står hästen kvar?
I morgon åker landslaget till Färöarna, av alla frågor sticker en ut:
Blommar träd på plastgräs?
Jag har sett landslaget träna i snödrivor i Chisinau, i ökenhetta i Skopje, i lerpölar i Craiova och på tusen platser jag glömt namnet på.
Nu har jag sett dem träna hemma hos mig också.
I fem år eller så har jag åkt ut till Djursholms konstgräs för fotbollsträningar som handlar om att skrika på passningar från Tolga (de kommer inte), överlappa Gåvan eller försöka sätta inlägg på Morgårdens panna. Så kommer en septembertisdag när solen steker och Emil Forsberg skickar upp volleyskott i nättaket i vår målbur, Jimmy Durmaz viftar till ledarna för att få byta sina långbyxor mot shorts och halva laget lindar fötter och vader med ispåsar efter träningen.
Det känns lite märkligt, lite fint.
Spelare brukar prata om hur skönt det är att komma hem till landslagssamlingarna, det handlar kanske inte bara om att man kan köpa Ahlgrens bilar i hotellkiosken, promenera i Humlegården eller att det finns svenskt kaffe till frukost. Landslaget kan också vara ett feelgoodläger där även fotbollen känns hemtam och trygg, där man landar i system och automatik och får chansen att göra ett fotbollsjobb man känner igen.
Viktigare än på väldigt länge
Nu står jag här med känslan att allt det där är viktigare än på väldigt länge. Janne Andersson har erkänt att läget är det rörigaste han varit med om, han saknar sina skadade spelare, han står här med sina stukade och petade spelare, och han ska leda dem i två matcher på 72 timmar, med en vindpinad flygresa i mitten.
Först: Färöarna.
Senast Sverige var på Tórsvøllur-stadion stod en brun häst med vit teckning över mulen och tittade på matchen. Det frasade i konstgräset, Mathias Ranégie spelade från start, en hemmaspelare från norska tredjedivisionen gjorde 1–0 innan Alexander Kacaniklic och Zlatan Ibrahimovic räddade livet på Erik Hamrén. ”Stackars hästjävel” skrev jag efteråt. Jag tror inte att hen kommer den här gången.
Det man kan konstatera var att det där mötet, för sju år sedan, kom mitt i Erik Hamréns psykedeliska Sgt Pepper-fas (ett par dagar senare hämtade de in 0–4 till 4–4 mot Tyskland i Berlin). Janne Andersson har alltid varit mer av en A Hard Day’s Night-tränare, han kommer att klara sig den här gången också, med lite hjälp från sina vänner (jag ska sluta nu).
De konservativa vann valet på Färöarna i helgen, vi ska inte förvänta oss några revolutioner när Sverige kommer dit heller. Det vi kan hoppas på är ett anfallsspel som, utan Viktor Claesson, klarar av att haka i allt det där som lovade så mycket förra året.
Robin Quaisons fina sista tredjedels-arbete, Alexander Isaks kreativitet runt straffområdet och Marcus Bergs…
Ja, Marcus Bergs någonting.
Den fotbollsblinda populismen har dömt ut honom i en halv evighet nu, eftersom han inte gjort några mål. Den hade fel då, han behöver faktiskt visa att de har fel nu också.
Extremsvag så här långt
Berg har, om jag räknar snabbt och slarvigt, bara gjort ett par mål på den här sidan nyår. En utebliven försäsong har gjort att han haft lite svårt att ställa om till Krasnodars spelsätt – ett där han mer ska fungera som renodlad nia, mindre i sin normala rörliga forwardsroll – och nu kommer han hem till landslaget utan att ha klubbmedvind i ryggen. I Ryssland blev det rubriker när den förre landslagsmittfältaren och Krasnodarspelaren (nuvarande förbundstränaren) Vladimir Bystrov skojade om att ett trä skulle göra mer nytta på planen än svensken. Att han varit bra defensivt räcker liksom inte när all offensiv statistik, både kring avslut och passningsspel, varit extremsvag så här långt.
– Jag känner mig trygg i mig själv, säger Berg om det.
Färöarna borta är ett utmärkt tillfälle att övertyga alla andra om att den känslan är motiverad. Marcus Berg gjorde en monsterinsats mot Norge på Ullevål, i Torshavn kommer han att möta ett begränsat motstånd som tränger ihop sig centralt och hoppas kunna försvara bort alla bollar som dimper ner i och runt straffområdet.
Både Berg och landslaget skulle må bra om han kunde visa att han fortfarande vet hur man gör mål ändå.
Inte för att imponera på en färöisk häst, utan för att visa att Sverige har ett anfall som kan skrämma Norge.