Bank: Dif tappade inte allt – men AIK kan ha hittat väldigt mycket

En försvarsmur rasade, en anfallsdröm tog form.

Efter 90 minuters entydigt vårderby ska vi nog läsa in mer i det ena eller andra.

Det här var inte dagen när Djurgården tappade allt. Men det kan ha varit dagen när AIK hittade väldigt mycket.

Följ ämnen
AIK Fotboll

Tio sekunders bussfönster-safari genom centrala Stockholm en söndagsmorgon:

Titta där, en djurgårdshalsduk.

Titta där, en AIK-halsduk.

Titta där, två polispiketer.

Tvillingderbyn sätter tänderna i den här stan, på precis alla sätt som finns, och när de kommer i april är de av en annan sort. Det handlar mer om förhoppningsaktier och framtidsutsikter, mindre om blytunga poäng. Hur mycket kan vi läsa in i Djurgårdens armerade betongförsvar? Vad ska vi egentligen tro om allt det där som AIK trots allt visade upp hemma hos mästarna i Malmö?

Vad är allt värt, egentligen?

Läktarna brann, Jonas Olsson kom in och SÅG UT som ett derby, Henok Goitom var o-Goitomskt ur balans, vi fick fyra varningar före paus, och här fanns alla yttre attribut för en generisk stadskamp.

Utom Djurgården, så sett.

Den som kom till Friends Arena med cupderbyt (2–0 till Dif) som referens och minne fattade väl ingenting av det här. Fast det var exakt mot den bakgrunden den här enkelriktade matchen allra tydligast lät sig förstås.

Djurgården var så oerhört imponerande med sin defensiv då, AIK så impotent i sitt anfallsspel – men det mesta som bar den berättelsen var nytt eller hade bytt plats nu.

Kunde spela sig fram

Här byggde AIK anfall på sin vänsterkant för att sedan vända mot Robert Lundströms pendeltåg ute på högerkanten, och de hade allt som de saknade i cupen:

Två uppspelspunkter förbi förstapressen: Adu (inte med i cupmötet) vid sidan av Kristoffer Olsson. De kom förbi där.

Två-tre uppspelspunkter förbi nästa press: Henok Goitom (inte med i cupmötet) bredvid Tarik Elyounoussi och en centrerande Nabil Bahoui.

De kunde alltså spela sig fram, och sedan fylla på med sitt kantartilleri bäst de ville. Och då är det ganska roligt att se AIK. Det enda de fortfarande saknar är traditionellt rättvända måltjuvstyper i straffområdet. Typsituation före paus: Rasmus Lindkvist tar sig fram i ett perfekt inläggsläge, men både Goitom och Bahoui möter och visar fötter istället för att kasta sig mot mål.

Så vad hade Djurgården att sätta emot allt det här? När AIK kunde forsa fram och välja mellan två-tre alternativ i nästan varje spelsekvens?

Tja, de hade ju kunnat få med sig ett 1–0-mål redan efter ett par sekunder när Tino Kadewere stötte ett avslut rakt på Oscar Linnér, och så länge som det var öppna svängdörrar kunde man se Haris Radetinac en-mot-en-kvalitéer som ett hot.

Men grunden och stadgan haltade av efter en kvart.

Kerim Mrabti tog sig för baklåret, byttes ut, och i serien ”saker jag aldrig trodde att jag skulle skriva” är turen kommen till rubriken ”Oj, vad Djurgårdens defensiv behöver Kerim Mrabti”.

Här mötte de ett mötande, välbefolkat mittfält, och det som Mrabti gjort så oerhört bra i vår är att läsa av motståndarnas spelvägar, sjunka ner femton meter i 4-5-1 och låsa de snabba uppspelen in i mitten. Han gjorde det mot AIK senast, han gjorde det mot ÖFK i premiären, och i det här derbyt var det en absolut nödvändighet att göra det för att Jesper Karlström och Fredrik Ulvestad skulle hänga med, för att de skulle slippa försvara sig mot fyra-fem AIK:are.

Men Mrabti gick sönder, Aliou Badju kom in, och en minut senare gjorde Rasmus Lindkvist 1–0 efter ett anfall som Rikard Norling redan gjort muralmålning av ute på Karlberg.

Robert Lundströms kantlöpning? Check. Samarbete Elyounoussi-Goitom i mitten? Check. Inlöp från andra kanten? Check.

Chansen att lugna ner

Redan där, redan då kändes den här matchen inpackad i svart papper med gula snören. De fick vända upp, de fick vända spel, de fick anfalla mot ett glest, blåblått mittfält. Djurgården borde väl gått ner på ett rent 4-5-1 tidigare, kan man tycka. Kristoffer Olsson har inte haft så här roligt sedan en ovanligt lyckad omgång Fifa Football 2012. 

I paus fick Özcan Melkemichel chansen att lugna ner, omgruppera och starta om, men vi hann aldrig se vad han försökte göra, för efter tjugo sekunder lekte Tarik Elyounoussi in 2-0. Jonas Olsson missade en defensiv nick, Tarik och Henok Goitom fick utmana två mot tre, och visade hur enkelt det kan vara med två briljanta fotbollshjärnor på samma frekvens.

Det blev som det blev efter det, Djurgården skapade stundtals tryck eftersom de helt enkelt var piskade att göra det, att tänka framåt och våga. Men det kändes i ärlighetens namn hela tiden mer sannolikt att AIK:s trebackslinje skulle släppa in ett mål än att Djurgårdens tvåmannaanfall skulle göra ett (om ni förstår). När Tino Kadewere väl fick chansen mot slutet sköt han tio meter över från nio meters avstånd.

Roligast åt andra hållet var när Rasmus volleydunkade ett skott i stolpens insida från 20 meter och ägnade resten av matchen åt att försöka se sekvensen i repris på storbildsskärmen.

Det här var en styrkemarkering från AIK:s sida, en signal om hur de vill och ska spela sin fotboll 2018.

De sjöng, de vann, de leder tabellen ett tag i alla fall.

För Djurgårdens del behöver det här inte vara samma sorts psykologiska sadomasochistiska upplevelse som derbyförluster var fram tills alldeles nyss. 

De behöver inte oroa sig för att allt rasat, eller för att de aldrig kommer att vinna derbyn igen. De kan däremot oroa sig lite över ett anfallsspel som inte är på plats riktigt än, för att Yura Movsisyan gjorde en historisk allsvensk debut på det dåliga sättet (utvisad för en skallning) – och för att Kerim Mrabti även i år verkar skada sig lite för ofta.

De behöver honom i sitt försvarsspel. 

Oj, nu skrev jag det igen.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.