Bank: Finns inte bara ett Ryssland
Det avgörande för Ryssland är om Slutskij lyckas göra spelarna fria
stockholm-moskva. Sverige är Zlatan Ibrahimovics lag. Ryssland leddes av en halvdiktatorisk italienare.
Vi är i Moskva, på väg mot framtiden.
Når man först dit framlänges eller baklänges?
Så är vi i Ryssland igen.
Jag har varit här på Champions League-final, på simmästerskap, överlevt vansinnesfärder i svarttaxi, träffat vänner, häpnat under ett propaganda-OS ett par dagar innan stridsvagnarna rullade ner mot Krim.
Det finns inte ett Ryssland, det finns fler än vad som går att förstå. Tjechovs och de intellektuellas, de breda folkdjupens, det vulgära, den vidriga nynationalismens. Ja, och fotbollens.
Sverige kommer att möta fantastiska spelare här.
De där spelarna har bara råkat vara ett rätt uselt lag.
I truppen som Leonid Slutskij tagit ut finns bara en enda spelare som arbetar utanför landets gränser, den ryska fotbollen är rik och talangfull, men har fortfarande svårt att orientera sig i en ny, fri värld.
Det är ju inte så enkelt med frihet. Inte någonstans, särskilt inte i Ryssland.
I våras hamnade jag – som man gör – på en filosofimiddag i Paris. Kvällens ämne var ”frihet och trygghet” och Hans, en kille som forskar i tidig rysk 1900-talslitteratur, berättade om ryskans två begrepp för frihet, som båda påverkat landets politiska historia.
Å ena sidan: volja, besläktat med självbestämmande, självständighet och egenmäktighet. Å andra sidan: svoboda, som i ”yttrandefrihet” eller ”pressfrihet”, en fri.
Svoboda är struktur och kultur, volja är natur, den inre kraften, att få reda sig själv. En demokrati byggs på svoboda, men en diktators volja är ju också en frihet.
Begreppen har levt sida vid sida, deras innebörd har varit en del av en politisk och filosofisk diskussion länge. De förklarar en del av Rysslands förhållningssätt till både auktoriteter och frihet.
En kollektiv tradition och en stjärna
När Guus Hiddink ledde Ryssland var det första han gjorde att skaffa sig en förståelse för den ryska folksjälen, för att sedan utmana den.
När Erik Hamrén tog över Sverige fick han orientera sig mellan en hundraårig kollektivistisk tradition och det faktum att landets ende megastjärna stod tre och fyra nivåer över alla andra. Utmaningen fanns där redan, svaren också.
Det är klart att Zlatan Ibrahimovic måste få den plats han behöver. Men det betyder inte att det inte finns andra fördelar med andra system. Anders Svensson påtalade den självklarheten häromsistens, och fick veta att han levde. Jag är också övertygad om att ett Sverige utan Zlatan kommer att hitta andra vägar, och alla kommer inte att vara sämre.
Ingen vet riktigt vilken sorts Ryssland Sverige möter i morgon.
De försökte blicka både utåt och bakåt när de plockade in den stagnerade defensive Fabio Capello, som förstärkte ryska brister snarare än utmanade dem. Hans lag blev defensivt, dysfunktionellt, passivt.
Leonid Slutskij är en annan sorts tränare. En intellektuell, som Capello, men också en ledare som levt hela sitt liv i Ryssland. Han behöver inte fundera på hur spelarna fungerar, han vet redan.
Regeringsorder: VM-semi
Slutskij älskar kantgeniet Dzagojev som Capello hade svårt för, han har fått med kreatören Denisov, som alltid verkade råka få förhinder när Capello ville ha honom med. Han vill ha ett fritt, flödande fotbollsspel med offensiva kanter och modiga anfallare.
Jag tror inte att det avgörande kommer att vara vilka spelare han använder, utan om han lyckas göra dem fria.
Ryssland ska arrangera VM om tre år, de har fått regeringsorder om att åtminstone se till att gå till semifinal där.
Först ska de bara se till att inte missa EM, det här är deras första chans att ta sin sista chans.
Det är klart att det kommer att bli tufft för Sverige när Dzagojev och Kokorin kommer fräsande mot straffområdet. Hamrén ska möta det med taktisk flexibilitet, med ett 4-5-1 som gör mittfältet trängre och med en fri själ som heter Zlatan Ibrahimovic.
Zlatan kommer till Moskva efter en skada och kritik, och ska försöka svänga sin säsong rätt.
Han har gjort det förr.
När han var ny i Inter stod karriären och stampade ett tag. Målskyttet hackade, Inter hade förlorat två av sina första tre matcher i Champions League när de kom till Spartak för att spela för livet.
Moskva var kallt, Spartaks spelarbuss fastnade i en trafikstockning så att spelarna fick springa ner i underjorden och ta tunnelbanan till arenan. De hann knappt värma upp, och efter 30 sekunder gjorde Inter mål.
Jag frågade Zlatan om han minns.
– Vi vann, va? Jag spelade bakåt till Cruz, jag tror att det var på konstgräs.
Det var det. Inter vann med 1–0, gick vidare i Champions League och vann ligan med 22 poäng.
Ordningen i trafiken har blivit bättre sedan dess, när Sverige går ut på Spartaks arena i morgon kväll kommer de att möta ett uppvärmt Ryssland som vill hitta en ny start.
För Sverige gäller det att kontrollera, strukturera, hitta kontringsytorna på kanterna när de finns där.
Resten handlar om vilja, om frihet.