Linda Sembrant: ”Som att benen slås undan på en”
Uppdaterad 2022-03-01 | Publicerad 2022-02-22
FARO. Förra sommaren, när Linda Sembrant inte kunde gå, hade hon en enda sak i huvudet.
Om exakt ett år skulle hon spela i ett mästerskap – även om det tog ett tag att nå den insikten.
– Första veckan var verkligen helt fruktansvärd, säger mittbacken om knäskadan som stoppade spel i OS.
Det är nästan så att det märks att Linda Sembrant nyligen har gått igenom en tuff period i livet.
Den som lyckas komma tillbaka efter en allvarlig skada är alltid lite mer taggad än övriga, lite tacksammare över att få sitta på en solig terrass i Algarve och representera landslaget.
Tanken är att mittbacken ska träna vid sidan om och som en försiktighetsåtgärd inte delta i matcherna i cupen. Det om något vittnar om hennes status.
– Det var kaos. Första veckan var helt kaos, svarar Sembrant uppriktigt på frågan om hur det kändes när det stod klart att knäet behövde opereras i maj förra året.
– Som att benen bara slås undan på en. Dessutom hände det ju precis innan OS, så första veckan var verkligen helt fruktansvärd.
Att acceptera situationen var svårt, menar hon.
– Just där och då var det den värsta känslan jag haft i karriären.
Höll distans under OS
Tiden efter operationen (”8–9 dagar senare”) blev startskottet på resan tillbaka. Sembrant hyllar klubblaget Juventus och den hjälp och stöttning hon gavs under rehaben.
Sakteligen började hon finna sig i verkligheten.
– För mig var det en jätteviktig del. När jag kom till den punkten började det vända mentalt.
Men när lagkamraterna i landslaget klev in i OS-turneringen i Tokyo svämmade de jobbiga känslorna över igen. På grund av tidsskillnad spelades matcherna ofta mitt på dagen och tv:n i rehabcentret stod på.
– Det fanns dagar då jag struntade att gå in på sociala medier. Det hade bara blivit dumt för egen del, så jag undvek det, säger Sembrant och tillägger:
– Jag följde dem så klart och var otroligt stolt över vad de gjorde. Men jag försökte hålla distans också, för min egen skull.
Hon tystnar några sekunder och fortsätter:
– Jag minns att jag gjorde en intervju en av mina första dagar, på Juventus sjukhus. Då var det exakt ett år till EM. Det var lite så där... ”Okej i dag kan jag inte ens gå men om ett år är jag på ett mästerskap”. Där och då, när jag inte kan lyfta benet, vet jag att jag ska tillbaka till planen.
”Gått in 200 procent varenda jävla dag”
Hemligheten bakom en comeback som 34-åring?
Hårt, hårt arbete.
– Jag är alltid hundraprocentig, professionell. Men jag skulle nästan säga att jag har gått in 200 procent varenda jävla dag den här gången, säger Sembrant.
– Det är väldigt många timmar som ligger bakom att jag sitter här i dag och det är en styrka att veta det.
Hur tålmodig är du som person? Det måste nästan vara det tuffaste, att ta det stegvis.
– Både och skulle jag säga… Jag tror att jag mentalt behöver vara smart, ha tålamod med mig själv. De dagar det har varit tuffare har disciplinen slagit in. Inte en enda träning har jag gått av och känt att jag kunde gjort det bättre. Inte en enda. Jag har gett allt.
”Först då kan du känna dig fri”
Ett steg, en vändning, en nickduell i taget.
– Det är många saker som har känts så. Check på den liksom, säger hon.
– Man vill komma till en punkt när man inte tänker på knäet i sina rörelser. Först då kan du känna dig riktigt fri och den friheten har jag känt länge nu.
Det måste kännas bra att landslaget tog med dig hit, trots att du inte ska spela?
– Klart att det är en väldigt, väldigt bra känsla. Att vara tillbaka betyder så otroligt mycket för mig. Det finns ändå en målsättning från båda håll, jag hade inte varit här och jag inte hade velat spela vidare i landslaget.
Sommarens EM i England är naturligtvis det stora mål. Linda Sembrant har många medaljer i karriären – men nu är det dags för ”det där jäkla guldet”.
– Det är häftigt att vi som spelare känner att ”nu är det dags”. Det är ett bevis på att vi är väldigt bra, att vi har presterat under lång tid, säger hon samtidigt som något tänds i blicken.
– Vi är väldigt bra och ett guld är fullt möjligt. Det är verkligen något hela truppen vill åt.
