Del Piero – en förlorare som är värd att beundra

Kristina Kappelin

helskärm

Veckans samtalsämne i italiensk fotboll är Alex Del Piero. Temat är ”nobody wants you when you’re down and out”.

När jag vaknar på fel sida och gör mig färdig för att cykla ut i Roms trafik, brukar jag lyssna på Aretha Franklins Respect för att peppa upp mig. Respekt är en fråga om civilisation. Om huruvida sportvärlden är civiliserad, låter jag vara osagt. Att den är ett otacksamt tillhåll verkar uppenbart.

Ena dagen är man bäst i världen. Andra dagen är man obegripligt utesluten ur Fifas kandidatlista över Årets Spelare (läs Totti och Ibra). Ena dan är man så haussad att man flyger. Andra dan ramlar man ner i en usel liten hög (läs Del Piero).

Det händer i och för sig i de flesta branscher, men idrottsmannens karriär är så kort. Det måste kännas hemskt att klassas som gammal och uttjänt när man knappt har fyllt 33. Miljonerna på banken hjälper inte mot sådana känslor. Därför lider jag med Del Piero nu, när han betraktas som förbrukad.

En bättre förebild finns inte

Ännu mer lider jag men honom därför att han förkroppsligar det bästa som finns kvar i internationell fotboll. För nu kommer det ena nederlaget efter det andra och de ser ut att hänga ihop. 12 minuters spel i senaste ligamatchen mot Fiorentina. Roberto Donadoni petar honom ur landslaget i kvalmatchen mot Georgien i kväll. Och Juventus snålar med förnyelsen av hans kontrakt. Det Del Piero har gett räknas inte, bara det som kan förväntas av honom i framtiden. På grund av allt detta fick Del Piero i onsdags Guldtapiren, veckans loser-pris, som ett populärt TV-program delar ut. Tapir-vinnarna brukar svära och spotta och klippa till programmets utsände. Men Del Piero tog emot priset och skämtade bort det, med oöverträffad klass.

Alessandro Del Piero har spelat i Juventus i 24 år och har gjort fler mål än någon annan i klubbens 110 år långa historia.

Han har aldrig låtit sig lockas av de andra storklubbarnas sirener, smicker och penningskrammel. Han har naturligtvis fått bra betalt för sitt engagemang. Men hans kärlek till klubben går utöver ekonomiska intressen. Del Piero ÄR Juventus och vice versa.

Inte ens efter Calciopoli-skandalen och en aktiv roll i Italiens VM-seger 2006, funderade han ett ögonblick på att lämna Juventus. Han spelade den förödmjukande säsongen i Serie B med samma elegans och känsla som i Serie A. Vore det inte för honom, hade La Vecchia Signora troligen fått stanna i B en säsong till. Alessandro Del Piero är helt enkelt urtypen för ett tvättäkta proffs. Han är aldrig våldsam på planen, protesterar aldrig öppet mot domare eller tränare, även om Fabio Capello gjorde vad han kunde för att kröka hans rygg. Han har alltid haft ett gott förhållande till medierna, han har självironi och sinne för humor. Tant Kappelin tycker naturligtvis också om att han gifte sig med sin ungdomskärlek Sonia och inte med italiensk TV:s senaste starlet. Det är den typen han är. Trogen.

Juventus har råd att nå en kompromiss med Del Piero, men de vill inte. Att Pinturicchio just nu är ur form, försvagar honom i förhandlingarna. Men det betyder inte att han för all framtid har slutat måla tavlor på plan. En spelare som Del Piero har fortfarande mycket att ge om han används på rätt sätt. Han är naturligtvis inte lika snabb och smidig som en 20-åring. Men hans erfarenhet och starka nerver är guld värda och hans uppträdande på och utanför planen borde vara ett föredöme för alla som spelar fotboll.