Fagerlund: Mer hjärta än taktisk triumf av Chelsea
LONDON. Solen borrade sig igenom det grå molntäcket och Olivier Giroud klev av planen till stående ovationer.
Chelseas ofrivilligt isolerade fransman mötte våren som en derbymålskytt och det syntes tydligt i den nyvakna blicken.
Om segern på Tottenham Stadium var en taktisk triumf byggde denna på Stamford Bridge snarare på just det – inställning och klubbhjärta.
Han måste ha hållit andan, Olivier Giroud.
Några dagar tidigare fick fransmannen se sitt efterlängtade mål dömas bort av VAR-rummet. Anfallaren hade väntat länge på att få chansen av Frank Lampard och när Michy Batshuayi inte förvaltade sin klev han på mot Manchester United som ersättare till ersättaren.
Beslutet var visserligen korrekt men inte mindre hårt för det. Giroud såg fullständigt bedrövad ut. Det gjorde han även under lördagen då den lilafärgade VAR-varningen återigen dök upp på Stamford Bridges skärmar.
Kort innan hade Chelseas tryck mot Hugo Lloris gett utdelning. Giroud hade först fått ett ypperligt läge, varpå Ross Barkley drämde returen i stolpen. Som en skänk från ovan landade bollen vid fransmannens fötter igen och den gången missade han inte.
Ett mål betyder alltid mycket för en hungrig anfallare men Olivier Giroud var snarare utsvulten. När både han och publiken till slut tilläts jubla högt över ett godkänt sådant tittade han tacksamt upp mot himlen.
Att fransmannen nu har varit direkt involverad i 14 mål på 14 starter för Chelsea säger en del om varför förbundskapten Didier Deschamps vägrar släppa taget om denna 33-åring. Det borde kanske inte Lampard heller göra.
Chanser åt båda håll
Chelseas första halvlek var minst sagt en gedigen sådan. Formationen var densamma (själva startelvan något annorlunda) som när lagen möttes på Tottenham Stadium för knappt två månader sedan. Till skillnad från den matchen trampade inte José Mourinho på samma mina. Tränaren valde att spegla Lampards trebackslinje, vilket han troligtvis även borde ha gjort i december.
Rent statistiskt var inte Spurs tre målchanser under första 45 en katastrof. Davinson Sanchez hade en nick som Willy Caballero lyckades tippa över ribban med nöd och näppe. Vad Japhet Tanganga pysslade med när han först tog sig förbi målvakten men såg bollen rinna ut över kortlinjen är oklart. Med det sagt hade bortalaget en del fina möjligheter att ta sig in i matchen igen efter Girouds ledningsmål. Steven Bergwijn, som samsades med Lucas om att ligga längst fram, var en annan ljusglimt.
Problemet var att Chelsea ville mer. De tappade några onödiga bollar som resulterade i omställningar men i övrigt fanns en glöd hos spelarna som ofta fattas på den här arenan (eller vad sägs om totalt sju förluster, något som inträffade senast 1986).
Ge Kovacic titeln
Frågan är om inte Mateo Kovacic ska ha titeln som säsongens spelare i den kungsblå tröjan redan nu. Han har varit en gigant rakt igenom. Sättet han driver på, käkar ytor och vinner bollar är vitalt för att Chelseas frenetiska fotboll ska fungera. I dag var inget undantag.
”Men vad gör Marcos Alonso i startelvan?”, tänkte säkert vissa på förhand. 29-åringens form har varit upp och ner under året men det finns en egenskap man aldrig kan ta ifrån honom. När Ross Barkley petade vidare bollen till spanjoren som befann sig strax utanför straffområdet kändes det i luften vad som skulle ske. Alonso drog till och såg sitt skott segla in bakom Lloris samtidigt som en hjälplös Sanchez försökte kasta sig i vägen.
Minut 49 och Chelsea var 2–0 upp hemma mot Tottenham. Frank Lampard vände sig mot huvudläktaren och vrålade rakt ut av glädje.
En stund senare skrek tränaren igen men denna gången av frustration. Utvisningsgudarna (eller ja, VAR-rummet) verkar gå efter en annan regelbok på Stamford Bridge. Harry Maguire borde ha visats ut efter sparken mot Batshuayi i måndags. Giovani Lo Celso förtjänade samma öde då Cesar Azpilicueta fick känna argentinarens dobbar sjunka ner i vaden. Det var säkerligen ingen medveten aktion men väl farligt spel. Liksom Maguire friades Lo Celso i slutändan – till Lampards ljudliga förtret. Vad har vi ens VAR till, frågade man sig för tusende gången.
Typiskt Chelsea
När Chelsea besegrade Tottenham i december byggde det främst på den taktiska skillnaden mellan de båda lagen. Nu handlade det desto mer om ren vilja och en gnutta bra tajming. Det går inte att komma ifrån att Mourinho lider av sina offensiva skador men med lite flyt hade man fått utdelning under den första halvleken.
Efter Alonsos 2–0-mål kändes det som att luften gick ur de friska spelare som faktiskt fanns att tillgå. Det var hur som helst inte mycket som tydde på att Spurs skulle vända på resultatet, fram till inhopparen Dele Alli tog en bra löpning och liksom duttade in ett oväntat reduceringsmål (där fanns det mer att önska av försvar och målvakt). Men det är ju också typiskt Chelsea att sätta onödig spänning i en match de i övrigt har kontrollerat hyfsat.
Vinsten innebär att det är fördel Lampards mannar i den absurda Europaplatsstriden. Tottenham har å sin sida bjudit in både Sheffield United och Manchester United att ta över som ny femma. Hur det hela ska sluta har jag fortfarande inte den blekaste aning om.