Laul: Varför Lagrell?

Uppdaterad 2018-08-01 | Publicerad 2011-02-09

Löpsedeln som ledde till Aftonbladets bäst säljande tidning någonsin bestod av två frågor:

”VEM?

VARFÖR?”

Det var dagen efter 9/11. Den 9 februari 2011 är det dags att ställa frågorna igen:

Vem är det egentligen som vill ta bort 51-procents-regeln? Och varför?

Följ ämnen

Enligt Riksidrottsförbundets (RF) nuvarande regler måste föreningen alltid äga minst 51 procent av rösterna i en idrottsklubb som väljer att driva verksamheten i aktiebolag. Det innebär att det inte är särskilt intressant för en svensk Roman Abramovitj att kliva in med 100 miljoner om året i Örebro eftersom medlemmarna kan rösta bort honom på nästa årsmöte och lägga pengarna på cigarrer i stället.

Däremot, genom att ta bort 51-procentsregeln, öppnas det upp för mer pengar till svenska idrottsklubbar, brukar det heta. Gärna med tillägget att det är en ”förutsättning för att kunna konkurrera internationellt”. Då kan den svenske abramovitjen pumpa in 100 millar om året och styra och ställa så länge han vill utan att bli bortröstad. Föreningsdemokratin avskaffad.

Med vilkas mandat agerar pamparna?

Dags dato berör frågan i princip bara elitklubbar inom fotboll och ishockey. Och för stunden håller vi oss till diskussionen inom fotbollsrörelsen. Vad som egentligen händer är nämligen inte helt lätt att få grepp om.

Svensk fotboll är i princip överens om att bestämmanderätten bör flyttas från Riksidrottsförbundet till respektive specialidrottsförbund. SvFF ska alltså fortsättningsvis bestämma vad som gäller för fotbollslagen, hockeyförbundet för hockeylagen och så vidare. Så långt inga problem. Men i dokumentet vi avslöjar här intill framkommer en hittills okänd plan: ”SvFF anser att nivån där föreningen ska äga minst en tiondel av rösterna kan vara ett alternativ”.

En röst på att bestämmanderätten bör flyttas ut till specialförbunden innebär – i fotbollens fall – en direkt röst på 51-procentsregelns avskaffande. En annan utveckling är knappast möjlig när samtliga fotbollens tungviktare – Lagrell, Santoft, Johansson och Erlandsson – företräder den linjen. Jag är inte säker på att alla föreningar och distrikt lyckats lista ut att det är så här det ligger till.

Det jag inte lyckats lista ut är på vilkas mandat pamparna agerar?

Inte supportrarnas. Deras union sparkar i alla fall bakut.

Inte distriktens. Några protesterar, övriga är inte särskilt insatta.

Inte elitklubbarnas. En enkät som RF nyligen genomförde gav inget stöd för att riva upp 51-procentsregeln. SvFF och Sef brukar å andra sidan hänvisa till en annan enkät som ger stöd för deras sak. Men den är nästan tre år gammal och inlåst i ett kassavalv på havets botten. Har jag fel? Ja men offentliggör er enkät då.

Vem eller vilka – förutom pamparna – som vill riva upp 51-procentsregeln är tills vidare höljt i dunkel.

Likaså varför.

Eller just det ja: ”det ger mer pengar”. Och gör att ”klubbarna kan konkurrera internationellt”.

Det här är inte lösningen på problemet

Men ärligt talat, är det någon som tror att det finns någon människa som kommer att kliva in med 100 miljoner om året i en svensk fotbollsklubb? Nyligen slogs det på stora trumman för att hockey-Hugo Stenbeck satsar stålar i Malmö Redhawks – men det handlade om 23 miljoner om året.

Vad talar för att någon ska gå in med över fyra gånger så mycket varje år i flera års tid i en allsvensk fotbollsklubb?

Varför jag använder summan 100 miljoner kronor? Den bygger på SvFF:s och Sef:s egen uträkning hur mycket våra toppklubbar behöver öka sina årliga inkomstmassor för att kunna konkurrera med jämförbara länder som Danmark, Skottland och Portugal.

Ni kan fortsätta drömma men jag tror inte att en slopad 51-procentsregel är lösningen på något problem alls.