Bank: Allsvenskan är en saga om våra liv

Årets bästa dag? Alla års bästa dag.

Ridån går upp, regnbågen sträcker sig från Storsjön till Ale stenar, och om någon skulle få för sig att försöka ta det här ifrån oss så… vet ni vad?

Testa stör.

Följ ämnen
AIK Fotboll

Fascinerande minoritetsspråk, guldsvenskan.

AIK hann knappt komma ut från guldbanketten för tio år sedan innan vi hunnit tröttna på poeten (jag är inte ironisk) Martin Mutumbas 2lax9-begrepp. De hann inte få på sig medaljerna 2018 innan vi tjatat slut på segersloganen som Heradi Rashidi myntat. Den hade liksom vuxit fram ur förortsrötterna i ett omklädningsrum, det där med att oavsett vad som hände – skadorna, sjukdomarna, slutminutsmålen, en Malmö-match, en inställd guldfest på hemmaplan – så skulle inget kunna rubba AIK och deras väg till titeln.

Testa stör, ni kommer inte att lyckas.

Ingen lyckades ju heller, även om det känns som att allt det där hände för hundra år sen. Mästarna byggde sina mentala murar mot omvärlden, Tarik Elyounoussi halvhalkade iväg en perfekt frispark, Robin Jansson lyfte först av alla och skarvade AIK fem meter upp i luften. Vi satt på en arena i Kalmar och fick en berättelse till som väl mest bara allsvenskan kan berätta. Att det var just Robin Jansson som gjorde guldmålet blev där och då mest en historia om Robin, om expressresan från ingenstans till allt (den har gått vidare till Orlando nu), om hur häftigt det var.

Men glöm inte: Det var också en saga om svensk fotboll. Om en serie där avståndet från fabriken till guldfabriken inte behöver vara så löjligt långt alla gånger, vare sig för den som spelar eller den som står på läktaren. Närheten, det familjära, supportrarna, läktarkulturen, jämnheten, allt det där gjorde en gång – det är nog femton år sedan snart – utropade allsvenskan till ”världens bästa liga”.

Jo, det gäller fortfarande.

Då var det en folksport att racka ner på svensk klubbfotboll. Alla utom de som verkligen älskade allsvenskan hatade på allsvenskan, och jag tyckte att det fanns alla skäl i världen att sträcka på ryggen. Nu är alla väldigt överens om värdet i vår fotboll, alla journalister står i givakt, Sef har blivit bästis och bundis med supportrarna, och 2019 är det snarare brist på utvecklande kritik mot både de som spelar och de som tittar. Gud ska veta att allt inte är perfekt.

VÅR SAGA. Fansen på Friends arena hade det ofta roligt förra året. I eftermiddag inleder AIK försöket att försvara SM-guldet. Dags för allsvensk premiär!

En gubbe får en spark...

Men just idag KÄNNS det så, för det här är årets bästa dag, alla år.

En centertank stampar genom marsfrosten i Jämtland.

Ett sidledspass på Ullevi i dis.

Vändkorsen på Olympia, en gubbe får en spark.

Landsortsstolt där vårstormar drar in.

Tät rök som ridåer från Skärmarbrinks backar.

Hett och svett på Max vid Knalleland.

En ljummen bärs, bengalrök mellan Pildammar och fjärran, flämtande ljus i Kalmar hamn.

Det är då som den sanna fotbollen rullar in.

Fyra guldkandidater – MFF tar det

Europas 22:a liga är det bästa vi har – och inte bara för att den är den enda vi har, för att den är en saga om våra liv. Vi har levande läktare, en levande konkurrens, levande medlemsklubbar, och mer kräver jag inte av livet precis här och nu.

Jag räknar till fyra rimliga guldkandidater: MFF, AIK, IFK Norrköping och Häcken. Jag räknar till ett dussin potentiella årets-genombrott-spelare (Pontus Almqvist, Benjamin Nygren, Kevin Yakob och Ali Youssef, från toppen av högen). Jag räknar till oräkneliga skäl att tycka om spelarna, supportrarna och själarna som bygger den här serien från start till mål. Jag gillar till och med det som ingen gillar: För AFC Eskilstuna har Mance Miljanovic som tränare, och om ni inte unnar Mance allt gott så vet ni inte vem han är.

Jag tror som de flesta, att det här är året då Malmö FF tar tillbaka pokalen. Jag tror att Kalmar FF under Magnus Pehrsson kommer att ta stora steg uppåt och framåt, och jag är extremt nyfiken på att få se om Jimmy Thelin någon gång kommer att omsätta allt det där grundmurade förtroende som alla runt och i Elfsborg verkar känna för honom i poäng och placeringar.

Men vad vet man.

Ingenting vet man.

Inför förra premiären var Östersund en fotbollsdröm, MFF givna mästare, Gif Sundsvall något folk fnös åt, Dalkurd rikt och Blåvitt ett ”projekt” att hålla ögonen på. För en vinter sedan kvitterade AIK ut Lennart Johanssons pokal, nu räknar alla med att de bara lånat den.

Viktigast med 2019 är 2020

2019 är en säsong som mer än något annat kommer att präglas av ett ofrånkomligt faktum: Att det viktigaste med allsvenskan 2019 är 2020.

Spelplanen förändras i grunden här och nu, med nya spel- och tv-pengar som kommer in och gör allt extremt laddat. Det klubbarna gör nu kommer väl inte att eka i evigheten, men det kommer definitivt att forma en lång tid framöver. En klubb som åker ur kan få svårt att ta sig tillbaka, en förening som hamnar i fel segment av tabellen kan få problem att klättra sig tillbaka på ett tag. Alla satsar så gott de kan, och aldrig förr har det kunnat bli så kostsamt att satsa fel.

Men det där handlar om ekonomi, om framtiden, om marknadsandelar och strategier.

I dag går vi på match, från Eskilstuna till Helsingborg, med förhoppningar i fickan och oro i magen och 720 poäng kvar att spela om, med alla rubriker otryckta, alla kriser oskrivna, alla hjältar ofödda. Det här är årets bästa dag, för i dag går vi på vår fotboll igen.

Testa stör.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.

Följ ämnen i artikeln